En dag 2009 ser den snart fyrtioårige juridikläraren Antonio en artikel i tidningen. Artikeln handlar om en förrymd flodhäst som blivit skjuten utanför Bogotá och denna notis förflyttar Antonio mer än ett decennium tillbaka i tiden då Colombia plågades av ett krig mellan ett mäktigt knarkkartell och myndigheterna. Mord och våld som då länge var en del av vardagen påverkade alla, inte minst Antonio som inte bara bevittnade mordet på en bekant på öppen gata utan även själv blev skjuten vid det tillfället. Händelsen har kommit att starkt prägla Antonios fortsatta liv.
Minnena som dyker upp vid åsynen av artikeln om flodhästen kommer tillbaka med stor kraft och Antonio, romanens jag-person, bestämmer sig för att berätta om det som hände Ricardo Laverde och som även han själv ofrivilligt blivit en del av under några år efter mordet, då han försökte ta reda på saker om Ricardo och varför han mördades. För något måste han ha gjort. Förföljd av händelsen och plågad av frågor utan svar ger han sig så småningom iväg till Ricardos dotter Maya, en ung kvinna som lever ensam med sina bin och är besatt av ta reda på vad för slags person hennes far var.
Antonio och Maya möts under påskhelgen 1996 och inser att de delar många minnen från ungdomstiden, jämngamla som de är. Trots att de aldrig tidigare träffats och inte heller har utsikter på en gemensam framtid, har de ett gemensamt förflutet. De påverkades nämligen av samma händelser under 80- och 90-talet när knarkhandeln i Colombia var som mest intensiv. Nu möts dessa två ensamma själar för en stunds delad ensamhet.
Det är här någonstans, i skärningspunkten mellan Colombias våldsamma, knarkrelaterade nutidshistoria och den enskilda individens liv som romanen egentligen utspelar sig. På ett högre plan handlar berättelsen nämligen om de processer som krockar med våra liv och plötsligt styr dem åt ett annat håll. Det finns alltid hela kedjor omständigheter som påverkar oss och vars konsekvenser drabbar oss mer eller mindre ödesdigert. Vi kan kalla dessa processer för olyckor, tillfälligheter eller för ödet, benämningen är inte viktig. Det viktiga är den begränsade kontroll vi har över vad som sker med oss och vad vårt samlade erfarenhet i slutändan kommer att innehålla.
Juan Gabriel Vásquez roman berör stora existentiella frågor men gör det med en beundransvärd lätthet i språket. Trots att boken handlar om en enskild mans livsöde som inte har minsta lilla gemensamt med mitt eget liv, känner jag ändå att det som berättas kommer in under skinnet på mig. Så är det med stor litteratur. Den omvandlar det enskilda till det allmängiltiga, man känner sig berörd. Plötsligt angår allting mig också.
Ur dramaturgisk synpunkt är Juan Gabriel Vásquez också mycket skicklig. Flodhästen som nämns i romanens inledningsmening och sätter igång berättelsen dyker självklart upp igen i sista kapitlet och en förklaring ges, cirkeln sluts, sökandet avslutas. Osökt tänker jag på vad Tjechov sa om hur dramaturgi fungerar. Ni vet det där om geväret hängande på väggen i första akten som måste avfyras innan tredje akten är slut. Det finns ytterligare en sak i boken som känns hemlighetsfull och relativt oviktig i början av boken men visar sig vara väldigt betydelsefull längre fram. Som sagt är Vásquez en skicklig berättare.
Översättning: Manni Kössler.
Författaren kommer till Stockholm Literature i den 25 oktober.
Köp boken på t.ex. Bokus
