söndag, oktober 05, 2014

Syskonen Malaquias

Med vissa böcker är det så att man blir väldigt medveten om vilken litterär tradition de är sprungna ur. Med romanen Syskonen Malaquias av den brasilianska författaren Andréa del Fuego är det just så, det finns ingen tvekan om att texten förvaltar det latinamerikanska magiskt realistiska arvet, trots att magisk realism aldrig lär ha varit särskilt närvarande i brasiliansk litteratur.

När jag läste Syskonen Malaquias fylldes jag ofta med eufori över del Fuegos språk men lika ofta kunde jag känna mig vilsen i själva berättelsens labyrint.

Handlingen i Syskonen Malaquias utspelar sig på den brasilianska landsbygden i delstaten Minas Gerais någon gång i början av 1900-talet och spänner över många år, långt upp i barnens vuxenålder. Boken börjar med att en blixt slår ner i familjen Malaquias hus vid foten av berget Serra Morena och föräldrarna dödas, i en scen som är språkligt oerhört vacker, trots tragiken i skeendet. Jag har sällan läst något liknande som detta.
Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systoliskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbades av stöten med full styrka. Blixten hettade upp blodet till solens temperatur och brände sig igenom alla grenar i cirkulationssystemet. En inre eldsvåda som fick hjärtat, denna häst utan ryttare, att sluta springa i Donana och Adolfo.
Storebror Nico som är nio år gammal hamnar som arbetare på en kaffeplantage och Antonio och Julia hamnar på barnhem. Julia blir till slut bortadopterad som tjänsteflicka men rymmer efter ett tag. Antonio visar sig vara en dvärg och får därmed stanna kvar hos nunnorna i klostret, vilket han trivs med eftersom han gillar att krypa in i byrålådorna med nunnornas underbyxor.

Bröderna Nico och Antonio återförenas som vuxna men Julia ser de aldrig mer. Hennes arvedel blir en ständig rotlöshet och ett liv mest styrt av andra och i det vilar en bottenlös sorg och längtan tillbaka till det som berövats henne.
Hennes ursprung var inte landskapet utan åskvädret i föräldrarnas hus. Man sade att blixtarna oftare föll i havet, kanske kunde hon bli träffad av en och återvända hem.
Historien rör sig över tid och i olika miljöer, vissa motiv och händelser återkommer och sker på nytt. Människor som befolkar berättelsen är både levande och döda, det finns ingen skillnad. Det råder inte heller några begränsningar när det gäller vilken skepnad vissa personer kan anta. Det är spännande men förvirrande och det hindrade mig först från att villkorslöst ge mig hän åt texten för jag tappade bort mig. Kanske är det författarens mening att läsaren ska gå vilse ibland. Jag tror faktiskt att Andréa del Fuego leker med oss på det sättet och jag tror att hon också leker med den magiska realismen, som om hon ville dra den runt ett extra varv. När jag väl bestämde mig för att acceptera att jag inte förstod var allt i boken kom ifrån och vart det tog vägen sedan, blev läsningen mindre krävande och mer njutningsfull. Det öppnades en dörr.

Det som gör Syskonen Malaquias till en magisk läsupplevelse är alltså inte den magiska realismen, utan språket som på en och samma gång är poetiskt vackert och minimalistiskt stramt. Och alldeles unikt och moget.
Hon [Julia] sprang iväg till sitt rum, febern galopperade som en skenande häst. Minnena var en gardin, ångesten en soffa, hon skulle kunnat möblera ett helt hus med all denna förvirring.
Syskonen Malaquias är Andréa del Fuegos debutroman (2010) och som sådan är den häpnadsväckande välskriven. Boken belönades med det prestigefyllda José Saramago-priset 2011. Till svenska har romanen översatts av Irene Anderberg.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: