tisdag, september 23, 2014

Beckomberga. Ode till min familj

En av boksäsongens första pärlor är här: romanen Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg som är en av Sveriges bästa prosaister och även dramatiker. År 2006 belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten och hon har också varit nominerad till Augustpriset tre gånger, bl.a. för Medea och andra pjäser 2012.

Denna Stridsbergs fjärde roman skiljer sig tematiskt från de tidigare tre men samtidigt känner man igen sig i uttrycket och stämningar. Bekant känns även den både modiga och sårbara flickans/kvinnans blick på verkligheten. Medan Happy Sally (2004) handlar om simmerskan Sally Bauer, Drömfakulteten om feministikonen Valerie Solanas och Darling River (2010) har sin utgångspunkt i Nabokovs Lolita, tar Beckomberga. Ode till min familj avstamp i författarens egna upplevelser men utan att vara självbiografisk.

Huvudpersonen i Beckomberga. Ode till min familj är den 14-åriga Jackie vars alkoholiserade och suicidale pappa blir inlagd på Beckomberga. Det är sent 80-tal. Jim vill inte leva, vet inte hur man gör. Jackie vill rädda honom från att falla. Frågan är dock om en människa ens kan rädda en annan och hur långt ska hon i så fall behöva gå innan hon kan släppa taget, vända tillbaka och leva sitt eget liv. Jim tror inte att kärleken har kraften att hålla en människa kvar i världen, men det gör Jackie. Därför skaffar hon sig ett barn när hon blir vuxen, sonen Marion. Utan barnet skulle även Jackies värld falla isär. I stället fäster pojken henne vid jorden.

Boken utspelar sig alltså i två tidsplan: under slutet av 80-talet och så trettio år senare. Som 14-åring är Jackie en daglig besökare på Beckomberga, hon dras till de galnas värld. Hon umgås med Jims vänner Sabina och Paul samt med den festglade överläkaren Edward och sköterskan Inger som också vacklar på randen till ett stup.

Mot all förmodan är det en varm värld Stridsberg beskriver. De sjuka skildras som om de visste något hemligt om livet och världen. Med sitt typiskt mjuka, poetiska och ibland drömlika språk skriver Stridsberg fram en kärleksförklaring till platsen som rent objektivt måste ha härbärgerat mycket smärta under de årtionden som Beckomberga var ett av Europas största mentalsjukhus. Dess historia förkroppsligas i Olof, mannen som i Stridsbergs berättelse levde på Beckomberga i sextio år och blev den siste patienten att lämna sjukhuset.


Romanen Beckomberga är inte bara ett ode till en familj, det är också ett vackert ode till alla de tusentals som vårdades där 1932-1995. Framför allt är det en lysande roman.


Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren m.fl 2014-09-09. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.






Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: