onsdag, november 19, 2014

Flickan som vandrade i öknen

Författaren Vénus Khoury-Ghata (f. 1937) kommer ursprungligen från Libanon men lever sedan flera decennier i Frankrike. Jag har tidigare läst och fascinerats av romanen Sju stenar till den otrogna hustrun och nu har jag även läst den tidigare i år utgivna Flickan som vandrade i öknen (över. Anna Säflund-Orstadius).

Berättelsen som utspelar sig i romanen Flickan som vandrade i öknen har stora, avsiktliga paralleller med Hummelhonung (1995) av Torgny Lindgren. I båda böckerna förekommer det nämligen ett syskonpar med en hatisk inställning till varandra, samt en författarfigur som hamnar de emellan som ett slags katalysator. Vénus Khoury-Ghata är väldigt förtjust i Hummelhonung och ville skriva en egen variant av den. Flickan som vandrade i öknen är dedicerad till Torgny Lindgren, som en hyllning från en författare till en annan. Men fungerar det? Är Khoury-Ghatas bok ett självständigt litterärt verk eller bara en kopia försatt till en annan miljö?

Flickan som en gång i tiden vandrade i öknen heter Zohra och är vuxen sedan länge. Hon är halvsyster till Mathilde, de har samma far. Han var fransman och arkeolog i Afrika och tog med sig Zohra hem till Frankrike. Zohras mor var en nomadkvinna.

Mathilde och Zohra bor i var sitt hus på samma tomt men pratar inte ens med varandra för hatet har tagit orden ifrån dem. När litteraturforskaren Anne anländer till gården ute på landet för att samla information om sin författaridol Saint-Gilles, rullas halvsystrarnas smärtsamma livshistoria fram. Mathilde är Saint-Gilles änka och Zohra var länge hans älskarinna.

Under de trettio dagarna som Anne stannar hos systrarna (bl.a. i väntan på ett opublicerat manus av Saint-Gilles som Mathilde säger sig ha i sin ägo och har lovat att ge till Anne) får hon höra systrarnas motstridiga versioner av såväl händelser som den store författaren Saint-Gilles personlighet och blir på så sätt indragen i dramat där rivalitet och rasistiska fördomar i decennier underblåst konflikten. Vem är bödel och vem är offret?

Till saken hör också att Anne själv är så besatt av Saint-Gilles författarskap att hon i princip har glömt bort att hon också borde ta sig tid att leva. Så egentligen har vi att göra med tre kvinnor som framlever sina liv påverkade av Saint-Gilles gravitationskraft.

Kapitlen i boken bär kvinnornas namn och varje gång jaget ändras ändras följaktligen berättarperspektivet, vilket understryker att systrarna har olika tolkningar och upplevelser av händelserna. Ett tag hade jag dock lite problem med du-tilltalet i Anne-kapitlen, tyckte först att det var rörigt och oklart vem duet syftade på.

Det kändes ganska märkligt att läsa denna parallella Hummelhonung-berättelse men om jag ska vara ärlig så tyckte jag bättre om Khoury-Ghatas variant än om originalet. Kanske var det tack vare miljön - jag gillade till exempel väldigt mycket avsnittet där Zohra kommer tillbaka till öknen för att söka sin barndom. Men ganska säkert bottnade min förtjusning i språket och i Khoury-Ghatas förmåga att beskriva och gestalta stämningar, det mörka. På omslaget syns ett upplyst fönster i skymningen och som läsare dras man till detta fönster, man vill se in i rummet. Ute är det kallt. Författaren låter oss inte bara kika in utifrån utan hon drar oss in i rummet helt och hållet. Fast varmt och mysigt blir det aldrig.

Och svaret på frågan om Flickan som vandrade i öknen är ett självständigt litterärt verk? Ja, det är det. Absolut. Det är en mycket läsvärd systerbok.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: