I en scenario där en grupp vanliga människor svävar i omedelbar livsfara och det är uppenbart att samtliga omöjligen kan överleva medan det finns en chans att några skulle kunna klara sig om några andra offrades, blir frågan om liv och död nödvändig att ta ställning till. Vilka ska offras? Vilka fattar beslutet? Vilka genomför det? Vilka blir aktiva och vilka förblir passiva? Vilka ställer sig emot och vilka blir medlöpare? Detta handlar Livbåten om på det stora planet.
På det konkreta planet handlar Livbåten om Grace Winter som drygt tjugo år gammal varit gift i tio veckor och änka i sex veckor och som sitter fängslad i väntan på rättegång i vilken hon riskerar dödsstraff för överlagt mord. Brottet hon står anklagad för skedde i livbåten efter att oceanångaren Empress Alexandra gick till botten och med den även majoriteten av alla passagerare. I livbåten fanns från början 39 personer fast den var byggt för knappt hälften så många och befälet fördes av en man från besättningen, Hardie. Det är hösten 1914 och Europa hotas av ett stort krig.
Till en början förlitar sig alla på mr. Hardie och gör som han säger utan att protestera, men snart kommer han av olika anledningar i onåd och maktkampen mellan honom och en av kvinnorna ombord, mrs. Grant, urartar och ett maktskifte blir ett faktum. När det gäller Graces agerande och hennes roll i livbåten, vore det oklokt av mig att avslöja några detaljer men Charlotte Rogan skildrar händelseutvecklingen och människors agerande med stor psykologisk skärpa. Bilden av Grace skiftar under berättelsens gång. Från att först verka vara en trevlig, ung flicka som haft tur och likt Askungen gift sig med sin prins som i nödens stund gentlemannamässigt och med hjälp av en muta såg till att hon hamnade i en redan överfull livbåt, kommer snart känslan av att hon inte alls är någon svag varelse. Grace är skärpt, vet vad hon vill och, framför allt, vet hon vilka personer som är bra att ty sig till för ögonblicket för att själv klara sig så bra som möjligt. Hon är en medlöpare och en överlevare.
Människorna som befinner sig i livbåten är i djup kris och det uppstår flera gången dilemmat att rädda sig själv på bekostnad av andra. Individer kastas bokstavligen överbord för att möjliggöra de kvarvarandes överlevnad, vilket är naturligtvis mycket dramatiskt. Men samtidigt ställer författaren tydligt frågan huruvida man kan dömas för ett sådant agerande rent juridiskt, när situationen varit så utsatt och krisartad. I så fall måste alla som överlevt vara i olika grad skyldiga och endast de döda vara helt och fullt skuldfria och det går inte att se på saken på det sättet. Eller? Som läsare frågar man sig självklart också vad man själv skulle göra i en liknande situation, men finner ett svar gör man knappast. Det är ju omöjligt att sätta sig in i de dramatiska omständigheterna som Grace och de andra befinner sig i under mer än tre veckors tid.
Det är Grace som berättar hela historien genom att hon senare skriver dagbok i fängelset. I den ska hon redogöra för allt hon minns (och inte minst hur hon minns det) för sin försvarsadvokat och hon kompletterar minnena från livbåten med minnena på sin döde man Henry och sin relation till honom samtidigt som hon för egna resonemang kring begreppet skuld och oskuld. Dessa redogörelser och tankar bidrar mycket till att vi får en mycket komplex bild av Graces personlighet. Men det finns en aspekt till: Grace minns, men minns hon rätt? Väljer hon att minnas och berätta allt sanningsenligt? Finns det individuella sanningar?
Livbåten är en mycket spännande bok vars tema fängslar. Situationen och de moraliska dilemman som uppstår driver berättelsen hela tiden framåt, man läser och läser och hoppas att till slut få ett slags objektivt och på alla sätt acceptabelt svar. Men finns det?
Köp boken på t.ex. Bokus
