Förtvivlade människor

Romanen Förtvivlade människor av den idag 91-åriga Paula Fox är en ny bok i raden av återupptäckta litterära verk som erhållit status av en modern amerikansk klassiker. Förtvivlade människor gavs för första gången ut 1970 och kommer nu på svenska i översättning av Eva Johansson.

Vi förflyttar oss till Brooklyns finare kvarter år 1969 och stiftar bekantskap med det frivilligt barnlösa paret Sophie och Otto Bentwood, gifta sedan femton år tillbaka. Båda är lite över fyrtio, har det väldigt bra ställt, umgås med kulturmedvetna personer, är kulturmedvetna själva. Sophie är skönlitterär översättare, Otto är jurist.

Utanför Sophies och Ottos lilla, privata bubbla blomstrar hippiekulturen, det pågår demonstrationer mot Vietnamkriget och tecken på ökade sociala klyftor i staden syns även på paret Bentwoods fina gata. Sophie och Otto känner inte riktigt igen sig i detta nya New York. Det finns många bra scener i boken då detta på olika sätt kommer fram, till exempel när Sophie och Otto sitter på sina svindyra, designade köksstolar och dricker vin medan en hemlös man somnar i sina egna spyor på trottoaren utanför deras fönster. Det är hårt och talande.

När Sophie blir biten av en katt (redan på sidan två) är det alldeles tydligt ett dåligt tecken. Och mycket riktigt börjar sprickorna i tillvaron att framträda och situationen förvärras i samma takt som såret efter kattbettet blir inflammerat och allt mer ömt. Och eftersom en olycka kommer sällan ensam, säger Ottos kompanjon Charlie plötsligt upp sig från firman i syftet att i stället starta eget och sommarhuset på Long Island blir vandaliserat. Paret Bentwood hamnar oåterkalleligen i en allt djupare inre och yttre kris. Paranoian tilltar, liksom känslorna av förtvivlan, uppgivenhet och meningslöshet. Och ovanför allt svävar Sophies paniska rädsla för att kanske ha blivit smittad av rabies, något maken Otto inte visar någon större förståelse för. Sophie inser att ingenting är som det har varit och borde vara, allra minst deras äktenskap.

Förtvivlade människor är en tät och kompakt berättelse om två människor som tvivlar på att det finns någon mening med någonting här i livet längre och det stora med den här romanen är hur Paula Fox gestaltar och skildrar detta språkligt. Hon skriver ledigt men med en genialisk precision och är väldigt bra på att fånga de små sakerna och tecknen som får tillvaron att rämna. Hur mycket tål Sophies och Ottos relation innan äktenskapet kollapsar? Kan de sluta att tala förbi varandra?

Romanens slutscen kulminerar i en välregisserad  bild som lämnar utrymme för läsaren att göra sin egen tolkning av situationen. Jag ser scenen framför mig som på en teater eller på film, bilden känns som om den var tredimensionell, så stark och tydlig är den. Och jag sitter med boken i knät, försöker gissa mig till personernas nästa steg och känner samtidigt ett sug efter en omedelbar omläsning. Sophie och Otto må vara väldigt uttråkade men som läsare är man det definitivt inte.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Det blir ingen julkalender i år, tyvärr.

Första Advent och jag som tänkte dra igång en julkalender i år också... Men det blir ingen, för jag hinner inte. Jag inser mina begränsningar, tack och lov i tid. Min almanacka för december är nämligen exceptionellt full och om jag skulle behöva fylla en ny julkalenderlucka varje dag, skulle jag antigen bli sönderstressad efter en vecka eller helt enkelt ge upp. Bättre då att ge upp på en gång och spara min ork och lediga tid till läsning och vanligt bloggande. Idén till julkalenderns tema kan jag också spara, den kommer väl till pass om sisådär 365 dagar.

Men kanske blir det åtminstone en liten jultävling här, så håll utkik.

Har du en julkalender på din bokblogg eller har du hittat någon som du ska följa? Berätta/tipsa gärna så jag kan surfa dit och titta.

Máni Steinn. Pojken som inte fanns

Litteraturens förmåga att via en människas öde fånga en hel värld gör mig alltid lika upprymd, fascinerad och hänförd. Bara en sann ordkonstnär klarar sådant. Den isländske författaren och poeten Sjón gör det på knappt 130 sidor. Romanen heter Máni Steinn. Pojken som inte fanns och har just kommit ut i översättning av John Swedenmark. Boken är tvåfaldigt prisbelönt i hemlandet Island.

Romanens miljö är Reykjavík år 1918. Första världskriget rasar fortfarande ute i Europa och Island blir självständigt. Medan spanska sjukan härjar och skördar liv i Reykjavík får vulkanen Katla utbrott. Sextonårige Máni Steinn rör sig skugglikt mitt i kaoset men ändå utanför allting och söker tröst och kraft i filmens värld. Stumfilmen har nämligen gjort entré och stadens två biografer är mer än välbesökta, ända tills de stängs på grund av influensaepidemin. Máni återupplever gärna filmerna utanför biosalongen genom att, så att säga, väva in filmscenerna i sitt eget liv eller återskapa dem i sina drömmar, vilket skapar surrealistiska inslag i denna annars verklighetstrogna berättelse.

Sjón använder sig av stumfilmsestetiken i romanen, utnyttjar kontraster mellan skuggor och ljus och får dimman och gråheten att röra sig genom stadens gator. Det är höst, snart vinter. Språket är sparsmakat, lika kargt som omgivningarna och lika storslaget. Reykjavík antar en bild som speglar Mánis inre liv, svarta vingar som vrenskas i bröstet.

Máni är en ensam och annorlunda pojke. Han har sex med män, även mot betalning. Samtidigt drömmer han om Sóla, en vacker och mystisk flicka som inte heller är som andra. I relation till henne bor ömheten.

Romanen kulminerar i en närmast parodisk scen när Máni och en sjöman ertappas mitt i en sexakt, till råga på allt till tonerna av nationalsången när Islands nyvunna självständighet firas. Med händelsens upplösning närmar sig berättelsen snabbt sitt slut.

I epilogen som utspelar sig 1929 kommer ett engelskt filmteam till Reykjavík, i sig en verklig händelse. I boken visar sig filmteamet ha kopplingar till Máni. När Sjón dessutom lägger ut spår som leder fram till honom själv, blir jag förvirrad. Ärligt talat tycker jag inte att epilogen tillför berättelsen något väsentligt, snarare tvärtom.

Trots den märkliga epilogen är Máni Steinn. Pojken som inte fanns en lysande roman och en magisk berättelse om naturens krafter, film, homosexualitet, sjukdom, utanförskap och självständighet. Romanens värld har funnits.



(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och Sörmlands nyheter 2014-11-04. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2014: Mina favoriter vann!

Grattis till Augustprisvinnarna Kristina Sandberg (Liv till varje pris recenseras här), Lars Lerin (Naturlära recenseras här) och Jakob Wegelius (har tyvärr inte läst Mördarens apa)!

Mina två favoriter vann, jag är glad.

Grattis också Matilde Villegas Bengtsson till Lilla Augustpriset för Orangeriet.

Juryns motiveringar:

Årets svenska skönlitterära bok
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts
Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag? 

Årets svenska fackbok
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag
Bland blomster och brusande vatten leds läsaren mellan iakttagelser, infall och fakta. Det är blått gräs, blöta fötter och Busjöns läge. Det är världen via ett grässtrå. Det är nya infallsvinklar på tillvarons vindlingar. Allt omgivet av lerinska akvareller och bilder som gör detta till en bok att ofta återvända till. 

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen
Legenden om Sally Jones har fått sin fortsättning, nedskriven av gorillan Sally själv. Hennes vän Chiefen blir oskyldigt anklagad för ett mord och Sally måste rentvå hans namn. Det tar henne ut på ett svindlande äventyr, återgivet så levande att dofterna från Lissabons gränder och skummet från stormiga sjöresor stiger upp ur pappret. Jakob Wegelius berättarglädje ackompanjeras av detaljrika och tidstypiska porträtt och vinjetter i svartvitt. Välkommen in i en helt annan värld! 

Lilla Augustpriset
Orangeriet, Matilde Villegas Bengtsson, Malmö 
I Orangeriet skildras ett gripande nedslag i Uno och hans ensamstående pappas liv. Inuti Uno pågår känslan av att hans kropp inte är hans egen, att han borde ha en flickas kropp. Han drivs mellan den hans vänner tror att han är och den han vill vara. En lågmäld och samtidigt gåshudsladdad berättelse som tar plats under orangeriets tomatplantor, i den bortgångna moderns garderob och på en fest där Unos identitet avslöjas. Som läsare vill man bara fortsätta följa Uno i kampen för att vara sig själv.

Så kom den till slut, Augustpodden jag väntade på.

Igår skrev jag att jag undrade varför det inte hade kommit någon Augustpodd med Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg, och att jag tyckte att det var synd. Den kom i förmiddags och det är verkligen bättre sent än aldrig, för den som väntar på nåt gott.... och så vidare, som man säger. Missa inte de två! Titta gärna på deras brevfilmer också, fast alla vid det här laget vet att ingen av dem vann priset. Vann gjorde Kristina Sandberg, hurra, hurra, hurra!

Sara Stridsberg, nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Beckomberga. Ode till min familj”, Albert Bonniers förlag. och Steve Sem-Sandberg, nominerad i samma kategori för ”De utvalda”, Albert Bonniers förlag. 

Vem vinner Augustpriset imorgon? Hoppas någon av dessa...

Imorgon kommer vinnarna av årets Augustpris att tillkännages och jag hoppas att det blir någon av dem som jag har läst eftersom jag naturligtvis tycker att det är de bästa kandidaterna som jag kände behovet att kasta mig över så fort de fanns att tillgå.

Jag har läst tre av de nominerade i skönlitterära klassen och en i fackboksklassen. Här kommer en snabb repetition med länkar till mina recensioner: De utvalda (Steve Sem-Sandberg), Liv till varje pris (Kristina Sandberg), Beckomberga. Ode till min familj (Sara Stridsberg) och Naturlära (Lars Lerin). Vem hoppas jag vinner? Kristina Sandberg. Vem tror jag vinner? Steve Sem-Sandberg.

Här kan man läsa motiveringar mm.

För övrigt är jag besviken att det inte har gjorts en Augustpodd med Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg. Samtalet de emellan vore nog en höjdare.

Naturlära

Den väger nästan tre kilo, Lars Lerins Naturlära - limes norrlandicus, och är alltså inget man har med sig i fickan under skogspromenaderna för att bedriva naturnära fältstudier. Däremot kan man ha boken i knät där den vilar stadigt och låta sig försjunka i naturens fantastiska värld så som Lars Lerin presenterar den med sina akvarellmålningar, fotografier och personligt skrivna/valda texter. Boken är nominerad till Augustpriset och det skulle inte förvåna mig om den också vann priset för Årets bästa svenska fackbok. Vi får se. Jag hoppas.

Lars Lerins förmåga att se, uppfatta och översätta naturen till måleri är häpnadsväckande. Han har inställningen att ingenting i naturen, varken dött eller levande, är för litet eller obetydligt för att låta sig fascineras av och vilja avbilda. Hans målningar visar att han har behållit barnets nyfikenhet och upptäckarlust och texter som ackompanjerar bilderna bekräftar det.

 

Textdelen är en blandning av olika texttyper. Det finns många egenskrivna berättelser, personliga reflektioner, ögonblicksbilder, anekdoter och dagboksliknande anteckningar men också längre eller kortare utdrag och citat ur äldre naturvetenskapliga verk av exempelvis Linné, Lindén eller da Vinci. Det finns också vackra dikter av bl.a. Tranströmer, Aspenström och Tegnér samt en del annat som plötsligt och helt oväntat kan låta som vacker poesi. Det kan vara en samling skogsord eller en uppräkning av insektsnamn. Fascinerande.

Lars Lerin använder sin konst som verktyg för att upptäcka världen, konsten blir ett fönster mot universum. Det känns som att han i den här boken främst undersöker tidens relativitet, kosmos och alltings förgänglighet. Jag märker att dova färger från den mörka skalan dominerar och trots att boken i grunden följer årstidens växlingar är det få bilder som sprakar av färgglada blomster, glöder av solsken eller utstrålar värme i grönskan. Och jag undrar verkligen varför det är så mycket gråväder, frost och kyla.

Naturlära är både en konstbok och en bok att läsa från pärm till pärm. Om man gillar naturen och även är intresserad av konst, bjuder boken garanterat på en upplevelse lite utöver det vanliga. Lars Lerins unika förmåga att hantera såväl skrivpenna som pensel är alldeles fantastisk. Fast det visste jag redan. Men skönt ändå att få se det igen.

Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris .

Augustpodden del 6: Eva Staaf och Tina Thunander

Sjätte delen av Augustpodden heter På besök i andras verklighet och de som samtalar med varandra är barnboksförfattaren Eva Staaf och journalisten Tina Thunander. För att se brevfilmerna, klicka här.

Eva Staaf är tillsammans med illustratören Emma Adbåge nominerad till Årets svenska barn- och ungdomsbok för "Tilly som trodde att...", Rabén & Sjögren.
Tina Thunander är nominerad till Årets svenska fackbok för "Doktor Nasser har ingen bil", Leopard förlag.

De utvalda

Den Augustprisnominerade romanen De utvalda av Steve Sem-Sandberg är tveklöst en av årets bästa böcker och, också, en av de mest smärtsamma och omskakande. De utvalda kommer nu några år efter den mästerliga De fattiga i Łódź (tilldelades Auguspriset 2009) och utgör på så sätt en ny del i Steve Sem-Sandbergs planerade romanprojekt om Europa under andra världskriget.

Romanen bygger på fakta och verkliga händelser som utspelade sig på kliniken Spiegelgrund i Wien åren 1940-1945. Platsen finns än i dag, personerna har levat. Huvudpersonen är en fiktiv konstruktion men pojken Adrian Zieglers öde bottnar i autentiska berättelser från huvudsakligen en överlevande. Förövare å sin sida bär riktiga namn ty det finns ingen anledning att skydda nazistiska förbrytare som gjort sig skyldiga för massmord på barn. Därför möter vi läkarna Illing, Gross, Jekelius, Hübsch och Türk samt några av sköterskorna i deras verkliga skepnad och utan maskering.

Det som hände på Spiegelgrund under krigsåren var fasansfullt. Här placerades nämligen hundratals barn som av olika anledningar inte motsvarade nazismens krav på renrasighet och livsduglighet. Barnen här var till exempel födda med olika grader av fysiska och mentala handikapp, led av svåra sjukdomstillstånd eller var föräldralösa, socialt missanpassade, bråkiga eller helt enkelt av fel ras. De som ansågs möjliga att korrigera skulle uppfostras, alla andra stämplades som överflödiga och skulle "behandlas", dvs ingå i Hitlers eutanasi-projekt. Lagen som styrde all verksamhet på Spiegelgrund under denna tid var hård och lydde: ingen barmhärtighet, ingen kärlek, inget liv. Total sekretess rådde, inte minst gentemot föräldrar och anhöriga.

För att göra miljön och de historiska händelserna tillgängliga för läsaren, följer berättelsen framför allt två personer, en från vardera sida. Pojken Adrian, en av de som klarar sig med livet i behåll, härstammar från samhällets lägsta skikt och är ca tio år gammal när han blir intagen på Spiegelgrund 1941. Han är gatusmart, stark och en överlevare. Sjuksköterskan Anna Katschenka representerar personalen. Hon är effektiv, omdömesgill och osvikligt lojal mot uppdraget. "Ibland lämnar själen kroppen långt innan döden inträder. Då ser man ut som Katschenka", står det på ett ställe i boken och det säger ganska mycket om henne som person. När det gäller syster Katschenka finns det ett par intressanta frågor, nämligen varför gjorde hon som hon gjorde och hur kunde hon rättfärdiga sin roll i det som skedde på Spiegelgrund. Kontrasten mellan hennes yrkesliv och hennes privatliv är iögonfallande, hon lever ett dubbelliv och betalar med ensamhet.

Berättelserna om Adrian och Katschenka löper parallellt och korsas. Deras familjebakgrund och känsloliv avtäcks bit för bit och det psykologiska porträttet av ett offer respektive en förövare är nyanserat och flerbottnat. Eftersom romanen inte sätter punkt vid krigsslutet utan belyser alla de inblandades öde även några decennier längre fram, skildras även konsekvenserna och personernas tankar efteråt. Hur artade sig vuxenlivet för Adrian Ziegler? Hur straffades de ansvariga läkarna och sköterskorna? Hur blev det med upprättelsen för de hundratals barn som plågades och mördades på kliniken? Visst kan man ta reda på fakta genom att söka på internet men skönlitteratur har förmågan att levandegöra historien och väcka empati på ett helt annat sätt än tidningsnotiser. I synnerhet en roman som De utvalda.

De ansvariga på Spiegelgrund, läkarna Illing, Hübsch och Türk.
Doktor Gross saknas på bilden eftersom han lyckades att undgå rättvisan.

Steve Sem-Sandberg är en mycket skicklig författare som behärskar sitt ämne och vet att handskas med språket som verktyg. Han skriver mjukt men utan sentimentalitet och han behärskar också konsten att med bildspråkets hjälp beskriva ondskan, smärtan och lidande så att läsningen blir uthärdlig trots det fruktansvärda som ofta beskrivs. Han gör sina personer levande och man kommer de nära, även sådana som Anna Katschenka.

De utvalda är en storartad roman om mänsklighetens avgrund och Steve Sem-Sandberg tvingar oss att se mörkret. Det som gör mest ont är vetskapen om att allt har hänt. Må det aldrig hända igen.

Spiegelgrund och minnesmärke över de ca 800 mördade barnen.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Min stad-serien som vinterns ljudboksprojekt?

Eftersom jag har upptäckt att hela Per Anders Fogelströms Min stad-serie nu finns i form av nedladdningsbara ljudböcker, funderar jag på allvar att påbörja ett lyssningsprojekt som skulle räcka om inte hela vintern, så säkert halva. Böckerna är upplästa av Helge Skoog och honom gillar jag.

Har någon av er lyssnat på ljudböckerna Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen och kan berätta om uppläsningen är bra? Eller finns det risk att man tröttnar halvvägs? På youtube hittade jag i alla fall ett litet smakprov. Och så har jag köpt första delen, den ligger och väntar i mobilen.

Tyvärr minns jag inte vilken annan bokbloggare som också har tänkt att lyssna på Fogelström i vinter men kanske skulle vi kunna vara ännu fler?

Augustpodden del 5: Lars Lerin och Sara Lundberg med Joar Tiberg

Det är fullfart framåt på augustpriset.se nu, ännu en ny augustpodd har publicerats, denna gång med min favorit i fackboksklassen Lars Lerin (Naturlära). Hans samtalspartner är konstnären Sara Lundberg som tillsammans med Joar Tiberg skapat barnboken Vi springer. Jag håller på att läsa Naturlära just nu och är halvvägs och recensionen av den kommer i helgen. Men var är Lerins och Lundbergs brevfilmer? Hoppas de dyker upp på webben snart.
(Här finns mina tidigare inlägg om Augustpriset.)

Sara Lundberg och Joar Tiberg är nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok med
”Vi springer”, Rabén & Sjögren.
Lars Lerin är nominerad till Årets svenska fackbok för ”Naturlära”, Albert Bonniers.

Augustpodden, del 5: Spring och skaparglädje

Kan man njuta av naturen när man använder den i sitt arbete? Går det att skriva när man är glad? Och hur målar man olika personers sätt att springa?

Sara Lundberg är konstnär och illustratör och bor i Aspudden i Stockholm. Vid hennes köksbord sitter också Joar Tiberg och Lars Lerin. Deras samtal handlar om skaparglädje, om att lämna kameran hemma och om att vara avundsjuk på mörtar.

Augustpopdden del 4: Anna Charlotta Gunnarsson och Jakob Wegelius

Det är bara några dagar kvar tills årets Augustvinnare utses och poddarna och brevfilmerna duggar tätt. Bokmania är med, om än på avstånd.

Augustpodden, del 4: Maharadjor och disco-offer

Jakob Wegelius är nominerad till Årets svenska barn- och ungdomsbok för ”Mördarens apa”, Bonnier Carlsen.
Anna Charlotta Gunnarson är nominerad till årets svenska fackbok för ”Popmusik rimmar på politik”, Atlas.

I en orange soffa på Södermalm i Stockholm hemma hos Anna Charlotta Gunnarson träffades hon och Jakob Wegelius som har skrivit årets enda nominerade ungdomsbok, Mördarens apa. Var kom inspirationen till den boken ifrån och hur var det att ha en huvudperson som inte kan prata? De pratar om indiska maharadjor, texternas betydelse i popmusik, om när discon kom till Björkekärr och vad ett disco-offer är för något.

Jag har varken läst den ena eller den andra boken men tycker att Mördarens apa har ett väldigt fint omslag som väcker nyfikenhet och fångar uppmärksamhet.

Men förste författarna sina brev för varandra.

Flickan som vandrade i öknen

Författaren Vénus Khoury-Ghata (f. 1937) kommer ursprungligen från Libanon men lever sedan flera decennier i Frankrike. Jag har tidigare läst och fascinerats av romanen Sju stenar till den otrogna hustrun och nu har jag även läst den tidigare i år utgivna Flickan som vandrade i öknen (över. Anna Säflund-Orstadius).

Berättelsen som utspelar sig i romanen Flickan som vandrade i öknen har stora, avsiktliga paralleller med Hummelhonung (1995) av Torgny Lindgren. I båda böckerna förekommer det nämligen ett syskonpar med en hatisk inställning till varandra, samt en författarfigur som hamnar de emellan som ett slags katalysator. Vénus Khoury-Ghata är väldigt förtjust i Hummelhonung och ville skriva en egen variant av den. Flickan som vandrade i öknen är dedicerad till Torgny Lindgren, som en hyllning från en författare till en annan. Men fungerar det? Är Khoury-Ghatas bok ett självständigt litterärt verk eller bara en kopia försatt till en annan miljö?

Flickan som en gång i tiden vandrade i öknen heter Zohra och är vuxen sedan länge. Hon är halvsyster till Mathilde, de har samma far. Han var fransman och arkeolog i Afrika och tog med sig Zohra hem till Frankrike. Zohras mor var en nomadkvinna.

Mathilde och Zohra bor i var sitt hus på samma tomt men pratar inte ens med varandra för hatet har tagit orden ifrån dem. När litteraturforskaren Anne anländer till gården ute på landet för att samla information om sin författaridol Saint-Gilles, rullas halvsystrarnas smärtsamma livshistoria fram. Mathilde är Saint-Gilles änka och Zohra var länge hans älskarinna.

Under de trettio dagarna som Anne stannar hos systrarna (bl.a. i väntan på ett opublicerat manus av Saint-Gilles som Mathilde säger sig ha i sin ägo och har lovat att ge till Anne) får hon höra systrarnas motstridiga versioner av såväl händelser som den store författaren Saint-Gilles personlighet och blir på så sätt indragen i dramat där rivalitet och rasistiska fördomar i decennier underblåst konflikten. Vem är bödel och vem är offret?

Till saken hör också att Anne själv är så besatt av Saint-Gilles författarskap att hon i princip har glömt bort att hon också borde ta sig tid att leva. Så egentligen har vi att göra med tre kvinnor som framlever sina liv påverkade av Saint-Gilles gravitationskraft.

Kapitlen i boken bär kvinnornas namn och varje gång jaget ändras ändras följaktligen berättarperspektivet, vilket understryker att systrarna har olika tolkningar och upplevelser av händelserna. Ett tag hade jag dock lite problem med du-tilltalet i Anne-kapitlen, tyckte först att det var rörigt och oklart vem duet syftade på.

Det kändes ganska märkligt att läsa denna parallella Hummelhonung-berättelse men om jag ska vara ärlig så tyckte jag bättre om Khoury-Ghatas variant än om originalet. Kanske var det tack vare miljön - jag gillade till exempel väldigt mycket avsnittet där Zohra kommer tillbaka till öknen för att söka sin barndom. Men ganska säkert bottnade min förtjusning i språket och i Khoury-Ghatas förmåga att beskriva och gestalta stämningar, det mörka. På omslaget syns ett upplyst fönster i skymningen och som läsare dras man till detta fönster, man vill se in i rummet. Ute är det kallt. Författaren låter oss inte bara kika in utifrån utan hon drar oss in i rummet helt och hållet. Fast varmt och mysigt blir det aldrig.

Och svaret på frågan om Flickan som vandrade i öknen är ett självständigt litterärt verk? Ja, det är det. Absolut. Det är en mycket läsvärd systerbok.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Augustpodden, del 3: Malin Axelsson och Lyra Engström Lindbäck

Augustprisets redaktion bad de nominerade författarna att läsa varandras böcker och bjöd sedan in dem för att samtala om sina böcker med varandra. Samtalen spelades in och blev till poddar (en podd per samtal). Dessa poddar publiceras fortlöpande här på Bokmania. Dessutom blev författarna ombedda att inför samtalen skriva ett brev och själva presentera sina böcker. Också dessa brevfilmer visas på bloggen. Mycket nöje! 

Berätta gärna i kommentarsfältet om du blir lockad till läsning av poddarna/filmerna. Om du redan har läst boken/böckerna, berätta gärna vad du tyckte. Och det viktigaste: vem/vilken bok tror du vinner Augustpriset 2014? 

Augustpodden del 3:

Teater, tårta och tillblivande

Malin Axelsson är tillsammans med illustratören Klara Persson nominerad till Årets svenska barn- och ungdomsbok för ”Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn”, Urax förlag.
Lyra Ekström Lindbäck är nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Ett så starkt ljus”, Modernista.

Malin Axelsson och Lyra Engström Lindbäck sitter hemma hos Lyra och pratar om att bli i stället för att vara, om genusförvirring och barndom och om tårta och om att leka.

Ny radioföljetong i P1: "Stopptid" av Juli Zeh

Från och med idag sänder SR P1 en ny bok som radioföljetong, Juli Zehs roman Stopptid.

"På Lanzarotes karga kust har juristen Sven Fiedler sin tillflyktsort. Här bor han med flickvännen Antje och tillsammans driver dom en dykfirma, långt från hemlandet Tysklands vardagslunk. Sven anar inte att hans lugna tillvaro snart ska förändras. Långsamt och nästan omedvetet dras han in i ett mardrömslikt triangeldrama." (Läs mer här)

Björn Kjellman är uppläsare och följetongen sänds i 21 avsnitt. Samtliga avsnitt kan redas laddas ner som podd. Eftersom jag inte har läst något av Juli Zeh än, så har jag här min chans.

Floden mellan bergen

Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong'o är en roman som, iklädd dräkten av en kärlekshistoria, skildrar en allvarlig ideologisk konflikt under tiden då Kenya fortfarande var koloniserad av Storbritannien (landet blev självständigt 1963).

Floden som rinner mellan bergen utgör en geografisk gräns mellan två gikuyu-stammar som lever på var sin sida av bergåsen - den ena stammen lever traditionsenligt och praktiserar omskärelse som initiationsrit för båda könen, den andra har anammat kristendomen, står på de vitas sida och betraktar omskärelse som en stor synd. Eftersom kristendomen är en effekt av kolonialismen, finns det en tydlig symbolik i denna flod som skär igenom grannsamhällena. Samtidigt kan floden också symbolisera en medelväg, vilket känns särskilt starkt mot slutet av romanen.

Författaren ställer gamla traditioner mot det västerländska synsättet och stammens berättelser mot modern upplysning och eftersom det älskande paret i boken kommer från motsatta läger, är konflikten given. Dessutom händer det att den kristne ledarens dotter rymmer hemifrån för att på eget bevåg låta sig omskäras för att på så sätt bekänna sig till gamla traditioner i fråga om vuxenblivande. Tyvärr resulterar hennes revolt i tragedi och sorg och den ideologiska konflikten ställs på sin spets.

Frågorna är många men kanske bara ett svar. Lösningen, om man ska gå efter romanens tydliga budskap, är inte antingen det ena eller det andra utan det bästa vore om människorna kunde försonas och hitta en medelväg som de tillsammans skulle kunna vandra på mot en framtid utan hat och meningslös blodspilla. Vi måste handskas med nya saker och influenser, liksom med traditioner. Om det finns en flod som delar landskapet är inte lösningen att torrlägga den utan att börja bygga broar.

Floden mellan bergen är en vacker och tänkvärt berättelse skriven på ett lättillgänglig språk som påminner om muntligt berättande. En njutbar läsning. Denna Ngugi Wa Thiong'os roman är från 1965 och är översatt till svenska av Philippa Wiking. Nyutgåvan innehåller också ett intressant, nyskrivet förord av Mikela Lundahl.

Andra som har läst Floden mellan bergen: Och dagarna går, Hanneles bokparadis, Lyrans noblesser,


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Augustpodden 2014, del 2: C-M Edenborg och Håkan Håkansson

Augustprisets redaktion bad de nominerade författarna att läsa varandras böcker och bjöd sedan in dem för att samtala om sina böcker med varandra. Samtalen spelades in och blev till poddar (en podd per samtal). Dessa poddar publiceras fortlöpande här på Bokmania. Dessutom blev författarna ombedda att inför samtalen skriva ett brev och själva presentera sina böcker. Också dessa brevfilmer visas på bloggen. Mycket nöje! 

Berätta gärna i kommentarsfältet om du blir lockad till läsning av poddarna/filmerna. Om du redan har läst boken/böckerna, berätta gärna vad du tyckte. Och det viktigaste: vem/vilken bok tror du vinner Augustpriset 2014? 

Augustpodden del 2:
Trebenta ankor och jordens undergång

Varför sjunger Carl-Michael Edenborg när han skriver? Hur gör man en 1700-talsdialog trovärdig? Och varför är vi egentligen så upptagna med världens undergång?

Håkan Håkansson har tagit tåget upp från Snogeröd i Skåne och satt sig vid ett köksbord på Södermalm i Stockholm, hemma hos Carl-Michael Edenborg. Deras samtal rör sig från barockens kuriosakabinett till kärlekens mirakel.

Jag har inte läst någon av böckerna. Har du?

Håkan Håkansson är nominerad till Årets svenska fackbok för ”Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”, Makadam förlag. Carl-Michael Edenborg är nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Alkemistens dotter”, Natur och Kultur. 

På västfronten inget nytt

Erich Maria Remarques roman På västfronten inget nytt är en av de mest storslagna och mäktigaste böckerna jag någonsin har läst. När jag var nitton, tjugo år gammal slukade jag den ena efter den andra av Remarques romaner, mer eller mindre betagen. Till ett par av böckerna återkom jag även under 90-talet, då på tyska för att maximera läsupplevelsen - det var Kamrater (1937) som är förutom en berättelse om tre desillusionerade krigsveteraners liv i Berlin 1928 också en väldigt gripande kärlekshistoria (finns i svensk översättning från 1976) och, förstås, På västfronten inget nytt (1929) som är en av den tyska litteraturens storverk.

Eftersom det i år är 100 år sedan första världskriget startade och eftersom På västfronten inget nytt är sannolikt den mest berömda litterära skildringen av första världskrigets fasor, har ljudboksförlaget TundellSalmson satsat på att ge ut romanen som ljudbok i uppläsning av Tomas Bolme (för övrigt ett utmärkt val och en mycket lyckad uppläsning). På västfronten inget nytt är översatt av Curt Berg (1979).

Romanen handlar om nittonårige Paul och hans klasskamrater som blir soldater i första världskriget och strider i skyttegravarna, mot lika unga och lika livrädda fransmän. De lär sig att döda och att undvika bli dödade. Det är en berättelse om unga, naiva pojkar som lämnar sina skolbänkar för att i stället utkämpa ett krig åt kejsaren.

Remarque beskriver fasorna, skräcken och dödandet med realistisk skärpa men de skildringarna är ändå inte det värsta. Att hand i hand med den allt mer avtrubbade och traumatiserade Paul inse vansinnet i det hela, det är värre. Men absolut värst av allt är, tycker jag, att läsa om hur Paul blir gradvis medveten om att det liv och den framtid han en gång hade är oåterkalleligen borta, vare sig han råkar överleva eller inte. Paul förstår allt mer att han blivit endast ett tomt skal, en kropp som rör sig men som är död inuti och att ingenting, ingenting i den vanliga världen bortom kriget kan ändra på det, eftersom ingenting spelar någon som helst roll längre efter allt vad han varit med om. Han skulle ju inte ens kunna berätta, för ingen skulle förstå.

Att följa en ung människa som håller på att förlora sina illusioner, sina drömmar och sin framtidstro på grund av att hon deltar i ett vansinnigt och brutalt krig är otroligt sorgligt. Det finns några storartade scener som griper tag och etsar sig fast för Erich Maria Remarque är en fenomenal berättare och en stor författare. Han berättar om en tysk tonåring i första världskriget och jag tänker på alla unga pojkar och män som strider i något av de otaliga krig som utkämpas runt om i världen idag. Andra krig och en annan tid men samma vansinne och samma trauma. Det är så stor litteratur och tidlösa romaner fungerar.

Självklart finns det andningspauser och vapenstillestånd i berättelsen, annars skulle romanen bli outhärdlig. Det finns scener när pojkarna ligger på rygg i solen och fåglarna sjunger, det händer att de simmar över ån på natten för att träffa flickor, de lyckas ibland att stjäla en gås eller en spädgris och fixar en fest, de röker med ryggen mot en varm husvägg och driver med varandra som pojkar gärna gör. Då kan de skratta och njuta, fast de innerst inne vet att nästa gång de får så här trevligt kommer de att bli färre igen.

Och så kommer slutscenen, det är oktober och radion rapporterar att på västfronten är det inget nytt och jag gråter, också den här gången. Stackars Paul.

Idag är det den 11 november och på dagen 96 år sedan första världskriget slutade. En passande dag att tipsa om Erich Maria Reamrques oförglömliga roman. Man kliver in i dess värld och lämnar den förhoppningsvis lite klokare än innan.

Köp ljudboken på Bokus eller AdLibris.

På västfronten inget nytt finns även i pocket (Bokus, AdLibris)

Arkitekt

Efter två singelnoveller och romanerna Dagar i tystnadens historia och Saknade är norskan Merethe Lindström tillbaka i svensk översättning, nu med en hel novellsamling. Novellsamlingen heter Arkitekt (övers. Urban Andersson) och dess bokomslag är i mina ögon ett av årets vackraste (läs mer om ursprunget till det här). Innanför pärmarna finns sex noveller: Hunger, Bill Viola i öknen, Bästis, Uthuset, Vård och Interiör.

Det finns mycket som jag känner igen från min tidigare läsning av Merethe Lindström och att på nytt gå in i hennes litterära värld känns därför som att vistas i kända trakter, fast att de är kända innebär inte att de på något vis känns trygga eller rogivande.

Lindströms språk är stramt, lågmält och laddat. Det som skrivs fram i ord och meningar och det som förblir outtalat eller endast uttrycks mellan raderna samspelar till en helhet, vilket har blivit något av ett signum för Lindström. Det är upp till läsaren själv att göra tolkningar av situationer som personerna befinner sig i och upptäcka alla hål de kan falla ner i om de inte ser upp. Merethe Lindström är fenomenal på att snabbt teckna fram karaktärerna, skissa fram läget och väcka upp spöken i människors relationer. Hennes bästa gren är att avtäcka tystnader där människorna i stället borde tala med varandra.

Novellerna i Arkitekt handlar alla på olika sätt om familjer och visar ett spektrum av små helveten som kan uppstå. I flera av novellerna är mödrar, och följaktligen även barn, i centrum. Handlingen i novellerna bygger på vardagshändelser som i sig inte är märkvärdiga. Det är människors reaktioner och de mentala processerna som gör berättelserna intressanta.

Novellen Hunger skapar en stark obehagskänsla på grund av ett outtalat hot som mamman i berättelsen upplever. En tvåbarnsfamilj får oväntat stop på bilen, det är höst, snart kväll och de befinner sig mitt i ingenstans, fast det finns en camping i närheten. Den är sliten och i princip folktom. Familjen får ändå tag på en av de trista stugorna och kvinnan och barnen väntar där medan pappan går i väg för att skaffa hjälp. Alla är hungriga, det finns ingen mat. Timmarna släpar sig fram. Plötsligt hör mamman ljud från en bildörr och från en stuga vid sidan om. Människorna hon ser väcker rädsla hos henne, av någon anledning känner hon sig utsatt för fara i deras närvaro. Rädslan och oron lämnar inte henne ens när mannen kommer tillbaka. De två talar med varandra antingen utan att höra eller så talar de förbi varandra. Obehaget ökar, liksom känslan av klaustrofobi. Här är Merethe Lindström i sitt esse.

I Bästis skildras en ensam flicka som fäster sig vid sin nyvunna tjejkompis som dock snart överger henne och flickans mamma blir rasande på den så kallade bästisen. Mamman är ensamstående och familjen har det knapert ekonomisk, medan kompisen är från en familj som har det bra ställt. Konflikten är given, moderns dilemma likaså. I denna novell använder sig författaren av ett du-tilltal; det är mamman som talar om sin dotter som ett du. I det tilltalet finns både kärlek och distans. Orsaken till att mamman inte vill att dottern skulle ha ett födelsedagskalas är inte i första hand pengabrist, som man först väljer att tro. Även här är situation endast till synes enkel, under ytan är den komplex.

Novellen Uthuset har också gjort ett kraftigt intryck på mig. Den handlar om ett föräldrapar som satt i fängelse för narkotikasmuggling och drograttfylleri (med barnen i baksätet). Medan de avtjänade sina ganska långa fängelsestraff bodde barnen i en fosterfamilj. Nu är familjen plötsligt tillsammans igen men situationen är allt annat än lätt och naturlig. De befinner sig i ett sommarhus utan el, det är vinter och pappan håller på som besatt vid uthuset.

Ingen av novellerna är titelnovell men i novellen Vård förekommer en lek som heter "arkitekt" och beskrivningen av den leken får mig att undra om där finns en möjlig nyckel till novellerna, eller åtminstone en av flera möjliga nycklar. Vård handlar om Idun som är gift och arbetar som personlig assistent åt en rullstolsbunden pojke/ung man och det slumpar sig så att Idun börjar uppfylla pojkens önskemål om sexuella tjänster. Också här förekommer du-tilltalet, fast nu är det berättaren som vänder sig till huvudpersonen. Jag fastnade för skildringen av hur situationen stegras och dras till sin spets.

Merethe Lindström är en mycket skicklig författare som bygger upp sina berättelser kring små, talande detaljer som i sin tur är bärare av frågor. Detaljerna har en viktig plats, de vill säga oss något. Samma sak upplever jag när jag betraktar målningen som pryder bokomslaget, Karin Mamma Anderssons Leftovers (2006).


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

20 tårtor som ser ut som böcker och en som är ett bibliotek

Mattidskriften Allt om Mat visar 21 fantasifulla bakverk som frestar alla oss som både älskar böcker OCH tårtor. Vad sägs till exempel om denna läckra bibliotekstårta? Den vore verkligen något att sätta tänderna i till eftermiddagskaffet. Mums.

En annan favorit, mest tack vare novellskämtet, är denna bild föreställande Alice Munros noveller.

För att se alla tårtorna, följ länken. Där finns också länkar till de ursprungliga bildkällorna.