Romanen bygger på fakta och verkliga händelser som utspelade sig på kliniken Spiegelgrund i Wien åren 1940-1945. Platsen finns än i dag, personerna har levat. Huvudpersonen är en fiktiv konstruktion men pojken Adrian Zieglers öde bottnar i autentiska berättelser från huvudsakligen en överlevande. Förövare å sin sida bär riktiga namn ty det finns ingen anledning att skydda nazistiska förbrytare som gjort sig skyldiga för massmord på barn. Därför möter vi läkarna Illing, Gross, Jekelius, Hübsch och Türk samt några av sköterskorna i deras verkliga skepnad och utan maskering.
Det som hände på Spiegelgrund under krigsåren var fasansfullt. Här placerades nämligen hundratals barn som av olika anledningar inte motsvarade nazismens krav på renrasighet och livsduglighet. Barnen här var till exempel födda med olika grader av fysiska och mentala handikapp, led av svåra sjukdomstillstånd eller var föräldralösa, socialt missanpassade, bråkiga eller helt enkelt av fel ras. De som ansågs möjliga att korrigera skulle uppfostras, alla andra stämplades som överflödiga och skulle "behandlas", dvs ingå i Hitlers eutanasi-projekt. Lagen som styrde all verksamhet på Spiegelgrund under denna tid var hård och lydde: ingen barmhärtighet, ingen kärlek, inget liv. Total sekretess rådde, inte minst gentemot föräldrar och anhöriga.
För att göra miljön och de historiska händelserna tillgängliga för läsaren, följer berättelsen framför allt två personer, en från vardera sida. Pojken Adrian, en av de som klarar sig med livet i behåll, härstammar från samhällets lägsta skikt och är ca tio år gammal när han blir intagen på Spiegelgrund 1941. Han är gatusmart, stark och en överlevare. Sjuksköterskan Anna Katschenka representerar personalen. Hon är effektiv, omdömesgill och osvikligt lojal mot uppdraget. "Ibland lämnar själen kroppen långt innan döden inträder. Då ser man ut som Katschenka", står det på ett ställe i boken och det säger ganska mycket om henne som person. När det gäller syster Katschenka finns det ett par intressanta frågor, nämligen varför gjorde hon som hon gjorde och hur kunde hon rättfärdiga sin roll i det som skedde på Spiegelgrund. Kontrasten mellan hennes yrkesliv och hennes privatliv är iögonfallande, hon lever ett dubbelliv och betalar med ensamhet.
Berättelserna om Adrian och Katschenka löper parallellt och korsas. Deras familjebakgrund och känsloliv avtäcks bit för bit och det psykologiska porträttet av ett offer respektive en förövare är nyanserat och flerbottnat. Eftersom romanen inte sätter punkt vid krigsslutet utan belyser alla de inblandades öde även några decennier längre fram, skildras även konsekvenserna och personernas tankar efteråt. Hur artade sig vuxenlivet för Adrian Ziegler? Hur straffades de ansvariga läkarna och sköterskorna? Hur blev det med upprättelsen för de hundratals barn som plågades och mördades på kliniken? Visst kan man ta reda på fakta genom att söka på internet men skönlitteratur har förmågan att levandegöra historien och väcka empati på ett helt annat sätt än tidningsnotiser. I synnerhet en roman som De utvalda.
 |
| De ansvariga på Spiegelgrund, läkarna Illing, Hübsch och Türk. Doktor Gross saknas på bilden eftersom han lyckades att undgå rättvisan. |
Steve Sem-Sandberg är en mycket skicklig författare som behärskar sitt ämne och vet att handskas med språket som verktyg. Han skriver mjukt men utan sentimentalitet och han behärskar också konsten att med bildspråkets hjälp beskriva ondskan, smärtan och lidande så att läsningen blir uthärdlig trots det fruktansvärda som ofta beskrivs. Han gör sina personer levande och man kommer de nära, även sådana som Anna Katschenka.
De utvalda är en storartad roman om mänsklighetens avgrund och Steve Sem-Sandberg tvingar oss att se mörkret. Det som gör mest ont är vetskapen om att allt har hänt. Må det aldrig hända igen.
 |
| Spiegelgrund och minnesmärke över de ca 800 mördade barnen. |
Köp boken på t.ex. Bokus
