fredag, september 26, 2014

Min bokmässa 2014, fredag: Sara Stridsberg

Sitter och lyssnar på Sara Stridsberg som samtalar med Stefan Eklund om sin senaste roman "Beckomberga. Ode till min familj" (se min recension av den här på bloggen). Salen är fullsatt, jag sitter längst bak. Sara Stridsberg berättar om bilden av en man som trycker ansiktet och händerna mot en solbelyst husvägg. När hon förstod att det var Beckomberga, var idén till romanen född.

Det var smärtsamt att skriva romanen, men livet är mycket mer smärtsamt, så det fanns ändå en lättnad i skrivandet.

Allt språk är moral, säger hon. Fick hon berätta den här berättelsen? Hur skulle hon göra det? Hon ville inte ha den friskas blick riktad mot de sjuka, hon ville in, innanför murarna.

Varje bok hon skriver förändrar hennes liv. Denna har gjort henne mer naken.

Hur kan det vara tillåtet att skriva och läsa romaner? Det är en sån frihet och kraft i det, att det borde förbjudas, säger Stridsberg och skrattar. 

Det vi inte kan göra för varandra, vem ska göra det då? Omsorg innehåller alltid en viss del av tvång och våld. I hennes ögon var Beckomberga både ett monster och en ängel, både en ond och en god plats. I romanen skildras personer som har olika förhållningssätt till mentalsjukhuset. 

"Jag måste älska alla personer jag skriver om, annars kan jag inte skriva om dem", säger hon.

När hon blir ombedd att läsa ett stycke ur romanen, väljer hon att läsa slutet. Mummel i salongen, svaga protester. "Jag läser alltid slutet först i alla böcker", skrattar hon igen till svar. Så läser hon, det låter väldigt vackert, romanens röst blir plötsligt livslevande.


Dramatik är att lyssna efter röster och det är något liknande när hon skriver romaner. En roman är som en kropp som har många olika tider i sig närvarande samtidigt. Det gäller att öppna sig för dessa tider och röster, känna in dem.

Och så är de 45 minuterna med Sara Stridsberg slut. Om möjligt gillar jag henne ännu mer.

Inga kommentarer: