Det finns mycket som jag känner igen från min tidigare läsning av Merethe Lindström och att på nytt gå in i hennes litterära värld känns därför som att vistas i kända trakter, fast att de är kända innebär inte att de på något vis känns trygga eller rogivande.
Lindströms språk är stramt, lågmält och laddat. Det som skrivs fram i ord och meningar och det som förblir outtalat eller endast uttrycks mellan raderna samspelar till en helhet, vilket har blivit något av ett signum för Lindström. Det är upp till läsaren själv att göra tolkningar av situationer som personerna befinner sig i och upptäcka alla hål de kan falla ner i om de inte ser upp. Merethe Lindström är fenomenal på att snabbt teckna fram karaktärerna, skissa fram läget och väcka upp spöken i människors relationer. Hennes bästa gren är att avtäcka tystnader där människorna i stället borde tala med varandra.
Novellerna i Arkitekt handlar alla på olika sätt om familjer och visar ett spektrum av små helveten som kan uppstå. I flera av novellerna är mödrar, och följaktligen även barn, i centrum. Handlingen i novellerna bygger på vardagshändelser som i sig inte är märkvärdiga. Det är människors reaktioner och de mentala processerna som gör berättelserna intressanta.
Novellen Hunger skapar en stark obehagskänsla på grund av ett outtalat hot som mamman i berättelsen upplever. En tvåbarnsfamilj får oväntat stop på bilen, det är höst, snart kväll och de befinner sig mitt i ingenstans, fast det finns en camping i närheten. Den är sliten och i princip folktom. Familjen får ändå tag på en av de trista stugorna och kvinnan och barnen väntar där medan pappan går i väg för att skaffa hjälp. Alla är hungriga, det finns ingen mat. Timmarna släpar sig fram. Plötsligt hör mamman ljud från en bildörr och från en stuga vid sidan om. Människorna hon ser väcker rädsla hos henne, av någon anledning känner hon sig utsatt för fara i deras närvaro. Rädslan och oron lämnar inte henne ens när mannen kommer tillbaka. De två talar med varandra antingen utan att höra eller så talar de förbi varandra. Obehaget ökar, liksom känslan av klaustrofobi. Här är Merethe Lindström i sitt esse.
I Bästis skildras en ensam flicka som fäster sig vid sin nyvunna tjejkompis som dock snart överger henne och flickans mamma blir rasande på den så kallade bästisen. Mamman är ensamstående och familjen har det knapert ekonomisk, medan kompisen är från en familj som har det bra ställt. Konflikten är given, moderns dilemma likaså. I denna novell använder sig författaren av ett du-tilltal; det är mamman som talar om sin dotter som ett du. I det tilltalet finns både kärlek och distans. Orsaken till att mamman inte vill att dottern skulle ha ett födelsedagskalas är inte i första hand pengabrist, som man först väljer att tro. Även här är situation endast till synes enkel, under ytan är den komplex.
Novellen Uthuset har också gjort ett kraftigt intryck på mig. Den handlar om ett föräldrapar som satt i fängelse för narkotikasmuggling och drograttfylleri (med barnen i baksätet). Medan de avtjänade sina ganska långa fängelsestraff bodde barnen i en fosterfamilj. Nu är familjen plötsligt tillsammans igen men situationen är allt annat än lätt och naturlig. De befinner sig i ett sommarhus utan el, det är vinter och pappan håller på som besatt vid uthuset.
Ingen av novellerna är titelnovell men i novellen Vård förekommer en lek som heter "arkitekt" och beskrivningen av den leken får mig att undra om där finns en möjlig nyckel till novellerna, eller åtminstone en av flera möjliga nycklar. Vård handlar om Idun som är gift och arbetar som personlig assistent åt en rullstolsbunden pojke/ung man och det slumpar sig så att Idun börjar uppfylla pojkens önskemål om sexuella tjänster. Också här förekommer du-tilltalet, fast nu är det berättaren som vänder sig till huvudpersonen. Jag fastnade för skildringen av hur situationen stegras och dras till sin spets.
Merethe Lindström är en mycket skicklig författare som bygger upp sina berättelser kring små, talande detaljer som i sin tur är bärare av frågor. Detaljerna har en viktig plats, de vill säga oss något. Samma sak upplever jag när jag betraktar målningen som pryder bokomslaget, Karin Mamma Anderssons Leftovers (2006).
Köp boken på t.ex. Bokus
