söndag, oktober 19, 2014

Om icke vetekornet

Den kenyanske författaren Ngugi Wa Thiong'o (f. 1938) är en het kandidat till Nobelpriset och i år var han kanske hetare än någonsin tidigare. Nu har årets pris inte gått till honom (fast jag hoppades på det), men hans romaner finns här att läsas och på svenska är de flera stycken och räcker gott och väl tills det blir dags att hoppas och spekulera om Nobelpriset på nytt.

Om icke vetekornet är från 1967 (övers. Torsten Hansson, 1982/2014) och sägs utgöra höjdpunkten på Ngugi Wa Thiong'os tidiga författarskap. Romanen utspelar sig under 50-talet och i början av 60-talet. På 50-talet plågades Kenya av kampen för självständighet; det var en tid som orsakade blodiga sår i landets kolonialhistoria. Kenya blev självständigt i december 1963 men Ngugi Wa Thiong'o visar i sina romaner att det koloniala arvet var mycket tungt. Den historiska bakgrunden i Om icke vetekornet gör berättelsen smärtsam att läsa eftersom man inser vad kolonialismen gjorde med människor.

I den här boken möter vi ett flertal personer vars livshistorier löper samman och skapar en bild av frihetskampen och tiden strax därefter. På grund av alla personer som har en röst i berättelsen känns romanen mycket som en kollektivroman, men det finns ändå en person som sticker ut lite mer bland alla andra och det är den tystlåtne Mugo som lever som en eremit i sin lilla hydda i byn Thabai. Han satt i ett brittiskt koncentrationsläger och sägs ha lett en hungerstrejk där under frihetskampen. Hela byn ser honom som en hjälte. På självständighetsdagen vill byborna att Mugo talar till folket men han vill inte göra det. Han lider nämligen samvetskval och känner sig inte alls värdig uppdraget. Avslöjandet av orsaken till Mugos rädsla är på sätt och vis berättelsens röda tråd och kittet mellan historierna.

Förutom Mugo stiftar vi också mycket nära bekantskap med makarna Gikonio och Mumbi och Mumbis bror Kihika som är terorist samt med Gikonios kloka mor Wairimu. Gikonio satt också fängslad. När han återvände hem, hade Mumbi ett barn på armen. Namnet på barnets far var Karanja. Dessa människors livshistorier är nära sammanlänkade med varandra och, naturligtvis, med landets historia. Jag tyckte särskilt mycket om porträtten av Mumbi och hennes svärmor Wairimu för de båda kvinnorna skildras som starka och kloka. De är inte underlydande, utan vet sitt värde och ryter åt männen när de anser att de behöver sättas på plats.

Om icke vetekornet är en stark, fängslande, språkligt vacker och till synes anspråkslös berättelse om frihetskamp och förräderi, motståndsmän och medlöpare, kärlek och hat, förtroende och svek. Det är en bok om människors eviga strävan efter en bättre framtid åt sig själva och sina barn trots att känslorna av framtidslöshet och fruktan nästan förlamar dem ibland. Som läsare blir man väldigt berörd eftersom personerna man läser om känns som att de är av kött och blod, trots att de är fiktiva.

Och var kommer titeln, denna oavslutade mening, ifrån? Det är del av ett bibelcitat (Joh. 12:24): "Sannerligen, sannerligen säger jag eder. Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt." Nu vet ni även det.



Två andra som har läst: Ingrids boktankar, Hanneles bokparadis.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

3 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

Bra att Gikonyo gick vidare och kunde förlåta sin fru som inte kunde vänta på honom sex år under fångenskap.

Jenny B sa...

Jag läste ju också den här boken just förra veckan. Jag tycker om att den gav en inblick i den viktiga självständighetskampen ur några olika människors synvinkel, men också i deras vardagliga liv.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

hannele: Ja, det var fint att det blev så. Det finns en viss symbolik i det också, tycker jag.

Jenny: Det är sådant som jag också gillar med böcker.