Litteraturens förmåga att via en människas öde fånga en hel
värld gör mig alltid lika upprymd, fascinerad och hänförd. Bara en sann ordkonstnär
klarar sådant. Den isländske författaren och poeten Sjón gör det på knappt 130
sidor. Romanen heter Máni Steinn. Pojken som inte fanns och har just kommit
ut i översättning av John Swedenmark. Boken är tvåfaldigt prisbelönt i
hemlandet Island.
Romanens miljö är Reykjavík år 1918. Första världskriget
rasar fortfarande ute i Europa och Island blir självständigt. Medan spanska
sjukan härjar och skördar liv i Reykjavík får vulkanen Katla utbrott. Sextonårige
Máni Steinn rör sig skugglikt mitt i kaoset men ändå utanför allting och söker
tröst och kraft i filmens värld. Stumfilmen har nämligen gjort entré och
stadens två biografer är mer än välbesökta, ända tills de stängs på grund av
influensaepidemin. Máni återupplever gärna filmerna utanför biosalongen genom
att, så att säga, väva in filmscenerna i sitt eget liv eller återskapa dem i
sina drömmar, vilket skapar surrealistiska inslag i denna annars
verklighetstrogna berättelse.
Sjón använder sig av stumfilmsestetiken i romanen, utnyttjar
kontraster mellan skuggor och ljus och får dimman och gråheten att röra sig
genom stadens gator. Det är höst, snart vinter. Språket är sparsmakat, lika
kargt som omgivningarna och lika storslaget. Reykjavík antar en bild som
speglar Mánis inre liv, svarta vingar som vrenskas i bröstet.
Máni är en ensam och annorlunda pojke. Han har sex med män,
även mot betalning. Samtidigt drömmer han om Sóla, en vacker och mystisk flicka
som inte heller är som andra. I relation till henne bor ömheten.
Romanen kulminerar i en närmast parodisk scen när Máni och
en sjöman ertappas mitt i en sexakt, till råga på allt till tonerna av
nationalsången när Islands nyvunna självständighet firas. Med händelsens
upplösning närmar sig berättelsen snabbt sitt slut.
I epilogen som utspelar sig 1929 kommer ett engelskt
filmteam till Reykjavík, i sig en verklig händelse. I boken visar sig
filmteamet ha kopplingar till Máni. När Sjón dessutom lägger ut spår som leder
fram till honom själv, blir jag förvirrad. Ärligt talat tycker jag inte att
epilogen tillför berättelsen något väsentligt, snarare tvärtom.
(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och Sörmlands nyheter 2014-11-04. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)
Köp boken på t.ex. Bokus
