söndag, augusti 31, 2014

Loppis, det är grejer det!

Visst är det himla roligt att fynda böcker på loppis! Brukar du också göra det? Igår fyndade jag dessa tre godingar och mest glad är jag åt Colettes romansamling som innehåller tre av hennes romaner. Och det totala priset? Femton spänn. Gött.



Efter "Det tysta köket" kommer nu "Snigelsommar"


Jag älskade ljudboken Det tysta köket av Lars Lerin, det var underbart att borra öronen i den berättelsen (min recension finns här) och därför är jag nu smålycklig över att det kommer en ny ljudbok i samma stil: Snigelsommar. Kanske ett slags fortsättning? Snigelsommar är också inläst av författaren och konstnären själv och konvolutet innehåller även den här gången ett litet häfte med målningar och fotografier. Nästa vecka ska jag lyssna, det ska bli underbart.

Höstens stora "missa inte": Sara Stridsbergs roman Beckomberga: ode till min familj

Redan så här i början av bokhösten kommer en av höjdarböckerna, nämligen romanen Beckomberga: ode till min familj av Sara Stridsberg, en av mina absoluta favoritförfattare. Jag läser boken just nu och har (tyvärr) inte många sidor kvar förrän den är utläst. Som alltid är jag hänförd och fascinerad men eftersom jag ska recensera boken åt Eskilstuna kuriren och recensionsdatumet är först om en vecka, vore det olämpligt att berätta något mer nu, annat än att det är en måste-läsas-bok. Liksom att Sara Stridsberg är en måste-läsas-författare.

Men jag kan tipsa om gårdagens reportage och intervju i Lundströms bokradio i P1. Spelaren är inställd på tiden då reportaget börjar, så det är bara att lyssna. Mycket nöje.





Boken finns att köpa på t.ex. Bokus och AdLibris .

torsdag, augusti 28, 2014

Gårdagens skamlösa bokinköpsbonanza

Igår löpte jag amok och klickade hem sjukt många nya böcker. Idag har jag följaktligen drabbats av lite ångest men har likväl inget att säga till mitt försvar. Det bara blev så, jag "måste" ha de här böckerna. Titta vilka fina! Blandade format: fyra inbundna, tre mp3, tre i dubbletter som pocket/e-bok.

Och då finns det folk som påstår att man inte kan köpa sig lycka. Det kan man visst det, eller hur.









onsdag, augusti 27, 2014

Summering: Hur har det gått med sommarläsningen?

Sommaren är visserligen inte helt över än, även om det känns så i luften och på ljuset och för att jag har jobbat i tre veckor redan, men det där med sommarläsningen kan jag lugnt dra ett streck under och summera resultatet. När det gäller böcker är det oåterkalleligen höst för boknyheterna kommer tätt nu.

Någon gång i juni, när jag planerade min sommarläsning som var tänkt att pågå till och med slutet på augusti, skrev jag upp 13 titlar på listan men att jag höll mig slaviskt vid den kan man knappast beskylla mig för. Så här såg listan ut:

Swanns värld (Marcel Proust, Frankrike)
Min kamp 6 (Karl Ove Knausgård, Norge)
Vägen till Bålberget (Therese Söderlind, Sverige)
Hägring 38 (Kjell Westö, Finland)
Sankmark (Jhumpa Lahiri, USA/Indien)
Öde (Christine Falkenland, Sverige)
Spjärna mot udden (Christine Falkenland, Sverige)
Salladsnätter (Vanessa Barbara, Brasilien)
Hjärtat jagar allena (Carson McCullers, USA)
Barnmorskan (Katja Kettu, Finland)
Sorgesång för Easterly (Petina Gappah, Zimbabwe)
Vilda svanar (Jung Chang, Kina)
Svekets sommar (Hong Ying, Kina)

Av dessa 13 böcker har jag läst ut 8 sedan midsommar, men å andra sidan har jag också läst (eller lyssnat på) några andra titlar, se listan nedan. Länkar går till de recensioner som är klara:

Till mamma på mors dag (Doris Dahlin, Sverige) mp3
Oceanen vid vägens slut (Neil Geiman, England) mp3
4 novellixer, svenska författare
3 novellixer, blandade författare
Sagas bok. En trovärdig historia (Elsie Johansson, Sverige)
1984 (George Orwell, England) mp3
Till träden (Åsa och Mats Ottosson, Roine Magnusson)
Ut ur Kalahari (Lasse Berg, Sverige) mp3
Alfabet (Inger Christensen, Danmark)
Hundra år av ensamhet (gabriel Garcia Márquez, Colombia)
Babettes gästabud (Karen Blixen, Danmark) - radioföljetong 
Miss Jean Brodies bästa år (Muriel Spark, Skotland)
Kärlek, vänskap, hat (Alice Munro, Kanada) mp3
Livbåten (Charlotte Rogan, USA)
Gotland (Mariusz Szcygiet, Polen)


Alla böcker var mycket bra men mest nöjd med är jag förstås med att jag kan "pricka av" Proust och Knausgård. Särskilt Knausgård var inte att leka med, men det endast på grund av omfånget. Största överraskningen var Oceanen vid vägens slut för det är en bok utanför min bekvämlighetszon och jag blev helt såld. Annars var det övervägande kvinnliga författare som har skrivit böckerna, vilket känns bra. Jag är också nöjd med den geografiska spridningen - tolv olika länder är representerade.

Hur var din sommarläsning?

Stockholm Literature 2014

Äntligen har programmet till årets upplaga av Stockholm Literature på Moderna museet släppts och jag kan börja planera vilka författare jag vill lyssna på. Biljetterna släpps imorgon. Stockholm Literature pågår 24-26 oktober. Ska du dit? Jag (och flera andra bokbloggare) var med redan förra året då det var premiär och det var hur bra som helst.

söndag, augusti 24, 2014

Läs "Den allvarsamma leken" i original

Ja, det är faktiskt möjligt att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg som original. Hur? På Litteraturbanken förstås. Där finns det inskannade originalet som pdf-fil. Kul att bläddra igenom boken och se författarens anteckningar.


Att finna sig själv i bokhyllan

Att finna sig själv i bokhyllan är vad några av skribenterna på Kulturkollo.se har försökt att göra och jag gillar idén att ge en beskrivning av sig själv med hjälp av titlarna i den egna bokhyllan. Så pass roligt tycker jag att det är att jag nu gör likadant. Varsågoda, Bokmania i titelform:

1. Jag tror på att vi har ett Öde (Christine Falkenland).

2. Jag är rädd för Döden (Jonas Gardell) och att Allt går sönder (Chinua Achebe).

3. Min bästa djurvän är Hunden (Kerstin Ekman) som heter Alvin.

4. Det känns som att jag ibland rör mig med Igelkottens elegans (Muriel Barbery).

5. När det gäller långa resor är jag Den motvilliga resenären (Jenny Diski)

6. Jag har varken varit i Kanada (Richard Ford) eller På Chesil Beach (Ian McEwan).

7. Hur vi lyckades att överleva kommunismen med ett leende på läpparna (Slavenka Drakulic) tycker jag är ett under.

8. Ibland upplever jag Varats olidliga lätthet (Milan Kundera) och ibland djupaste Smärtan (Marguerite Duras).

9. Jag vill gärna Göra gott (Trude Marstein).

10. Jag älskar att vandra Mot fyren (Virginia Woolf) på Fårö.

11. Inskränkta människor väcker min Indignation (Philip Roth).

12. Jag värdesätter min och andras Frihet (Jonathan Franzén).

13. Två oumbärliga människor i mitt liv är Maken (Gunn-Britt Sundström) och Sonen (Philipp Meyer).

14. Sverige är Ett lyckans land (Frank McCourt) för mig men jag avskyr när det blir En lång vinter (Colm Toíbin).

15. Och slutligen en egenskap som omfattar samtliga titlar:




lördag, augusti 23, 2014

Veckans loppisfynd



15 spänn på Myrorna :-)

Äntligen är Sara Stridsbergs nya roman här!

Redan sedan sommaren 2011, då Sara Stridsberg var sommarpratare, har jag väntat på den här boken. Nu finns den, igår låg den i brevlådan. Omslaget känns som mjuk sammet eller sämskskinn.




onsdag, augusti 20, 2014

Till träden

I våras utkom Till träden som är en ny, vacker bok med texter av Åsa och Mats Ottosson och med foton av Roine Magnusson. Det är inte första gången trion gjort en bok tillsammans - jag har tidigare skrivit lite om bl.a. Kor - en kärlekshistoria och Lugn av naturen. Att jag gillar deras böcker beror på att de är originella i sitt upplägg, har intressant innehåll och en vacker och genomarbetad layout. Och för att jag delar kärleken till naturen med dem.

Träd är både natur och kultur och att umgås med dem kräver ödmjukhet. Boken Till träden från Åsa, Mats och Roine är en hyllningsbok till träden - som företeelse och som individer, som naturens väktare och människans stumma själsfränder. I den här boken vars titel egentligen är en dedikation syns bara träden, inte hela skogen. Samtidigt är det här en bok om människor som är riktiga eldsjälar när det gäller träd, vare sig de klättrar, bor eller klamrar sig fast  i dem, räknar årsringar, gör poesi av krokvuxen ved, låter sig vårdas av dem eller forskar om gamla ristningar i barken.


Jag tycker att idén om att träd är både natur och kultur är den idealiska ingången, fast efter att ha läst boken skulle jag vilja tillägga att träd även är samhällshistoria. Jag häpnade nämligen över allt man kan utläsa av gamla stammar. Inte bara natur- och klimatförhållanden flera hundra år tillbaka i tiden, utan även information om människors och djurs framfart i landskapet.

Kapitlet om åldringar, dvs om gamla träd, var ett av de som jag gillade allra mest. Det finns en viss symbolik i detta med mycket gamla träd och deras berättelser och jag kan lätt relatera till min egna känslor över att vara nära ett gammalt träd, känna dess skrovliga bark under fingrarna och förnimma dess ofta mäktiga omfång. I det här kapitlet finns också berättelsen om Old Tjikko som växer i Lappland och är runt 9500 år gammal fast hans stam är bara från 1940-talet. Hur kan det komma sig? Att åldersbestämma träd liknar deckargåtor och svaren bidrar till att förstå skogens och traktens historia. Det är onekligen mycket fascinerande.


Att läsa om gamla ristningar överraskade mig också. Visste du till exempel att det finns bevarade ristningar i barken som vallkullorna i Dalarna gjorde på 1600- och 1700-talet? Tänk, vilken ovanlig skatt. Och vilken grej att än idag kunna ta del av dessa meddelanden.

Det finns sammanlagt åtta kapitel i boken och de bär alla uttrycksfulla och roliga namn: Stamfränder (om att ha träd som vänner), Kronprinsessor (om kvinnor som klättrar i träd), Höghusbehov (om hur barndomsminnen från trädkojan blir trädhotell), Åldringar (om att få gamla träd att berätta), Vårdträd (om att söka och få trygghet och tröst), Vaktposter (om att falla för ett träd och rädda en skog), Krokvuxet (om att göra poesi av tjurved) samt Ristningar (om att testamentera sina minnen till träden).


Texterna bygger på några trädbitna människors personliga berättelser, erfarenheter, strävanden och upplevelser varvade med historiska tillbakablickar på de olika aspekterna som respektive kapitel handlar om. Till träden är en bok om träd och om människor som ser dem och lyssnar till vad de har att berätta för att sedan med stor kärlek vidarebefordra berättelserna till oss andra. Att vårda trädens berättelser är att vårda enskilda träd och genom dem hela skogen. Och i förlängningen även oss själva.


Fotografen Roine Magnussons bilder är stämningsfulla och ibland gåtfulla, han porträtterar träden än i deras fulla majestät, än i detaljfokuserande makrobilder där barkens eller lövverkets struktur framträder. När jag tittar på fotografierna i boken blir jag medveten om att träd är själfulla individer som föds, lever och dör och där emellan finns en ibland ofattbar tidsrymd. Det är inte alls någon unik känsla. Det är bara att läsa diktarnas rader som återges här och var i boken, så förstår man. Läs boken, träd in i gemenskapen.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris .

tisdag, augusti 19, 2014

Pär Lagerkvist x 3

De fina omslagen är gjorda av Moa Schulman.


I dagarna utkom bok nummer tre i förlaget Brombergs satsning på att ge ut några av Pär Lagerkvists verk på nytt eftersom det i år är fyrtio år sedan han dog. Efter Samlade dikter och Bödeln är det nu dags för Dvärgen, den av Lagerkvists böcker som jag personligen gillar mest och då gillar jag dikterna väldigt mycket. Dvärgen är stark och obehaglig men oerhörd bra och, dessutom, mer angelägen än nånsin sedan den kom ut 1944. Dvärgen är ett av 1900-talets stora romaner, även internationellt.

Alla tre nyutgåvorna har ett nyskrivet förord och i Dvärgen är det Petter Askergren som har fått uppdraget. I förordet berättar han hur det var när han som 19-åring med lässvårigheter fastnade för Dvärgen och vad boken kom att betyda för honom.
Med böcker är det precis som när man skriver text till musik: den första raden är oerhört viktig. Den inledande meningen i Dvärgen är en av de bästa jag nånsin läst.
Petter uttrycker också sin förhoppning om att Dvärgen kan bryta barriären för många unga människor som tycker att det är jobbigt att läsa böcker, bl.a. tror han att det lättillgängliga språket i romanen och dess dagboksform kan bidra till det. Förutom att det är fråga om en mycket fängslande berättelse. Det är hans egen erfarenhet och läsupplevelse av Dvärgen som får honom att tro det. Jag håller med Petter och hoppas på samma sak.

Ett roligt besked är att Dvärgen utkommer även som ljudbok under hösten, inläst av Magnus Roosman.

Bara 400 sidor kvar


Rivstart för Kulturkollo, ett bloggkollektiv med läsglädje

Kulturkollo är ett kollektiv där sju erfarna och omtyckta bokbloggare tillsammans bloggar om böcker. Redan efter några få dagar är sidan lite av en succé. Starten har varit händelserik, en fullständig explosion av läsvärda inlägg fullspäckade med boktips. Jag är redan en stammis där.

Själva presenterar sig medlemmarna så här:
Tillsammans täcker vi ett stort antal genrer och tanken är att erbjuda såväl bredd, som boknörderi i det lilla. Vårt mål är att Kulturkollo ska bli en mötesplats för bokälskare där samtalen kring litteratur och läsning ständigt pågår. Vi kommer att ordna bokcirklar, temahelger och rapportera om viktiga kulturella händelser. Självklart kommer vi också att bjuda på texter om såväl gamla, som nya böcker.

Läs mer om medlemmarna här. Om du brukar läsa bokbloggar, känner du säkert några av bloggerskorna från deras egna bloggar.


Heja heja Kulturkollo!

"Babettes gästabud" av Karen Blixen som radioföljetong

Sveriges radio sänder nu Karen Blixens novell Babettes gästabud som radioföljetong i repris. Jan Holmquist är uppläsaren.
Babettes gästabud är den mytomspunna danska författaren Karen Blixens berömda historia om hur en fransyska hamnar i en liten norsk by vid fjällets fot, mycket långt från Paris. I nordnorska Berlevaag blir Babette hushållerska åt två systrar som vigt sitt liv åt Gud. De är verksamma inom en from och sträng kyrklig rörelse, grundad av deras far. En dag får Babette ett brev som ger Blixens novell en mycket oväntad vändning. Hon har nämligen vunnit en herrans massa pengar på lotteri.
Novellen sänds i fem avsnitt och samtliga ljudfiler ligger redan nu på webben (t.o.m. den 21 september). Novellen som sådan finns i samlingen Ödets lekar.

Babettes gästabud filmatiserades 1987 ( regi av Gabriel Axel) och belönades med en Oscar för bästa utländska film. Har du sett den?

söndag, augusti 17, 2014

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Jag har generellt inget emot hösten, men november gillar jag inte. Läsmässigt gör jag ingen skillnad på årstider utan läser ungefär lika mycket oavsett om det är solsken och varmt eller snö och blåst.

Bokbloggaren Fanny har hittat på en trevlig höstenkät som handlar om att kategorisera och sortera höstens bokutgivning och jag hakar på. Annars bloggar jag om mina personliga bokfavoriter ur höstkatalogen här.


1. Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Här gäller det att prioritera.

2. Jag längtar särskilt efter: Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag har läst alla hennes tidigare romaner och tycker att hon tillhör det absoluta svenska (och nordiska) toppskiktet.

3. Jag blev förvånad över: att det kommer så många nya ljudböcker som är min smak

4. Jag är nyfiken på: Ladivine av Marie NDiaye

5. Som jag har väntat på den här fortsättningen: Liv till varje pris av Kristina Sandberg, del 3 i trilogin om Maj

6. En debutant som låter spännande: brasilianskan Andréa del Fuego (Syskonen Malaquitas

7. Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Merethe Lindström (Arkitekt) måste jag bara läsa när hon utkommer med en ny bok.

8. Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran. Hon är rolig och smart men det känns som att det är bra nu för min del.

9. Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: troligen Här och nu, brev 2008-2011 av Paul Auster och J.M. Coetzee

10. Jo, jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Vägen till Bålberget av Therése Söderlind eftersom jag inte hann med den under sommaren.

Höstmotto:Samma som alltid, dvs Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga böcker.

lördag, augusti 16, 2014

Proust i lindblomstid, del 12: Härmed avslutas sommarens läsprojekt.

Det var roligt, intressant och inte alls tungt att läsa första delen i På spaning efter den tid som flytt och jag tyckte mycket om Swanns värld. Jag är mycket nöjd och glad över att Proust-läsningen äntligen har blivit av, jag känner mig mentalt lite rikare nu.

Det har blivit totalt elva bloggavsnitt (tolv med detta) om boken, läsningen och min upplevelse av den. Om du missade serien under sommaren, hittar du den här. Kanske blir du inspirerad till att också läsa Proust...



Fortsättning följer om ett år, när lindarna blommar igen.

Proust i lindblomstid, del 11: Knausgård och Proust 2


Mer än halvvägs in i Min kamp 6 har jag en allt mer större förståelse för att man ute i Europa kallar Karl Ove Knausgård för Norges Proust. Detta med att som författare brottas med minnet och glömskan förenar dem, förutom den detaljrika skildringen av skeenden. Dessutom förekommer det då och då avsnitt i Min kamp 6 som direkt resonerar kring Prousts betydelse och hans sätt att se och skriva, så man förstår att Knausgård har hämtat lärdomar och inspiration ur På spaning efter den tid som flytt. I början läste jag båda verken parallellt och även om jag nu är färdig med Proust (för den här gången), har jag lätt för att se beröringspunkterna. Jag kan så att säga känna igen det proustska. Det är häftigt när spår av äldre litterära verk syns i nya och bidrar till att skapa något nytt. Proust är uppenbarligen levande. Nyss spårade jag upp hans inflytande även hos Orwell.

Här är i alla fall ett exempel på hur Knausgård tänker kring Proust:



Proust i lindblomstid, del 10: Vad det handlar om 2

Jag måste skriva lite mer om vad Swanns värld handlar om, för den första tafatta sammanfattningen inbegrep bara romanens första del (Combray). Del två heter Swann och kärleken och del tre har titeln Ortnamn: Namnet.

Swann och kärleken är mest omfattande och skildrar herr Swanns sjukdomsliknande kärlek till den vackra och bedårande Odette de Crécy som han lär känna i salongen hos Verdurins där societeten brukar samlas. Swanns kärlekskranka beteende liknas vid en morfinists, för det finns ingen bot för honom. Han förtärs av kärlek och svartsjuka och pendlar mellan lycka och förtvivlan medan Odette drar honom vid näsan, gör vad hon vill och träffar även andra män.

Jag gillar ironin som Prousts text är full av, i synnerhet i personbeskrivningarna. Det är underhållande och roligt att läsa hur Proust beskriver vad Swann gör eller känner för det finns en bitskhet och ett slags torr humor i liknelserna: "Swann fann det klokt att i sin tillvaro räkna med det lidande han erfor genom att inte veta vad Odette gjorde, liksom han tog med i beräkningen att hans eksem förvärrades i fuktigt klimat /.../." Samma sak gäller när Proust bygger sina personbeskrivningar på exempelvis referenser till klassiska målningar och driver med uttrycket, som i denna beskrivning av Odette: "... liknade hon nu Botticellis kvinnogestalter. Hon hade deras modstulna, förtvivlade ansikte som verkar nedtyngd av en överväldigande smärta, även om de bara låter Jesusbarnet leka med ett granatäpple eller ser på när Moses låter vatten rinna ner i en ho."

Med en enorm envishet håller Swann liv i sin kärlek till Odette och lika envist håller han fast vid sin svartsjuka som har som beståndsdelar döden, otrohet samt otaliga begär och otaliga tvivel. Allt detta bara för att till slut inse att Odette inte ens är hans typ. Vilken antiklimax, jag säger då det.

Detta med referenser till klassiska målningar eller musikverk är vanligt hos Proust och jag tycker att det är intressant, eftersom det måste betyda att Prousts samtida delade hans referensramar på ett annat sätt än vi gör idag. Där har något gått förlorat på hundra år. Å andra sidan ingick den typen av kulturell kännedom i en uppsättning av baskunskaper hos människor ur societeten i början av 1900-talet och det är ju den värld Proust berättar om i Swanns värld.

Referensramar förändras. Därför tycker vi idag inte alls att det är något konstigt med romanens inledningsmening "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs", men då, 1913, var den uppseendeväckande. Hur? Jo, den anspelar nämligen på det faktum att dåtidens poeter (t.ex. Rilke) och konstnärer (impressionisterna) festade och skapade hela nätterna igenom och sov på dagarna, så om jaget påstår att han lägger sig tidigt, signalerar det något speciellt.

I den tredje delen, den som heter Ortnamn: Namnet, är Marcel huvudpersonen igen. Han tänker på platser som Venedig eller Florens, drömmer och fantiserar om dem och fyller ortnamnen med innehåll. Samtidigt är det tiden då pojken är förälskad i Swanns dotter Gilberte, men kärleken förblir obesvarad.

Det framgår nog tydligt att jag tycker om språket hos Marcel Proust, ordrikedomen tilltalar mig. Och tänk att det finns uttryck som till exempel "själsfinhet" eller " ett heliotropfärgat skimmer". Är det inte vackert?

Heliotrop

Sista meningen, eller snarare en liten bit av den, vill jag gärna minnas: "Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick." Också vackert.


Här finns samtliga bloggavsnitt i serien om min läsning av På spaning efter den tid som flytt.


onsdag, augusti 13, 2014

Några tankar efter omläsningen av "1984"

Fördelen med omläsningar är att eftersom man känner till handlingen, kan man koncentrera sig på andra saker i boken. Till exempel hur berättelsen drivs framåt eller vad som är verkets kärna.

Under omläsningen av Orwells dystopi 1984 noterade jag stället där Winston tänker att den enda trygga platsen som finns är inuti hans huvud eftersom dit in kan storebror inte se. Dessa tankar tänker Winston i början av boken men eftersom jag visste vad som skulle hända senare i boken, insåg jag att det är här, just här, som kärnan till romanens konflikt finns. Winston är övertygad om att han är fri i tanken, att hans tankar endast är hans egna och att de inte kan tas ifrån honom av regimen men det kommer som bekant att visa sig att han har fel.

Efter det handlade omläsningen om att följa med i hela steg-för-steg-processen ända fram till undergången. Författaren döljer skickligt alla ledtrådar under berättelsens gång, de blir liksom synliga först när både Winston och läsaren inser att regimens bevakning och formgivning av individens tankar faktiskt tillämpas. Men tecknen och ledtrådar finns där för läsaren som läser uppmärksamt och som redan sitter med facit i hand. Det är häftigt.

När det gäller bränslet som möjliggör berättelsens rörelse framåt, är det kärlekshistorien mellan Winston och Julia. Det är ett smart grepp. Winstons och Julias relation är i allra högsta grad påverkad av den totalitära regimens ideologi. Det är i deras agerande, i vad de berättar för varandra och hur de pratar, som samhället och regimen avspeglar sig. Trots att kärleksförhållandet utgör en så betydande del av handlingen i 1984, tänker man inte alls tanken på att Orwell skulle ha skrivit en kärleksroman. Det är intressant, tycker jag.

Proust i lindblomstid, del 9: även George Orwell har sin madeleinekaka

En bieffekt av att jag i sommar har läst första delen av På spaning efter den tid som flytt är att jag plötsligt är ganska uppmärksam på spår som Proust och hans litterära knep med madeleinekakan har satt i andra författares verk. Karl Ove Knausgård har anammat metoden. Också George Orwell har gjort det.

Vid omläsningen av 1984 av George Orwell noterade jag till exempel (i andra delens andra kapitel) ett ställe där doften av en äkta chokladkaka väcker ett minne hos Winston. Först är minnet diffust och svårplacerat men allt efter som Winston äter fler bitar av chokladen, klarnar minnet upp. En händelse i det förflutna får fasta konturer i samma takt som chokladen smälter på hans tunga. Det är en scen där Winston och Julia har sitt första hemliga kärleksmöte i en skogsglänta på landet.
... hon rörde vid sin midja, och fick fram en liten chokladkaka. Hon bröt den itu och gav den ena hälften åt Winston. Redan innan han tog emot den förstod han av doften att det var en mycket ovanlig sorts choklad. Den var mörk och blank och inslagen i silverpapper. Normalchoklad var ett gråbrunt, smuligt ämne som smakade, i den mån det gick att beskriva, som rök från en avfallsbrasa. Men en eller annan gång i tiden hade han smakat choklad av den sort hon gav honom. Den första fläkten av dess doft hade väckt ett minne, som var oklart men starkt oroande. (övers. Thomas Warburton)
Minnesprocessen i Winstons huvud följer samma mönster som minnesprocessen hos Marcel i Swanns värld. Doften väcker ett minne och skapar en diffus bild, smaken får bilden att klarna och minnet att bli tydligt. Orwell använder sig alltså också av associationsbundet berättande, den litterära berättarmetod som Proust är upphovsmannen till (mer om det här).

torsdag, augusti 07, 2014

onsdag, augusti 06, 2014

Proust i lindblomstid, del 8: Kommit till sista meningen i Swanns värld.

Då har jag kommit till den fina slutmeningen i Swanns värld som är del 1 i På spaning efter den tid som flytt.


Proust i lindblomstid, del 7: även andra läser och bloggar om Swanns värld

Jag är inte den enda i sommar som har valt att läsa På spaning efter den tid som flytt, en gästbloggare hos Och dagarna går gör just det samma. Eller gjorde, för hen är redan färdig med Swanns värld. Läs gärna M:s blogginlägg som heter Klassiker i blindo: Swanns värld (Marcel Proust) och få både fakta om boken och en sammanfattning av den egna läsupplevelsen till livs. Så här skriver M i början:
När jag gick på gymnasiet vill jag minnas att filisofiläraren ställde detta verk mot Hemingway. Proust skulle vara en absolut motsats till Hemingways adjektivfria, dialogbaserade prosa. En detaljfokusering utan dess like målades upp av läraren och jag har sedan dess aldrig känt något sug efter Proust, tills en bekant påstod att På spaning var en av hans absoluta höjdpunkter vad gäller läsupplevelser. Projektet inleddes med viss bävan men faktiskt var inte denna del ett så hårt jobb som befarat.
Annas gästbloggare har läst klar, jag har ca 50 sidor kvar. Det drar således ihop sig här också.


En ny boktjänst: kombinera ljudbok och e-bok

Ljudbokstjänsten Storytel lanserar en ny sömlös boktjänst som går ut på att man kan lyssna på och läsa e-böcker samtidigt. Läsaren kan alltså kombinera läsning och lyssning av en och samma bok, beroende på omständigheter och vad som passar en just då. Någon kanske tycker att en sådan helhetslösning är onödig men jag har faktiskt tänkt tanken många gånger och känt att att det vore skönt om man kunde röra sig fritt mellan formaten på en bok. Och nu finns alltså tekniken.



Vad man behöver är en ny gratis app från Storytel (här) och, naturligtvis, ett abonnemang på tjänsten (unlimited för 169 kr i månaden). Appen kommer ihåg var i boken man är och håller reda på bokmärket mellan de båda formaten. Hela pressmeddelandet finns här.

Alice Munros stol på Bistro Nobel

När nobelpristagare besöker Nobelmuseet i Stockholm brukar de bli ombedda att signera "sin" stol i museets bistro. Alice Munro kunde som bekant inte komma till Sverige och prisutdelningen i december förra året men stolssigneringen fixades ändå. Man skickade helt enkelt stolens sittplatta till henne, hon skrev sin namnteckning och skickade sedan tillbaka den till Nobelmuseet. Så, om du besöker Nobelmuseet och fikar på Bistro Nobel, välj noga vilken stol du vill sätta dig på. Jag tycker att det är en rolig grej, det här med signerade stolar. En gång satt jag på Herta Müllers stol.