Dora Bruder

Dora Bruder av Patrick Modiano är en märklig roman, märklig på det viset att mitt initiala intryck av den var att den inte borde fungera, att mängden av adresser, tidsangivelser, identitetsnummer, personuppgifter och registeravskrifter borde motverka romanens grundläggande anspråk på att vara en fängslande berättelse. Jag visste att Dora Bruder handlade om författarens försök att rekonstruera en judisk flickas liv under åren 1941-1942 men mina föreställningar om texten motsvarade inte texten jag hade framför mig.

Fast nu är det så att Modiano inte har fått Nobelpriset i litteratur för intet. Som det anstår en författare i nobelprisklassen har han på basis av framgrävda fakta skapat en stark, verklighetsbaserad berättelse som berör på djupet och går rakt in i hjärtat. Det var bara att kapitulera och låta sig svepas med.

Tidningsnotisen

Det hela började 1988 när Patrick Modiano såg en liten notis i en kvällstidning från krigsåret 1941. En femtonårig judisk flicka vid namn Dora Bruder var försvunnen och söktes av sina föräldrar. Ju mer Modiano tänkte på flickan som befann sig ensam någonstans i det av tyskarna ockuperade och allt mer judefientliga Paris, desto mer besatt var han av tanken att ta reda på Doras öde. I nio års tid ägnade sig Modiano åt arbetet att gräva fram all tillgänglig information ur gamla register och arkiv. I romanen som bär flickans namn som titel berättar han således vad som hände i Doras liv från försvinnandet en kall decemberkväll 1941, via interneringen i lägret Drancy utanför Paris, till transporten till Auschwitz i september 1942.

En far försöker återfinna sin dotter, anmäler hos polisen att hon är försvunnen, och en notis publiceras i en kvällstidning. Men denne far är själv "efterlyst". Föräldrar förlorar sitt barn ur sikte och en av dem försvinner i sin tur, den 19 mars, som om vintern det året skilde människor från varandra, förvirrade och blandade bort deras vägar tills själva deras existens blir osäker. Och det finns ingen utväg. DE, vars uppgift det är att söka och finna en, upprättar kartotek för att desto lättare kunna få en att så småningom försvinna - slutgiltigt.

Modiano väver samman all mödosamt framgrävd information men han fabulerar inte. Aldrig att han skulle fylla ut luckorna med fiktion, även om han tillåter sig att gissa eller spekulera över olika alternativ kring vad som kanske kunde eller kanske inte kunde ha hänt. Det är fullt naturligt och som läsare är man med i tankeprocessen. Jag tror också att det är tack vare det greppet som jag med författarens hjälp börjar föreställa mig händelserna och visualisera Doras tragiska öde. Inser vidden av det. Det drabbar mig.

Modiano beskriver ett stegrande helvete och gör det på ett utsökt språk. Eftersom vi har historiens facit i handen vet vi att Dora och hennes familj rör sig mot avgrunden och vetskapen om att rörelsen inte går att hejda är plågsam. Samtidigt sker något magiskt. Som om författaren väckte Dora till liv igen för ett ögonblick, som om han upphävde och hejdade tiden.

Modiano har gjort Dora Bruder odödlig. Hennes spår finns kvar i Paris, enligt författaren kan man uppfatta ett eko av hennes närvaro i somliga kvarter. Och hennes hemlighet? Vad gjorde hon veckorna då hon var på rymmen? Det är den gåtan Patrick Modianos roman bottnar i och handlar om.

Dora Bruder trotsar evigheten, glömskan och intigheten. Tack vare Patrick Modiano har ett för länge sedan bortglömt namn fått konturer och värme av en människa. Fantastiskt.

Dora Bruder, ca 15 år gammal, står i mitten.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Joburg blues

Romanen Joburg blues av Nthikeng Mohlele från Sydafrika är en av årets bästa läsupplevelser och att det skulle kunna bli så kände jag på mig redan efter några sidor. Joburg blues är Mohleles andra roman och han anses redan vara en av de viktigaste och största författarrösterna söder om Sahara. Till skillnad från några andra samtida afrikanska författare är han inte amerikaniserad, utan hans berättande är helt och hållet präglat av det Sydafrika och det Johannesburg som han lever och arbetar i. Det uttalas till exempel inte rakt ut vem som är svart och vem som är vit men man förstår ändå - av namnen, av personernas sätt att uttrycka sig och röra sig, av deras livsöden. Berättelsen präglas naturligtvis av apartheidtiden men Mohlele har i allra högsta skapat en berättelse som rör sig från att handla om en specifik individ till att vara allmängiltig och handla om hur människor kan vara mot varandra under omständigheternas och samhällets påverkan. Endast god litteratur kan åstadkomma detta.

Joburg blues är en mycket vacker men också sorglig roman om en mans livsresa i skuggan av sitt lands våldsamma nutidshistoria. Som föräldralös växer han upp på ett katolskt barnhem och blir redan som ung en poesiskrivande tidningskolumnist med författardrömmar och ett stort intresse för musik och stjärnor. På 70-talet anklagas han för att ha planerat en revolution, döms till fängelse och sitter inne i arton år. Åren därefter jobbar han hårt, vill kunna hyra ett litet hus, läser och skriver. Så blir han skjuten och skadad men klarar sig, i alla fall fysiskt. Men Mörka figuren lämnar honom ingen ro, han är lugn på ytan men inombords har han en rasande eld. Hans ensamhet är djup och längtan efter kärlek okuvlig. Han är en hjärtats astronaut, en poet och en tankekung som får näring ur sitt livs två kärlekar: till Desirée och Mercedes. Den ena livslång men obesvarad, den andra besvarad men kortvarig (om än evig).

Handlingen berättas i jag-form och ibland är det snabba ryck, de uppemot femtio åren avlöser varandra och vändningarna i livet skildras utan minsta sentimentalitet. Det är mycket som ödet tar ifrån huvudpersonen, det ena efter det andra. Till slut blir han också hemlös, en ensam figur som vandrar på Johannesburgs gator. När även hunden Benito försvinner blir det bara trumpeten och musiken kvar.

Mannen i Joburg blues är en antihjälte som inte hyser särskilt höga tankar om livet och det kan man förstå, han har inte dragit vinstlotten precis. Men ändå lever han och strävar på och ser till att klara sig. Han älskar och längtar och drömmer sig via musiken och poesin bort mot stjärnorna. Han är en intelligent, känslig och tänkande människa som söker sin mening med livet.

Det blir allt mer frestande att hoppa ned från bron på tågen där nere - att avrättas elektriskt och bli till sot, stekt till något vidbränt, oigenkännligt även för patologerna. Jag har mina skäl, värderingar och övertygelser för att göra slut på den här mardrömmen men jag känner att jag fortfarande är på väg att upptäcka något djupt. Något litet. Som håller ihop allt stort. Ett akvarium av något slag där jag kunde titta in och se meningen simma omkring bland korallrev, skarpt röda och skära. Ett akvarium med ett hål i toppen som gör att jag kan sticka ner en hand i det klara vattnet, ta ett fast grepp om meningen och visa upp den för alla /.../ - och säga, jag led inte för ingenting. Här i min hand är belöningen. Här - ser ni den? Rör vid den om ni vill, men ni måste stoppa tillbaka den ner i vattnet. Livet, tänker jag, hålls ihop av små saker.

Joburg blues är alltså en roman om meningen med livet och de små sakerna som gör det värt att leva. Det är också en levande berättelse om Sydafrika och Johannesburg. Den sprudlar inte av glädje, tvärtom utsöndrar den melankoli. Men Mohleles unika språk uppväger handlingens tyngd. Han skriver med humor, ironi och skönhet.

Jag saknar min Mercedes. Vet du vad hon sa till mig? Du kysser med militärisk precision, min poet. Dina armar om mig är lika känsliga som händerna hos en bombtekniker. Sen lämnade hon mig.

Jag är mycket förtjust i den avskalade men träffsäkra stilen och i de uttryck som används. Det bor musik i meningarna, jag känner rytmen. Det känns ibland som att de korta satserna stampar takten.

Joburg blues är en av årets bästa böcker. Men det har jag visst redan sagt.



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Barnbok: Vad säger räven?

När jag var på bokmässan i september och såg barnboken Vad säger räven av Ylvis, Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker, Christian Löchstöer och illustratören Svein Nyhus kunde jag inte motstå dess charm och köpte den till mitt lilla barnbarn. Han är visserligen bara sex månader gammal men barn växer som bekant fort. Jag tror att han kommer att älska den här boken, mest tack vare de roliga djurläten som återges. Jag inbillar mig att barnet kan härma dessa ljud och läten innan han ens kan prata särskilt mycket. Jag längtar redan efter de kommande högläsningsstunderna!

Vad säger räven? är en bilderbok för de riktigt små barnen och förlaget presenterar den så här:

Hunden säger voff, katten säger mjau, fågeln säger kvitt och musen säger pip. Men vad säger räven? Barnboken som gjort dundersuccé i Norge, USA och England finns nu äntligen på svenska. Texten bygger på sången The Fox (What does the fox say) , låten där den norska komikerduon Ylvis i rävkostymer undrar vad räven säger. Videon till låten har nu otroliga 400 miljoner visningar på Youtube! Svein Nyhus fantasifulla illustrationer gör det här till en rolig högläsningsbok för de minsta.

Det var egentligen först efter att jag hade betalat boken som jag fick höra om låten och videon (här finns låttexten). Boken har 24 sidor och teckningarna är härliga, tycker jag, inte minst färgmässigt.

 

Stockholm literature - en härlig (lör)dag i litteraturens och konstens tecken

Det var bara under gårdagen som jag bevistade Stockholm literature på Moderna museet, idag har jag haft annat för mig, men är nöjd ändå. Det var kul och jag hann med ganska många programpunkter och tog även en sväng i utställningssalarna.

1. Översättaren bakom boken
Översättaren Anna Säflund-Orstadius samtalade med Gunnar Ardelius om hur det var att översätta romanen Annonsen av Marie-Hélène Lafon. Anna översätter från franska och för just den här översättningen har hon fått ett hedersomnämnande i samband med utdelningen av priset för Årets översättning som tilldelades Marie Anell för översättning av Samar Yazbeks roman En strimma av ljus. Anna Säflund-Orstadius råkar jag känna lite grann och dessutom läser jag just nu en bok som hon har översatt, så det var självklart att gå och lyssna på henne. Samtalet var en fin blandning av allmänt och personligt. Anna översätter mycket åt Elisabeth Grates förlag. Läs mer hos Anna och Linda.

Anna Säflund-Orstadius och Gunnar Ardelius

2. Samar Yazbek var på plats, även om hennes svenska översättare inte var det. Här läser hon de inledande sidorna ur En strimma av ljus. Jag tycker att boken är helt fantastisk. Det var speciellt att höra texten läsas upp på arabiska. 

Samar Yazbek

3. Lena Andersson och Juan Gabriel Vásquez i samtal om romanen Ljudet av sådant som faller

Lena Andersson och Juan Gabriel Vásquez

Det här samtalet var just så bra som ett samtal mellan två trevliga och avslappnade författare kan vara. Samtalet kretsade förutom kring romanen också mycket kring litteratur och vad den kan/ska vara: "Litteratur är en poetisk transformation av verkligheten. En bra roman transformerar det som i verkligheten händer en enda person på en viss plats i en viss tid till att hända oss alla, överallt och oberoende av tid", sa Vásquez.  Vidare sa han att vi läser litteratur för att kunna leva andra liv - också. Litteraturens uppgift är, enligt honom, att framför allt ställa frågor, inte att nödvändigtvis leverera svar. Jag gillade vad ha sa. Och jag gillade Lena Anderssons frågor och kommentarer. Som sagt, det var en härlig stund i auditoriet. Läs gärna mer hos Anna.

4. Nthikeng Mohlele i samtal med Elisabeth Hjorth

Elisabeth Hjorth och Nthikeng Mohlele

Författaren Nthikeng Mohlele från Sydafrika är en mycket intelligent man och det var en fröjd att lyssna på honom. Det var även en fröjd att läsa hans roman Joburg blues. Läs mer hos Anna och Linda.

5. Josefine Klougart läser på danska ur sin roman En av oss sover. Julia Dufvenius läser tillsammans med henne, på svenska. 

Josefine Klougart och Julia Dufvenius

6. Sofi Oksanen läser på finska ur När duvorna försvann. Med henne läser Björn Granath.

Sofi Oksanen och Björn Granath

7. Enrigue Vila-Matas och Daniel Sjölin diskuterar problematiken med författare som inte skriver, varför de gör det och hur man ska förhålla sig till det. Mycket roligt. Tolken gjorde ett fantastiskt jobb, tycker jag, hon måste haft det svettigt.

Enrique Vila-Matas och Daniel Sjölin.

8. Flera gånger ställde jag mig i signeringskön för att få mina böcker signerade. Mer om det kan du läsa här (samt se signeringarna).

Edmund White signerar

9. Jag gick också runt en sväng i utställningssalarna för att titta på konsten. Moderna museets permanenta samling är alltid trevlig att se igen och utställningen Skulptur efter skulptur var riktigt häftig. Den gillade jag skarpt. En sak som grämer mig är att jag missade poesivandringen bland skulpturerna.

Jeff Koons Balloon Dog

10. Sist men inte minst var jag glad över att träffa min bokbloggarbästis Lyran (läs hennes beskrivning av dagen) och även Linda och Anna som bloggade kontinuerligt och utförligt under hela dagen. Hatten av för dem för den bedriften. 

Jag, en autografjägare som behåller sin plats i kön

För mig som gärna vill ha böcker som jag gillar signerade av författare som jag gillar är evenemang i stil med Stockholm literature ett toppentillfälle att jaga autografer. Fast någon jakt behöver inte bedrivas här, det räcker att lugnt ställa sig i signeringskön och vänta på sin tur.

Jag hade ryggsäcken full med böcker när jag åkte hemifrån igår morse, som att bära ved till skogen. Smått galet, men vem bryr sig. Det är bara Samar Yazbeks roman En strimma av ljus som jag inte har jag fått signerad, trots att jag stod en bra stund bredvid henne inför hennes uppläsning. Men tyvärr hade jag ingen penna med mig och vågade inte besvära henne utan att kunna tillhandahålla en. Så då fick det vara. Men å andra sidan kom jag hem med en signerad Siri Hustvedt-bok, fast hon inte var närvarande. Lyrans noblesser fixade den nämligen åt mig på bokmässan och igår var det leverans. Tack Lyran!

Nhikeng Mohlele, Sydafrika

Edmund White, USA

Juan Gabriel Vásquez, Colombia

Josefine Klougard, Danmark

Ying Chen, Kina

Siri Hustvedt, USA

Trött, tröttare, tröttast

Det har varit en ovanligt intensiv vecka, med uppdrag som var roliga men tyvärr inte riktigt kompatibla med bokbloggandet. Stackars bloggen blev försummad. Ikväll är jag mest trött, inte ens lässugen. Bäst att jag går och lägger mig tidigt eftersom morgondagen kommer att bli intensiv, lång och rolig igen - det är ju Stockholm Literature och jag får åka hemifrån relativt tidigt. Och på kvällen, efter alla kulturella förlustelser, ska jag åka och hälsa på lilla barnbarnet, han ska få en ny prasslande tygbok av farmor. Det kommer trots allt att bli helgens höjdpunkt, hur roligt det än är att se och höra en massa världsförfattare.

Augustpriset 2014: De nominerade är...

Presskonferensen från tillkännagivandet av de nominerade till Augustpriset 2014:



Så, nu vet vi. Bland de som är nominerade till Augustpriset i klassen Årets svenska skönlitterära bok finns både två av mina favoriter (Kristina Sandberg och Sara Stridsberg), två ganska självklara kandidater (Steve-Sem Sandberg och Carl-Michael Edenborg) och två som jag inte alls har tänkt på (Ida Börjel och Lyra Ekström).

Här är annars hela listan, med motiveringar och allt, inklistrade från Augustprisets webb:

Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlagSom barnet allsmäktigt leker fram sin skapelse alstras en värld i Ida Börjels långdikt Ma. En ABC-bok som både summerar ett förflutet och blickar framåt.
Bit för bit, bokstav för bokstav, bjuder Börjel härbärgen åt historiens smärta, åt vårt samlade minne av splittring, gränspasseringar och skuld, åt hemlösa språkfraser. En tröst i bokstäver som omfamnar varandra: det moderliga M och barnet X – den okända storheten. Ett konsekvent projekt på engagemangets lyriska språk.

Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & KulturAlkemistens dotter är en gyllene roman om kärlek och död i skarven mellan ett upplyst 1700-tal och ett romantiskt 1800-tal. Den unga Rebis är utvald att finna De vises sten och lösa alkemins gåta. Målet är att förinta världen. 
Carl-Michael Edenborg har gett fantasin fria händer och skrivit en väl underbyggd och lustfyllt detaljrik roman doppad i upplivad ockultism.
Läsaren tar parti för undergången och håller sina tummar för att romanen ska sluta inte med en snyftning utan med en smäll.

Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista
Sara lever här och nu i 2010-talets Sverige. Ändå är Ett så starkt ljus en berättelse vars rötter sträcker sig långt ned i den litterära myllan och där Tintomaras skratt ekar mellan fasaderna.  Boken blir en kärleksförklaring till en stad där ett suveränt jag smeker fram Stockholm i centralperspektiv. En generationsroman om kärleken och sökandet efter den. Lyra Ekström-Lindbäck skriver med säker penna, stark närvaro och ett språk präglat av snöljus längtan.

Liv till varje pris, Kristina Sandberg, NorstedtsVissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?

De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag
I romanen De utvalda konfronterar Steve Sem-Sandberg oss med övergrepp och medlöperi i det förflutna. Här skildras verksamheten under nazisttiden på barnkliniken Spiegelgrund i Wien. På en stabil dokumentär grund bygger han en berättelse om vetenskapens vilja att kuva människan, en mörk impuls som varken börjar eller slutar där. 
På en smärtsamt vacker och precis prosa lyckas Sem-Sandberg med personlig humanism och återhållen vrede blottlägga ondskans anatomi. Samtidigt ger han läsaren medvetenhet och styrka att göra motstånd.

Beckomberga. Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlagI romanen om mentalsjukhuset Beckomberga fortsätter Sara Stridsberg sin utforskning av utanförskap och normalitet. Genom att personliga minnen korsbefruktas med historiska skeenden blir texten en fristad för de svaga. Här tydliggörs människolivets yttre murar och inre berg- och dalbana. Romanen är också en berättelse om det goda samhällets tvångsvälde. På magnifikt svävande prosa skildrar Stridsberg människorna på och runt Beckomberga i en sång om förlorade paradis.

De grönmarkerade har jag redan läst, de lilamarkerade har jag hemma och har redan tänkt läsa dem vid tillfälle. Vilka har du redan läst? Vilka tänker du läsa?

I kategorin Årets svenska fackbok finns det ingen bok som jag har läst. Listan ser ut så här:

Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson, Atlas
Att popmusik kan vara eldfängd och kontroversiell är ingen nyhet. Men i den här boken ges mängder av konkreta exempel på det från hela världen. Många musiker lever farligt i sina tonsatta protester mot rasism, diktatur och militarism. Både lättsamt och allvarligt tar författaren oss med på en musikalisk odyssé bland mer eller mindre kända låtar, alla med politisk udd. Det är lärt, omskakande och – riktigt roligt.

Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Håkan Håkansson, Makadam förlag
En svart och tegelstenstung bok vars innehåll dock är betydligt lättare och mer tillgängligt än det yttre låter antyda. Möt en begåvad mångsysslare, bibliotekarie och kulturman i centrum av ett Sverige som stormakt. En förunderlig och unikt välskriven historia om ett till synes avlägset land, fullt av domedagssekter, ockultism, häxeri, svält och pest. Vid tidens ände möts vidskepelse och lärdom, skönhet och fasansfullt lidande.

Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlagBland blomster och brusande vatten leds läsaren mellan iakttagelser, infall och fakta. Det är blått gräs, blöta fötter och Busjöns läge. Det är världen via ett grässtrå. Det är nya infallsvinklar på tillvarons vindlingar. Allt omgivet av lerinska akvareller och bilder som gör detta till en bok att ofta återvända till.

Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Ordfront förlagRafflande thriller med sataniska skildringar av nazisternas osannolikt omfattande konststölder och av de juridiska och moraliska striderna i vår tid om de återfunna verken. Den här gången kommer Sverige inte undan. Gediget historiskt arbete kombineras med skickligt reportage i högt tempo.

Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, Tina Thunander, Leopard förlagEn gripande berättelse om den arabiska vårens alla faser. Författaren rör sig bland människor i utkanten av demonstrationerna på Tahrirtorget. Hennes vän och lärare i arabiska, Doktor Nasser, kämpar för att försörja sin familj och öppna en egen mottagning. Hon följer honom i hälarna och tar med oss läsare till de mest skiftande miljöer. Resultatet blir en oavlåtligt fascinerande och inträngande skildring av de egyptiska omvälvningarna, betraktade ur ett vardagsperspektiv.

Erik och Margot. En kärlekshistoria, Per Wästberg, Wahlström & WidstrandIngen märkte något – eller? Författarens pappa och idol visade sig ha haft ett hemligt kärleksförhållande under sjutton år med sin svägerska. Avslöjandet ger upphov till en svindlande skön berättelse om femtiotalets Stockholm där författaren tvingas se allt i ny belysning. Etablerade minnen skrivs om och minsta detalj laddas med oväntade betydelser.

När det gäller kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok, kan du läsa vilka böcker/författare som är nominerade här. Det är en del bilderböcker, verkar det som.

Från vänster Ida Börjel, Anna Charlotta Gunnarsson, Steve Sem-Sandberg, Tina Thunander, Sara Stridsberg, Lyra Ekström Lindbäck, Carl-Michael Edenborg, Lars Lerin, Kristina Sandberg, Eva Staaf, Malin Axelsson, Anders Rydell, Klara Persson, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Jakob Wegelius, Eva Lindström, Håkan Håkansson.
Foto: Sören Andersson. 

Om icke vetekornet

Den kenyanske författaren Ngugi Wa Thiong'o (f. 1938) är en het kandidat till Nobelpriset och i år var han kanske hetare än någonsin tidigare. Nu har årets pris inte gått till honom (fast jag hoppades på det), men hans romaner finns här att läsas och på svenska är de flera stycken och räcker gott och väl tills det blir dags att hoppas och spekulera om Nobelpriset på nytt.

Om icke vetekornet är från 1967 (övers. Torsten Hansson, 1982/2014) och sägs utgöra höjdpunkten på Ngugi Wa Thiong'os tidiga författarskap. Romanen utspelar sig under 50-talet och i början av 60-talet. På 50-talet plågades Kenya av kampen för självständighet; det var en tid som orsakade blodiga sår i landets kolonialhistoria. Kenya blev självständigt i december 1963 men Ngugi Wa Thiong'o visar i sina romaner att det koloniala arvet var mycket tungt. Den historiska bakgrunden i Om icke vetekornet gör berättelsen smärtsam att läsa eftersom man inser vad kolonialismen gjorde med människor.

I den här boken möter vi ett flertal personer vars livshistorier löper samman och skapar en bild av frihetskampen och tiden strax därefter. På grund av alla personer som har en röst i berättelsen känns romanen mycket som en kollektivroman, men det finns ändå en person som sticker ut lite mer bland alla andra och det är den tystlåtne Mugo som lever som en eremit i sin lilla hydda i byn Thabai. Han satt i ett brittiskt koncentrationsläger och sägs ha lett en hungerstrejk där under frihetskampen. Hela byn ser honom som en hjälte. På självständighetsdagen vill byborna att Mugo talar till folket men han vill inte göra det. Han lider nämligen samvetskval och känner sig inte alls värdig uppdraget. Avslöjandet av orsaken till Mugos rädsla är på sätt och vis berättelsens röda tråd och kittet mellan historierna.

Förutom Mugo stiftar vi också mycket nära bekantskap med makarna Gikonio och Mumbi och Mumbis bror Kihika som är terorist samt med Gikonios kloka mor Wairimu. Gikonio satt också fängslad. När han återvände hem, hade Mumbi ett barn på armen. Namnet på barnets far var Karanja. Dessa människors livshistorier är nära sammanlänkade med varandra och, naturligtvis, med landets historia. Jag tyckte särskilt mycket om porträtten av Mumbi och hennes svärmor Wairimu för de båda kvinnorna skildras som starka och kloka. De är inte underlydande, utan vet sitt värde och ryter åt männen när de anser att de behöver sättas på plats.

Om icke vetekornet är en stark, fängslande, språkligt vacker och till synes anspråkslös berättelse om frihetskamp och förräderi, motståndsmän och medlöpare, kärlek och hat, förtroende och svek. Det är en bok om människors eviga strävan efter en bättre framtid åt sig själva och sina barn trots att känslorna av framtidslöshet och fruktan nästan förlamar dem ibland. Som läsare blir man väldigt berörd eftersom personerna man läser om känns som att de är av kött och blod, trots att de är fiktiva.

Och var kommer titeln, denna oavslutade mening, ifrån? Det är del av ett bibelcitat (Joh. 12:24): "Sannerligen, sannerligen säger jag eder. Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt." Nu vet ni även det.



Två andra som har läst: Ingrids boktankar, Hanneles bokparadis.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

En pojkes egen historia

Romanen En pojkes egen historia från 1982 är första boken i en självbiografisk trilogi av författaren och essäisten Edmund White. Det var med denna trilogi som White nådde internationell berömmelse. I USA betraktas En pojkes egen historia som en modern klassiker inom gaylitteraturen.

Edmund White som är född 1940 skildrar i romanen en pojkes homosexuella uppvaknande och sedan den unge och vuxne mannens självhat och självförakt på grund av hans sexuella läggning. Det är 50- och 60-tal i USA och samhället som bokens huvudperson lever i är allt annat än vänligt inställt till homosexualitet.

Pojkens liv är ett liv i ensamhet, utan vänner och familjetrygghet. Han är lycklig i sällskap med sina böcker men allt efter som han inser sin homosexualitet växer skräcken att bli stämplad som en fjolla. Han vet att han är det men de andra ska för allt i världen inte fatta det. När han för första gången ligger med en annan pojke är han femton år gammal (den andre killen är bara tolv). Under hela tonårstiden fantiserar han om pojkkroppar och om en och annan manlig lärare, samtidigt som han inbillar sig att bara han förälskar sig i en tjej, blir han botad och det homosexuella stadiet av tonåren blir över.

Botad är vad pojken helst av allt vill bli och han försöker med allt möjligt. Under årens lopp söker han sig både till buddism och underkastar sig psykoanalysen under vilken han genomlever riktiga primalscener. När det gäller vuxna känner sig tonårspojken naturligtvis grundligt sviken. Efter en incident på skolan anger han en manlig lärare för att han förgripit sig på honom, han tänker att det är en bra hämnd på hela satans vuxenvärld. Trots att pojken föraktar borgerligheten planerar han medvetet och metodiskt för sitt egen borgerliga framtid, något annat alternativ verkar det ändå inte finnas.

En pojkes egen historia är en roman vilande på en självbiografisk grund, av den sorten som vi kallar autofiktion, men pojken i boken är tillrättalagt för att fungera som romanfigur. Enligt författarens egen utsago är pojken i boken "mer försynt, mindre intellektuell och långt mindre promiskuös" än han själv var som tonåring.

Romanen är en berättelse med stor dragningskraft och White lyckas mästerligt med att skildra motsättningarna i huvudpersonens liv vars väg till avgörande insikter och självacceptans är lika kaotisk och krokig som smärtsam.

Dessutom använder sig White av ett fantastiskt bildspråk både vad gäller personbeskrivningar, skeenden och miljöbeskrivningar. Meningar som "himlen och sjön var anagram av varandra" lyser som pärlor i texten. Samtidigt får texten liv av alla små detaljer som White har ett absolut gehör för. En pojkes egen historia är sannerligen en stor roman.

En pojkes egen historia är översatt till svenska av Thomas Preis. Boken innehåller ett nyskrivet förord av Stefan Ingvarsson.

Författaren kommer att medverka vid Stockholm Literature om en vecka. Hoppas få min bok signerad då.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2014 drar igång - Bokmania livesänder presskonferensen på måndag

Augustpriset - det är ett år sedan sist (fjolårets inlägg finns här) och på måndag drar årets upplaga av Augustpriset igång, med en presskonferens där de nominerade författarna och böckerna tillkännages. Bokmania har fått möjlighet att via en länk direktsända presskonferensen direkt på bloggen. Sändningen startar på måndag kl. 12.15 och pågår till ca 13.00.

Sammanlagt 18 författare kommer att nomineras till Augustpriset på måndag, som vanligt i tre kategorier: årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Dessutom kommer 6 texter att bli nominerade till Lilla Augustpriset.

Förutom den livesända presskonferensen kommer du få möjlighet att inom sin tid även ta del av augustpoddar, videoklipp och så småningom, naturligtvis, även själva Augustgalan. Allt direkt här på Bokmania. Augustpriset 2014 kommer att delas ut den 24 november.

Dagens blandade bokhögar

1) Tillåt mig att presentera sensommarens och höstens nyutgivna vill-läsa-bokhög som bara växer och växer. Befarar att den kommer att övergå i en vinterhög innan jag ens hinner blinka, än mindre läsa alla dem. 

2) Inser att jag ligger väldigt mycket efter med recensioner. Dessa böcker väntar på att bli skrivna om här på bloggen. 

3) Dagens bokpaket. Den vänstra boken har jag länge väntat på med spänning men den andra, som är ett recensionsuppdrag åt Eskilstuna kuriren, är jag också nyfiken på. Den går bli helgens läsning för det är bråttom med den. 

Hur har du det med böcker och läsning för närvarande?

Tsundoku - min melodi

Att jag är bra på sudoku vet jag för jag har kört rätt hårt med det ett tag och klarar ofta även de svåra gåtorna. Att jag också var bra på tsundoku visste jag däremot inte, men tack vare ett litet blogginlägg hos Lyran kunde jag komma till insikt och - som en positiv bieffekt - berika mitt ordförråd. Här nedan kan du se ordet skrivet på japanska åtföljd av en illustrerad version av vad tsundoku betyder.

Tsundoku är ett nytt ord men det betecknar ett välkänt fenomen och ett beteende som jag har haft så länge jag kan minnas, nämligen att samla nyköpta, olästa böcker på hög. Substantivet kommer från japanskan och börjar nu användas i svenskan. Det är enligt Wiktionary blidat till tsumu (= att lägga på hög) och doku (= att läsa). Det anspelar vidare på tsundeoku (= att bli liggande på hög).

Trots att jag försöker läsa hyllvärmare, misslyckas jag ständigt och de olästa böckerna i bokhyllan blir bara fler och fler hur mycket jag är läser och det ligger små bokhögar utsprida på ett flertal strategiska platser i huset. Årets projekt att läsa böcker jag haft länge i bokhyllan kommer att bli en katastrof, det inser jag redan. Men när det gäller nyanskaffade böcker kommer 2014 att bli ett succéår. Tsundoku, det är min melodi. Din också?

Kanske borde man skaffa sig en sån där:

Eller en sån där, förslagsvis till nästa års bokmässa:

Knappt två veckor kvar till Stockholm Literature. Laddar!

Det är knappt två veckor kvar till litteraturfestivalen Stockholm Literature 2014 och jag förbereder mig genom att läsa böcker av åtminstone några av de under lördagen deltagande författarna som är nya för mig: Nthikeng Mohlele (Sydafrika), Juan Gabriel Vásquez (Colombia) och Edmund White (USA) . När jag kommer dit så måste jag bara få tag på tygkassen, fast jag redan har sjuttioelva tygkassar hemma.

Det är alltså under lördagen (25 okt) som jag är på plats på Moderna museet i Stockholm. Här bloggar jag om mitt program.

Sista chansen att se K-special om Knausgård året efter "Min kamp"

I bara en vecka till (t.o.m. 20 oktober) kommer K-special dokumentären Karl Ove Knausgård - året efter Min kamp att ligga på svtplay innan den tas bort, så passa på nu om du inte har sett programmet. Det är en ovanligt välgjord film, sammanfattande och presenterande men också mycket personlig och naken. Den sändes i repris i september, jag har sett den förut. Igår såg jag den igen. Den är stark.

Karl Ove Knausgård, K-special

Nobelpriset 2014: Modiano gav mig en av 80-talets och min ungdoms stora läsupplever

Trots att jag lite för bergsäkert räknade med att en helt annan författare skulle få Nobelpriset i år, är jag nöjd med att jag inte bara känner till författarnamnet Patrick Modiano utan till och med har läst något av honom. 1983, när jag var arton år gammal, köpte jag hans då nyutkomna roman Rue des Boutiques Obscures (med den tjeckiska titeln Ulice temných krámkú, på svenska De dunkla butikernas gata) och jag minns att jag läste boken med stor behållning och fascination. Vad berättelsen handlade om i detalj har jag glömt för länge sedan men jag minns än idag känslan av en stor läsupplevelse. Jag vet att boken har gett mig något viktigt, fast jag inte längre vet vad exakt det var. Men eftersom författarens namn och bokens titel har etsat sig fast, var det lätt att googla.

Ulice temných krámkú  (De dunkla butikernas gata) handlar om en man som tappar minnet och försöker rekonstruera sitt liv genom att på sätt och vis uppfinna sitt förflutna. Det är temat av hur det förgångna och tiden som flytt (är det här det proustska visar sig?) påverkar framtiden som måste ha fascinerat mig som artonåring, liksom frågor om identitet och om i vilken grad människan kan påverka sitt liv. När jag nu har denna information, förstår jag precis hur jag måste ha känt och är inte det minsta förvånad över att boken talade så till mitt unga, vilsna jag.

Bland böckerna som jag hade med mig hem från bokmässan fanns också Modianos Dora Bruder. Nu har romanen fått en mycket framskjuten position i läshögen med höstens böcker. Jag är med i matchen. Det känns fint. 

Patrick Modiano tilldelas 2014-års Nobelpris i litteratur ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Även om man kan invända att det är lite tråkigt och förutsägbart att årets Nobelpris i litteratur ännu en gång gått till en vit, manlig, västerländsk författare är det helt klart en bra författare som belönas. En Proust för vår tid som någon sa. Ett stort grattis till Elisabeth Grate bokförlag!

Har du läst något av Patrick Modiano?

Liv till varje pris

Väntan på en bok. När det gäller sista delen i KristinaSandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik är den över, för nu är Liv till varjepris här. De tidigare delarna kom 2010 (Att föda ett barn) och 2012 (Sörja för de sina).

I Liv till varje pris tar 50-talet slut och 60-talet tar över. Maj är i 40-årsåldern och inte helt frisk. Barnen blir tonåringar, sedan vuxna, lämnar hemmet för att bygga upp sina egna liv. Maken Tomas, periodaren, har fortfarande problem med spriten. Jobbar jämt. Men det blir kärvt med den svenska ekonomin och familjen får det också jobbigt. Tomas förlorar sin anställning i Örnsköldsvik och måste flytta till Sundsvall. Maj känner sig allt mer ensam i våningen, särskild när hon vet att Tomas har en långvarig otrohetsaffär borta i Sundsvall. Åren går, Tomas blir pensionär.

Familjen Berglund är en alldeles vanlig medelklassfamilj, det svenska folkhemmet personifierat. Maj tillhör inte skaran av kvinnor som vågade slita sig loss för att realisera sig själva utanför hemmets givna sfär. Hon blir kvar. Hon bakar, lagar mat, tvättar och skurar. Städar bort ångesten och den ständigt närvarande känslan av att inte duga. Trots att Majs tankar mest kretsar kring smuts och behovet att göra rent, växer sig drömmen om ett eget arbete allt starkare och när tiden är mogen blir drömmen verklighet.

Maj är en av alla hemmafruar som fostrat 40-talistgenerationen och sett till att hemmet och familjen alltid höll stilen. I alla väder, vad som än hände. Om man inte kan göra något åt makens älskarinna kan man åtminstone ta och byta disktrasan. Trots att hjärtat rusar och far. Ändå retar jag mig inte på Majs handfallenhet i relation till Erik, tvärtom känner jag respekt. Det är författarens förtjänst som så skickligt skriver fram det outsagda samt de underliggande orsakerna.

Sandberg är fenomenal på att skriva fram Majs osäkerhet inför att synas och att kräva. Maj är varsamt och trovärdigt skulpterad, med all sin oro, sin kärlek och sina ofta ambivalenta känslor.

Berättarstilen är omisskännlig. Tidigare följde berättelsens tid barnen, nu följer den snarare högtiderna som avlöser varandra och de sysslor och familjetraditioner de förknippas med. En vanlig familjs tideräkning.

När jag slår igen boken vet jag att jag kommer att sakna Maj. Tillsammans med de tidigare två delarna är Liv till varje pris en vacker hyllning till folkhemmets alla hemmaarbetande kvinnor. I min bokhylla ska Maj-trilogin stå bredvid romaner av kvinnolivsskildrare som Moa Martinson, Kerstin Thorvall och Elsie Johansson.

Att föda ett barn recenserar jag här.

Sörja för de sina recenserar jag här.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren m.fl. 2014-09-16. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. 

Tv-tips: Det har gått 30 år sedan Orwells dystopiska årtal 1984 - är vi där nu?

Valet av muggen till mitt kvällste framför teven kommer att bli ett lätt val idag.

I kvällens Kobra handlar programmet om George Orwells ödesdigra årtal 1984 och den dystopiska framtidsvision som målas upp i romanen som för övrigt är en av mina absoluta favoritböcker. Är vi må hända där nu? Upplever vi Orwells värld på riktigt? Och hur såg året 1984 ut - egentligen? Kobra har träffat några spännande människor att diskutera ämnet med. Jag kommer att sitta bänkad framför teven kl. 21.30 men ni som inte kan titta i kväll kan förstås se programmet i efterhand på svtplay. Så här presenteras innehållet i avsnittet på programmets hemsida:

I det samhälle som boken beskriver är övervakningen av befolkningen monumental. Kontrollen sträcker sig inte bara till invånarnas privatliv utan också till deras innersta, till deras tankar och deras språk. George Orwell kallar diktaturens nya språk för Newspeak. Vi resonerar med två språkvetare om hur det totalitära Newspeak letat sig in i vår moderna demokrati.

Romanen har påverkat en hel värld – Kobra träffar några av dem som fortfarande är sysselsatta med temat. Vi pratar dystopier med regissören och gamle Monty Python-medlemmen Terry Gilliam. 1985 kom hans film ”Brazil” som verkligen återskapar Orwells stämning från boken. Gilliam har alltid varit fascinerad av byråkrati, övervakning och vanmakt och har nu gjort en ny film på ämnet.

I Italien träffar vi regissören Michael Radford som filmatiserade ”1984” med John Hurt i huvudrollen. Många av Orwells förutsägelser var enligt honom sanna redan för 30 år sedan. Kristofer Lundström intervjuar tyska författaren Juli Zeh som skrivit framtidsskildringen ”Corpus Delicti”, om en hälsodiktatur år 2058. Verkligheten är ännu värre än i Orwells vision, menar hon och är själv en aktiv röst i dagens övervakningsdebatt.