Joburg blues är en mycket vacker men också sorglig roman om en mans livsresa i skuggan av sitt lands våldsamma nutidshistoria. Som föräldralös växer han upp på ett katolskt barnhem och blir redan som ung en poesiskrivande tidningskolumnist med författardrömmar och ett stort intresse för musik och stjärnor. På 70-talet anklagas han för att ha planerat en revolution, döms till fängelse och sitter inne i arton år. Åren därefter jobbar han hårt, vill kunna hyra ett litet hus, läser och skriver. Så blir han skjuten och skadad men klarar sig, i alla fall fysiskt. Men Mörka figuren lämnar honom ingen ro, han är lugn på ytan men inombords har han en rasande eld. Hans ensamhet är djup och längtan efter kärlek okuvlig. Han är en hjärtats astronaut, en poet och en tankekung som får näring ur sitt livs två kärlekar: till Desirée och Mercedes. Den ena livslång men obesvarad, den andra besvarad men kortvarig (om än evig).
Handlingen berättas i jag-form och ibland är det snabba ryck, de uppemot femtio åren avlöser varandra och vändningarna i livet skildras utan minsta sentimentalitet. Det är mycket som ödet tar ifrån huvudpersonen, det ena efter det andra. Till slut blir han också hemlös, en ensam figur som vandrar på Johannesburgs gator. När även hunden Benito försvinner blir det bara trumpeten och musiken kvar.
Mannen i Joburg blues är en antihjälte som inte hyser särskilt höga tankar om livet och det kan man förstå, han har inte dragit vinstlotten precis. Men ändå lever han och strävar på och ser till att klara sig. Han älskar och längtar och drömmer sig via musiken och poesin bort mot stjärnorna. Han är en intelligent, känslig och tänkande människa som söker sin mening med livet.
Det blir allt mer frestande att hoppa ned från bron på tågen där nere - att avrättas elektriskt och bli till sot, stekt till något vidbränt, oigenkännligt även för patologerna. Jag har mina skäl, värderingar och övertygelser för att göra slut på den här mardrömmen men jag känner att jag fortfarande är på väg att upptäcka något djupt. Något litet. Som håller ihop allt stort. Ett akvarium av något slag där jag kunde titta in och se meningen simma omkring bland korallrev, skarpt röda och skära. Ett akvarium med ett hål i toppen som gör att jag kan sticka ner en hand i det klara vattnet, ta ett fast grepp om meningen och visa upp den för alla /.../ - och säga, jag led inte för ingenting. Här i min hand är belöningen. Här - ser ni den? Rör vid den om ni vill, men ni måste stoppa tillbaka den ner i vattnet. Livet, tänker jag, hålls ihop av små saker.Joburg blues är alltså en roman om meningen med livet och de små sakerna som gör det värt att leva. Det är också en levande berättelse om Sydafrika och Johannesburg. Den sprudlar inte av glädje, tvärtom utsöndrar den melankoli. Men Mohleles unika språk uppväger handlingens tyngd. Han skriver med humor, ironi och skönhet.
Jag saknar min Mercedes. Vet du vad hon sa till mig? Du kysser med militärisk precision, min poet. Dina armar om mig är lika känsliga som händerna hos en bombtekniker. Sen lämnade hon mig.Jag är mycket förtjust i den avskalade men träffsäkra stilen och i de uttryck som används. Det bor musik i meningarna, jag känner rytmen. Det känns ibland som att de korta satserna stampar takten.
Joburg blues är en av årets bästa böcker. Men det har jag visst redan sagt.
Köp boken på t.ex. Bokus
