onsdag, november 26, 2014

Máni Steinn. Pojken som inte fanns

Litteraturens förmåga att via en människas öde fånga en hel värld gör mig alltid lika upprymd, fascinerad och hänförd. Bara en sann ordkonstnär klarar sådant. Den isländske författaren och poeten Sjón gör det på knappt 130 sidor. Romanen heter Máni Steinn. Pojken som inte fanns och har just kommit ut i översättning av John Swedenmark. Boken är tvåfaldigt prisbelönt i hemlandet Island.

Romanens miljö är Reykjavík år 1918. Första världskriget rasar fortfarande ute i Europa och Island blir självständigt. Medan spanska sjukan härjar och skördar liv i Reykjavík får vulkanen Katla utbrott. Sextonårige Máni Steinn rör sig skugglikt mitt i kaoset men ändå utanför allting och söker tröst och kraft i filmens värld. Stumfilmen har nämligen gjort entré och stadens två biografer är mer än välbesökta, ända tills de stängs på grund av influensaepidemin. Máni återupplever gärna filmerna utanför biosalongen genom att, så att säga, väva in filmscenerna i sitt eget liv eller återskapa dem i sina drömmar, vilket skapar surrealistiska inslag i denna annars verklighetstrogna berättelse.
Sjón använder sig av stumfilmsestetiken i romanen, utnyttjar kontraster mellan skuggor och ljus och får dimman och gråheten att röra sig genom stadens gator. Det är höst, snart vinter. Språket är sparsmakat, lika kargt som omgivningarna och lika storslaget. Reykjavík antar en bild som speglar Mánis inre liv, svarta vingar som vrenskas i bröstet.

Máni är en ensam och annorlunda pojke. Han har sex med män, även mot betalning. Samtidigt drömmer han om Sóla, en vacker och mystisk flicka som inte heller är som andra. I relation till henne bor ömheten.

Romanen kulminerar i en närmast parodisk scen när Máni och en sjöman ertappas mitt i en sexakt, till råga på allt till tonerna av nationalsången när Islands nyvunna självständighet firas. Med händelsens upplösning närmar sig berättelsen snabbt sitt slut.

I epilogen som utspelar sig 1929 kommer ett engelskt filmteam till Reykjavík, i sig en verklig händelse. I boken visar sig filmteamet ha kopplingar till Máni. När Sjón dessutom lägger ut spår som leder fram till honom själv, blir jag förvirrad. Ärligt talat tycker jag inte att epilogen tillför berättelsen något väsentligt, snarare tvärtom.

Trots den märkliga epilogen är Máni Steinn. Pojken som inte fanns en lysande roman och en magisk berättelse om naturens krafter, film, homosexualitet, sjukdom, utanförskap och självständighet. Romanens värld har funnits.



(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och Sörmlands nyheter 2014-11-04. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.