På eftermiddagen lyssnade jag på ett seminarium om Marguerite Duras näst sista bok, klassikern "Att skriva" som nyligen kom ut på svenska i översättning av Kennet Klemens som också var en av de två som höll i seminariet. Den andre var Kristoffer Leandoer som även han är verksam som Duras-översättare.
En bok som heter "Att
skriva" skulle kunna vara en handbok men det är den inte. "Att skriva" är snarare en
filosofisk betraktelse över vad skrivandet är, vad det innebär. Enligt Duras är skrivande en tragisk
sysselsättning för den rör livets gång.
Det finns endast ett, möjligen två råd som Duras ger i fråga om skrivandet:
1) man ska hålla sig
borta från andra människor
2) man behöver ett eget hus. (Virginia Woolf krävde ett eget rum, Duras kräver ett helt hus.)
Att skriva är enligt Duras inget
man gör, det är något man är. Ett tillstånd. Boken är alltså ingen handbok, snarare en form av ett
litterärt testamente (utkom i sept 1993). Boken innehåller fem
texter som till synes inte rör skrivandet men rör det ändå.
För Duras handlar
skrivandet om förtvivlan och ensamhet. Vad är
ickeskrivande? När man har en plan på en bok i huvudet och så sätter man sig
och skriver den. Det är först efteråt vi vet att vi har skrivit.
Jag bestämde mig redan på förhand att jag skulle köpa Duras bok här på bokmässan, vilket jag också gjorde. Boken är en tunn, liten, oansenlig sak. Det blir spännande att läsa den. Jag gillar Duras.
