tisdag, november 11, 2014

På västfronten inget nytt

Erich Maria Remarques roman På västfronten inget nytt är en av de mest storslagna och mäktigaste böckerna jag någonsin har läst. När jag var nitton, tjugo år gammal slukade jag den ena efter den andra av Remarques romaner, mer eller mindre betagen. Till ett par av böckerna återkom jag även under 90-talet, då på tyska för att maximera läsupplevelsen - det var Kamrater (1937) som är förutom en berättelse om tre desillusionerade krigsveteraners liv i Berlin 1928 också en väldigt gripande kärlekshistoria (finns i svensk översättning från 1976) och, förstås, På västfronten inget nytt (1929) som är en av den tyska litteraturens storverk.


Eftersom det i år är 100 år sedan första världskriget startade och eftersom På västfronten inget nytt är sannolikt den mest berömda litterära skildringen av första världskrigets fasor, har ljudboksförlaget TundellSalmson satsat på att ge ut romanen som ljudbok i uppläsning av Tomas Bolme (för övrigt ett utmärkt val och en mycket lyckad uppläsning). På västfronten inget nytt är översatt av Curt Berg (1979).

Romanen handlar om nittonårige Paul och hans klasskamrater som blir soldater i första världskriget och strider i skyttegravarna, mot lika unga och lika livrädda fransmän. De lär sig att döda och att undvika bli dödade. Det är en berättelse om unga, naiva pojkar som lämnar sina skolbänkar för att i stället utkämpa ett krig åt kejsaren.

Remarque beskriver fasorna, skräcken och dödandet med realistisk skärpa men de skildringarna är ändå inte det värsta. Att hand i hand med den allt mer avtrubbade och traumatiserade Paul inse vansinnet i det hela, det är värre. Men absolut värst av allt är, tycker jag, att läsa om hur Paul blir gradvis medveten om att det liv och den framtid han en gång hade är oåterkalleligen borta, vare sig han råkar överleva eller inte. Paul förstår allt mer att han blivit endast ett tomt skal, en kropp som rör sig men som är död inuti och att ingenting, ingenting i den vanliga världen bortom kriget kan ändra på det, eftersom ingenting spelar någon som helst roll längre efter allt vad han varit med om. Han skulle ju inte ens kunna berätta, för ingen skulle förstå.

Att följa en ung människa som håller på att förlora sina illusioner, sina drömmar och sin framtidstro på grund av att hon deltar i ett vansinnigt och brutalt krig är otroligt sorgligt. Det finns några storartade scener som griper tag och etsar sig fast för Erich Maria Remarque är en fenomenal berättare och en stor författare. Han berättar om en tysk tonåring i första världskriget och jag tänker på alla unga pojkar och män som strider i något av de otaliga krig som utkämpas runt om i världen idag. Andra krig och en annan tid men samma vansinne och samma trauma. Det är så stor litteratur och tidlösa romaner fungerar.

Självklart finns det andningspauser och vapenstillestånd i berättelsen, annars skulle romanen bli outhärdlig. Det finns scener när pojkarna ligger på rygg i solen och fåglarna sjunger, det händer att de simmar över ån på natten för att träffa flickor, de lyckas ibland att stjäla en gås eller en spädgris och fixar en fest, de röker med ryggen mot en varm husvägg och driver med varandra som pojkar gärna gör. Då kan de skratta och njuta, fast de innerst inne vet att nästa gång de får så här trevligt kommer de att bli färre igen.

Och så kommer slutscenen, det är oktober och radion rapporterar att på västfronten är det inget nytt och jag gråter, också den här gången. Stackars Paul.

Idag är det den 11 november och på dagen 96 år sedan första världskriget slutade. En passande dag att tipsa om Erich Maria Reamrques oförglömliga roman. Man kliver in i dess värld och lämnar den förhoppningsvis lite klokare än innan.


Köp ljudboken på Bokus eller AdLibris.

På västfronten inget nytt finns även i pocket (Bokus, AdLibris)


2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad roligt att du uppskattar andra av Remarques böcker! Speciellt "kamrater" som du nämner är ju fantastiskt bra, kul att det finns fler.


F.ä
ö, din blogg är så bra med böcker som inte nämns annars så mycket, kul! Tack för allt arbete du lägger ned.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Så du känner också till fler böcker av Remarque, trevligt. Jag tycker att de borde ges ut på nytt, åtminstone "Kamrater".

Och tack för att du uppskattar min blogg, jag blir glad och peppad.