En av boksäsongens första pärlor är här: romanen Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg som är en av Sveriges bästa prosaister och även dramatiker. År 2006 belönades
hon med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten och hon har också varit nominerad till Augustpriset
tre gånger, bl.a. för Medea och andra
pjäser 2012.
Denna Stridsbergs fjärde roman skiljer sig tematiskt från de
tidigare tre men samtidigt känner man igen sig i uttrycket och stämningar. Bekant
känns även den både modiga och sårbara flickans/kvinnans blick på verkligheten. Medan Happy
Sally (2004) handlar om simmerskan Sally Bauer, Drömfakulteten om feministikonen Valerie Solanas och Darling River (2010) har sin
utgångspunkt i Nabokovs Lolita, tar Beckomberga. Ode till min familj avstamp
i författarens egna upplevelser men utan att vara självbiografisk.
Huvudpersonen i Beckomberga.
Ode till min familj är den 14-åriga Jackie vars alkoholiserade och suicidale
pappa blir inlagd på Beckomberga. Det är sent 80-tal. Jim vill inte leva, vet
inte hur man gör. Jackie vill rädda honom från att falla. Frågan är dock om en
människa ens kan rädda en annan och hur långt ska hon i så fall behöva gå innan
hon kan släppa taget, vända tillbaka och leva sitt eget liv. Jim tror inte att
kärleken har kraften att hålla en människa kvar i världen, men det gör Jackie.
Därför skaffar hon sig ett barn när hon blir vuxen, sonen Marion. Utan barnet
skulle även Jackies värld falla isär. I stället fäster pojken henne vid jorden.
Boken utspelar sig alltså i två tidsplan: under slutet av
80-talet och så trettio år senare. Som 14-åring är Jackie en daglig besökare på
Beckomberga, hon dras till de galnas värld. Hon umgås med Jims vänner Sabina
och Paul samt med den festglade överläkaren Edward och sköterskan Inger som också
vacklar på randen till ett stup.
Mot all förmodan är det en varm värld Stridsberg beskriver.
De sjuka skildras som om de visste något hemligt om livet och världen. Med sitt
typiskt mjuka, poetiska och ibland drömlika språk skriver Stridsberg fram en
kärleksförklaring till platsen som rent objektivt måste ha härbärgerat mycket
smärta under de årtionden som Beckomberga var ett av Europas största
mentalsjukhus. Dess historia förkroppsligas i Olof, mannen som i Stridsbergs berättelse
levde på Beckomberga i sextio år och blev den siste patienten att lämna sjukhuset.
Romanen Beckomberga
är inte bara ett ode till en familj, det är också ett vackert ode till alla de
tusentals som vårdades där 1932-1995. Framför allt är det en lysande roman.
Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren m.fl 2014-09-09. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.
Köp boken på t.ex. Bokus
