Lars Lerins förmåga att se, uppfatta och översätta naturen till måleri är häpnadsväckande. Han har inställningen att ingenting i naturen, varken dött eller levande, är för litet eller obetydligt för att låta sig fascineras av och vilja avbilda. Hans målningar visar att han har behållit barnets nyfikenhet och upptäckarlust och texter som ackompanjerar bilderna bekräftar det.
Textdelen är en blandning av olika texttyper. Det finns många egenskrivna berättelser, personliga reflektioner, ögonblicksbilder, anekdoter och dagboksliknande anteckningar men också längre eller kortare utdrag och citat ur äldre naturvetenskapliga verk av exempelvis Linné, Lindén eller da Vinci. Det finns också vackra dikter av bl.a. Tranströmer, Aspenström och Tegnér samt en del annat som plötsligt och helt oväntat kan låta som vacker poesi. Det kan vara en samling skogsord eller en uppräkning av insektsnamn. Fascinerande.
Lars Lerin använder sin konst som verktyg för att upptäcka världen, konsten blir ett fönster mot universum. Det känns som att han i den här boken främst undersöker tidens relativitet, kosmos och alltings förgänglighet. Jag märker att dova färger från den mörka skalan dominerar och trots att boken i grunden följer årstidens växlingar är det få bilder som sprakar av färgglada blomster, glöder av solsken eller utstrålar värme i grönskan. Och jag undrar verkligen varför det är så mycket gråväder, frost och kyla.
Naturlära är både en konstbok och en bok att läsa från pärm till pärm. Om man gillar naturen och även är intresserad av konst, bjuder boken garanterat på en upplevelse lite utöver det vanliga. Lars Lerins unika förmåga att hantera såväl skrivpenna som pensel är alldeles fantastisk. Fast det visste jag redan. Men skönt ändå att få se det igen.
