Jag har funderat i flera veckor över hur jag skulle skriva om Min kamp 6 - att ge mig in på vanlig recension känner jag nämligen inte alls för. Recensioner finns det redan gott om, det är bara att googla. Jag tror att jag vill sammanfatta allt det som fångade mig medan jag läste, lite som ett kom-ihåg-inlägg för mig själv. Romanens innehållsliga bredd är fascinerande. Det är trevligt att läsa om Knausgårds familjeliv och vardagsbestyr på hemmaplan (en viss igenkänningsfaktor kommer man inte ifrån) men vad jag kommer att bära med mig i fortsättningen är en massa annat.
Vad jag gillade med Min kamp 6. I tio punkter:
1. Vad är litteratur? Apropå farbror Gunnars anklagelser om lögner och påhitt i Min kamp 1 ställer sig Knausgård frågan om vad litteratur är och hur man som författare ska respektive inte ska skildra verkligheten. Är minnet pålitligt? Är hans minnen sanna? Var går gränsen mellan det ickeiscensatta och det iscensatta? Han åberopar Peter Handke och Homeros och det är väldigt intressant. Knausgård skapar ett slags metafiktion när han resonerar på det här viset och det gillar jag. Samtidigt färgas resonemanget och Knausgårds rädsla inför Gunnars hot, ångesten ligger som täcke över nästan hela handlingen. Tankar på att han kanske verkligen har kränkt sin far, inte tagit hänsyn till honom och hans person plågar Knausgård och han vänder ut och in på sig själv och sina intentioner. Han är författare, han tar sig friheter.
"I Ute av verden /.../ skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot romanen, i de två första delarna av Min kamp skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot verkligheten. I trean försvagades det bandet, för att vara helt utnött i fyran. Allt jag skrev om mig själv var ändå sant."
"... det är inte ett sätt att säga att roman nummer fyra är en svag roman, för den är ändå full av ungdomens förfärliga banalitet och kraft, en omognadens komedi, och även om den är konventionell är den unik, av det enkla skälet att den skrevs under just de betingelserna. Men sann är den inte."2. Proust som litterär förebild och diskussionsämne. Eftersom jag parallellt med den här boken läste första delen i På spaning efter den tid som flytt av Proust var jag enormt förtjust i alla direkta hänvisningar till just Proust. Det finns ett flertal. Sedan finns det ju också ett antal tillfällen då Knausgård alldeles tydligt använder sig av knepet med madeleinekakan när han berättar. Jag gillade att upptäcka dessa små bevis på hur äldre litterära verk befruktar nyskriven litteratur, det var roligt. Det fanns även nya varianter av madeleinekakan, t.ex. när Knausgård tittar på en tvättmaskin som snurrar och snart snurrar även tankarna och de kastas iväg till än det ena, än det andra. Just det stället var riktigt snyggt berättartekniskt.
I likhet med Proust sysselsätter sig Knausgård en hel del med tankar om konst. Vad ser vi och vad betyder det att se? Han bjuder på intressanta resonemang om impressionisterna och om hur Proust påverkades av impressionismen.
3. Diskussion om poesi. Rätt som det är börjar Knausgård diskutera Hölderlin och poesi och det mäktiga är att det följet ett textstycke som känns som att läsa poesi. Jag blev nästan överrumplad av den plötsliga stilistiska kontrasten.
4. Allusioner. Är det en allusion på Tolstojs inledningsmening i Anna Karenina? - "Alla familjer bär på sitt eget, och även om alla gör likadant är det ändå det egna." När det gäller uttrycket "mitt livs enfaldiga lätthet" är kopplingen till Kunderas romantitel däremot solklar. Detta är ett par små exempel på hur man kan roa sig under läsningen av Min kamp 6, om man är lagt åt det litteraturvetenskapliga hållet. Väldigt roligt, tycker jag.
5. Essäerna. Att det finns en väldigt lång essä om Adolf Hitler i Min kamp 6 vet alla. Innan jag började läsa boken undrade jag varför den fanns där och om den ens kunde tillföra handlingen något. Jag var också mer eller mindre besluten att hoppa över de fyra hundra sidorna essän upptar. Så plötsligt insåg jag att jag redan var mitt i essän och att hoppa över resten ville jag inte alls göra längre. Både Hitler-essän och flera andra kortare essäer ligger liksom insprängda i handlingen och i princip börjar och slutar utan att man knappt lägger märke till det. Så kändes det för mig i alla fall. Jag bara gled in i dem och ut ur dem medan romanens huvudperson satte på tvättmaskinen eller fixade mat till barnen under tiden. Berättelsens ögonblick fryses bara ett tag för att sedan fortsätta igen. Alla essäpartier är en del av berättelsen, de är tankar som huvudpersonen tänker. Det är faktiskt bra gjort, tycker jag. Jag imponerades av det. När det gäller själva Hitler-essän är den mycket läsvärd och intressant.
En annan essä som fängslade mig för att den var superintressant var texten (det finns inga rubriker) om motpolerna det enskilda och unika-alla och det lika, jag-vi, vi-de och det lokala - det avlägsna.
Däremot tyckte jag att essän/kapitlet om namnen var lite för pretentiös i sin analys av en dikt av Paul Celane, den hängde jag inte riktigt med i, plus att den var för lång också. Men när texten handlade om namn i sig respektive namn i litteraturen var jag mer med på noterna. Utgångspunkten för att Knausgård för ett resonemang om namn är farbror Gunnars krav på att han skulle ta bort sin fars riktiga namn i böckerna, vilket han naturligtvis tycker vore fullständigt absurd.
"Och när jag tio år senare började skriva om honom [fadern] fick jag inte nämna honom vid namn. Innan dess hade jag aldrig funderat över vad ett namn var, och vad det betydde. Men nu gjorde jag det, inte så lite påverkad av allting som följde i den första romanens kölvatten, och jag började skriva på det här kapitlet, först om namnet i sig, därefter om olika litterära namn och deras funktion /.../"6. Tids- och handlingsförloppet i romanen. Det är häftigt hur romanen rör sig från tiden efter första bokens utgivning till det som är sjätte bokens samtid. I slutet skriver Knausgård om att han just skriver det han skriver, mer autentiskt och mer i berättelsens nu än så kan man knappast befinna sig. Som läsare är man med när han skriver den sista meningen och sätter sista punkten.
7. Om fadern. Slutligen är jag framme vid det som gjorde att jag föll handlöst redan för första boken: Knausgårds relation till fadern och hans kamp med att försonas med honom, förlåta honom, förstå honom, acceptera det som varit och det som blivit på grund av faderns destruktiva supande. Det är dessa skildringar som från början varit min ingång till Min kamp för det är i de känslorna och i den smärtan som Knausgård och jag har något gemensam.
8. Konsekvenserna och ångesten. I Min kamp 6 är författarens ångest kraftig och den bottnar i farbror Gunnars hot om att dra Knausgård inför rätta för förtal av familjen Knausgård. Det som händer är mentalt mycket påfrestande.
Beskrivningen och gestaltningen av ångesten, tvivlet och vacklandet i fråga om vad som är rätt eller fel är gripande för det är så mänskligt. Jag led verkligen med Knausgård när jag läste.
Mycket av innehållet handlar om skrivandet och utgivningen av romanerna och hur alla de olika personerna som förekommer med sina riktiga namn reagerar på hur de är omskrivna. Knausgård berättar om reaktionerna och konsekvenserna och, inte minst, om relationerna mellan honom och personerna efter att de har läst om sig själva i romanerna. Nödvändigheten i det hela, ansvaret gentemot konsten. Jag fann (trots allt) en ödmjukhet och blyghet som överraskade mig i fråga om Knausgård, trots att han onekligen betedde sig hänsynslöst mot andra under sitt romanbygge. Den hänsynslösheten är han medveten om. Hoppas han kan leva med känslan även i framtiden.
"... någon annan verklighet finns inte - vill man verkligen dit in, då kan man inte ta hänsyn. Och det gör ont. Det gör ont att inte bli tagen hänsyn till, och det gör ont att inte ta hänsyn. Den här romanen har gjort alla i min omgivning illa, den har gjort mig illa, och om några år, när de är stora nog för att läsa den, kommer den att göra mina barn illa. Om jag hade skrivit så att den gjort ännu ondare skulle den blivit sannare."
"Offentligheten hade fångat in mig, och förlaget, och romanen blev verklighetens gisslan.
9. Två lösrykta citat som jag har antecknat:
"Det är ju det avstånd gör; när tiden mellan samtalen blir längre avtar intimiteten, det vardagliga och lilla har inte längre någon naturlig plats, det känns lite konstigt att dilla om en skjorta man har köpt eller att man tänker låta disken stå till nästa morgon när man inte har pratat med varandra på två veckor eller en månad, då krävs det liksom de stora huvuddragen, och är det främst de som tillåts styra samtalet, då är det kört, då blir det två diplomater som utbyter information om sina respektive välden, i ett samtal som måste börja om från början varje gång, och efter ett tag orkar man inte längre, då är det bättre att avstå från att ringa /.../"
"Frihet är något man tar sig. Får man frihet, är man en slav."
10. Två boktips har jag fått av Knausgård. Den ena boken är hans egen roman En tid för allt, den andra är Stefan Zweigs memoarer Världen av igår. Båda är redan inköpta.
Avslutningsvis vill jag tipsa om Babel som ska sändas den 21 september för då gästar Karl Ove Knausgård studion.
