lördag, oktober 04, 2014

Att skriva

Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.
Att skriva av Marguerite Duras är inte en handbok i konsten att skriva, precis som Kristofer Leandoer och översättaren Kennet Klements påpekade under ett semianarium på bokmässan, utan en samling av fem texter i vilka Duras förhåller sig till sitt skrivande och skapande men också skriver i viss mån självbiografiskt. I några av texterna blandas fiktion och egna minnen från främst barndomen och andra världskriget med tankar kring konstnärskapet och skrivandet. Vid första anblicken är texterna väldigt olika. Om vi tar till exempel Att skriva, Den unge engelske pilotens död eller Måleriutställningen, undrar man vilken den röda tråden är; att hitta den är inte lätt. Den både finns och inte finns. På ett konkret plan finns den knappt. Men mentalt och emotionellt är texterna sammanbundna med känslan av stor ensamhet, förtvivlan och ångest.
Att befinna sig i ett hål, i nästan total ensamhet och upptäcka att endast skrivande kommer att rädda en. Att inte ha minsta ämne för en bok, inte mionsta idé för en bok, är att återigen befinna sig inför en bok. En tom oändlighet. En möjlig bok. Inför inget. Inför ett slags levande och naket skrivande, något fruktansvärt, något fruktansvärt att övervinna.
Ensamheten är viktig för skrivandet. skriver Duras, liksom ett hus. För Virginia Woolf räckte det med ett eget rum, Duras kräver ett eget hus.
Detta blev skrivandets hus. Mina böcker kommer från detta hus. Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Det tog mig tjugo år att skriva det jag just sa.
Utifrån skrivandet som ämne är förstås den fyrtio sidor långa titeltexten den mest intressanta. Jag stryker under flera rader på varenda sida. Enstaka meningar som är som ett rop eller ett skrik, hela stycken. Jag stryker under, fascinerad av Duras tankar och formuleringskonst. Det är fantastiskt bra.
Att tvivla är att skriva.
****
Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.
****
Att vara ensam med en ännu oskriven bok är att vara kvar i mänsklighetens första sömn.
****
Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev - och det vet man bara efteråt - innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.
****
Skrivandet kommer som vinden, det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat passerar i livet, inget mer, förutom det, livet självt.

Det finns rader i boken (som till exempel de två sista citaten) som får mig att tänka på Bodil Malmstens loggböcker som jag tycker så mycket om. Det finns något i orden och stilen som för mig antyder ett konstnärligt släktskap mellan dessa två så olika författande kvinnor, trots att Duras spelar i en annan division.

Boken Att skriva beskrivs som ett litterärt testamente, det publicerades endast två år före Duras död, och det är en passande epitet. Boken är ett slags bokslut. Skulle man vilja sammanfatta vad som var viktigast för Duras för att skriva, så var det tre saker: plats, ensamhet och alkohol. Mer handgripliga råd i konsten att skriva finner man inte i boken - men så är den ju ingen handbok heller, som jag skrev i inledningen.

Så är det väl dags att ställa Duras lilla bok i bokhyllan vid sidan om några andra av hennes böcker, men jag vill inte göra det än. Jag vill ha boken nära ett tag till och bläddra i den för att ta till mig så mycket av texten som möjligt, göra orden till mina. Fast det inte går.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: