I romanens centrum finns Malinka, eller Clarisse som hon också heter. Som sextonåring lämnar Malinka sin mor Ladivine för att hon skäms för att modern är svart och bara städerska. Malinka själv är vit eftersom fadern var vit men hon har aldrig träffat honom. Malinka ger sig alltså iväg, bort från sitt ursprung och moderns enkla men starka kärlek. Hon byter namn till Clarisse och förnekar sin mor, säger alltid att hon är död. Trots att Clarisse fortsätter att åka till hemstaden för att en gång i månaden plikttroget hälsa på sin mor, håller hon modern helt ovetande om sitt nya liv, mån om att det inte finns några beröringspunkter mellan Malinka och Clarisse. Clarisse låter aldrig sin mor veta att hon har fått ett barnbarn, trots att flickan får bära sin mormors namn. Omvänt får familjen aldrig veta om Ladivines existens.
Kvinnorna Ladivine, Clarisse och Ladivine är märkta av den emotionella förbannelsen som Clarisses förnekelse av ursprunget har orsakat och traumat går på sätt och vis i arv även till Clarisses barnbarn. Alla tre mödrarna vill göra gott och döttrarna vill älska sina mödrar tillbaka, men positionerna är alldeles för låsta för att det ska gå. Det finns alldeles för mycket avstånd och outtalade känslor mellan kvinnorna. Mycket i relationerna går igen och de observationer som författaren gör är skarpsynta och också skrämmande.
Marie NDiaye ägnar var sin del av boken åt kvinnorna och vi följer deras liv under tre, fyra decennier. Tiden tycks flyta ihop och åren avlöser varandra i snabb takt och handlingen fortlöper ibland i plötsliga kast.
När det gäller Malinka/Clarisse är hon den mest kyliga och den som bara försöker spela en självpåtagen roll hela sitt vuxna liv. Clarisses man Richard Rivere lämnar Clarisse just för att han inte längre orkar med att aldrig få se Clarisses rätta ansikte. Han anar att bilden som han har av sin fru endast är en skenbild och att det finns en hemlighet dold bakom masken.
Det är sorgligt att läsa om hur modern lever i väntan på att dö, ensam i lägenheten som är belamrad med porslinsfigurer. Ändå accepterar hon hur Malinka/Clarisse behandlar henne, förebrår henne inte ens. Det gör mig upprörd. Jag skulle vilja att hon slog näven i bordet och skakade om sin dotter så att hon skulle skärpa sig.
Clarisse själv känner efter alla år en allt starkare skam och skuld över hur hon har behandlat sin mor men förmår ändå inte att rätta till orättvisan och "göra hennes livs bittra bröd lite mindre bittert". Kanske, kanske hade hon kunnat ställa allt till rätta om inte ödet satte brutalt stop för allt.
Marie Ndiaye skriver i huvudsak väldigt realistiskt och skoningslöst och därför känns det nästan lite störande att det faktiskt förekommer ett övernaturligt inslag i form av en stor hund som dyker upp med jämna mellanrum. Ärligt talat blir jag inte riktigt klok på vad hunden har för funktion, förutom att den verkar hålla ett vakande öga över dotterdottern Ladivine.
Ladivine är inte alldeles lätt att ta till sig men när man väl har kommit in i berättelsen är det svårt att släppa taget. Frågan vad som sker när en människa definieras av sin hudfärg och klasstillhörighet är alldeles för viktig. Marie Ndiaye gestaltar den på ett unikt sätt.
Köp boken på t.ex.Bokus
