Trots att jag lite för bergsäkert räknade med att en helt annan författare skulle få Nobelpriset i år, är jag nöjd med att jag inte bara känner till författarnamnet Patrick Modiano utan till och med har läst något av honom. 1983, när jag var arton år gammal, köpte jag hans då nyutkomna roman Rue des Boutiques Obscures (med den tjeckiska titeln Ulice temných krámkú, på svenska De dunkla butikernas gata) och jag minns att jag läste boken med stor behållning och fascination. Vad berättelsen handlade om i detalj har jag glömt för länge sedan men jag minns än idag känslan av en stor läsupplevelse. Jag vet att boken har gett mig något viktigt, fast jag inte längre vet vad exakt det var. Men eftersom författarens namn och bokens titel har etsat sig fast, var det lätt att googla.
Ulice temných krámkú (De dunkla butikernas gata) handlar om en man som tappar minnet och försöker rekonstruera sitt liv genom att på sätt och vis uppfinna sitt förflutna. Det är temat av hur det förgångna och tiden som flytt (är det här det proustska visar sig?) påverkar framtiden som måste ha fascinerat mig som artonåring, liksom frågor om identitet och om i vilken grad människan kan påverka sitt liv. När jag nu har denna information, förstår jag precis hur jag måste ha känt och är inte det minsta förvånad över att boken talade så till mitt unga, vilsna jag.
Bland böckerna som jag hade med mig hem från bokmässan fanns också Modianos Dora Bruder. Nu har romanen fått en mycket framskjuten position i läshögen med höstens böcker. Jag är med i matchen. Det känns fint.
Patrick Modiano tilldelas 2014-års Nobelpris i litteratur ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Även om man kan invända att det är lite tråkigt och förutsägbart att årets Nobelpris i litteratur ännu en gång gått till en vit, manlig, västerländsk författare är det helt klart en bra författare som belönas. En Proust för vår tid som någon sa. Ett stort grattis till Elisabeth Grate bokförlag!
