Hoppla

I diktsamlingen Hoppla kombinerar den folkkäre allkonstnären Staffan Westerberg flera av sina konstnärliga uttryck. Han diktar, målar och sjunger. På insidan av pärmen finns en cd-skiva instucken och på den kan man höra Staffan Westerberg läsa dikterna samt väva in dem i ett slags ljud-, sång- och musikföreställning. Resultatet av kombinationen poesi-akvareller-musik är njutbart och trevligt.

Det är tur,
att jag inte märker,
att det är första gången
jag provar
på att bli gammal,
för jag skulle aldrig orka det
en gång till!

Westerberg skriver lekfullt om det svåra och oundvikliga, nämligen att hans liv obönhörligen nalkas slutet. Han är åttio år gammal och dikterna handlar främst om åldrandet, rädslan inför döden, om evigheten och det slutgiltiga.

Jag är farligt nära det slutgiltiga.
Jag har inte lärt mig någonting.
Min okunnighet är stor
vad det gäller livet.
Om döden vet jag inget.
Jag är inte så värst bra på att hjälpa
barn i fattiga länder.
Vad ska jag säga när jag går?
Ingenting, absolut ingenting.

Naturligtvis finns här en sorgsenhet och ibland även uppgivenhet men trots det är det lekfullhet och färg som jag upplever som de starkaste intrycken. Dikterna har liksom en glimt i ögat. Westerberg skriver också om kraften med vilken han håller sig fast vid livet och världen, om vikten av kärlek och samhörighet med en annan människa. Att kärleken kanske ändå är det största. Tacksamhet över att det finns, har funnits i hans liv.

Metaforerna är enkla och hämtade ur vardagen och från naturen. Det är jordnära och okonstlade dikter och jag älskar redan många av dem så mycket att jag har läst dem flera gånger de senaste två veckorna. I en dikt berättar han till exempel vad han skulle göra om han visste att han bara hade två dagar kvar att leva. Han skulle hyra en hel Finlandsfärja, käka löjrom, ta helikopterutvikningar till sommarminnen, titta på dokumentärer om överlevnad och vältra sig i bollhavet tillsammans med en blåval. Jag tycker att det är en underbar plan. Bredvid dikten finns en akvarellteckning föreställande en färja och en blåval. Havet är rostfärgat och himlen orange med små vita moln.

Apropå metaforer. En av de enklaste men starkaste metaforerna är enligt mig den som beskriver vad ensamhet är: "Övergivenheten är en blå ballong, fastknuten i ett gathörn. / Där det varken finns hus eller folk. / Och icke heller någon vind." Vilken mardröm. Jag fasar för att råka ut för den blå ballongens öde. Men ändå, det finns en räddning, i alla fall i bilden.

Hoppla är en underbar bok. Lättsam och allvarlig, naiv och klok, sorgsen och glädjekännande.

Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.