tisdag, september 30, 2014
En vanlig fråga - en ovanlig enkät
Frågan ser du överst på anslagstavlan och för att svara dubbelklickar du var som helst på kartan. Vänligen skriv ditt namn/bloggnamn först. Om du utvecklar svaret på din blogg, kan du klistra in länken också. Det kan du förresten göra ändå. Att lägga in en bild på exempelvis omslaget borde också funka. Så, vad läser du just nu och från vilket land kommer författaren?
söndag, september 28, 2014
Storebror har kommit hem för att bevaka de sina
lördag, september 27, 2014
Min bokmässa 2014: Signeringar


Min bokmässa 2014, lördag: Den perfekta seminariemixen


Min bokmässa 2014, lördag: Petra Hůlová
![]() |
Petra Hulová och jag |


fredag, september 26, 2014
Min bokmässa 2014, fredag: Gott & Blandat
Fortsättning följer.


Min bokmässa 2014, fredag: Män med makt - varför läser de inte?


Min bokmässa 2014, fredag: Sara Stridsberg


torsdag, september 25, 2014
Min bokmässa 2014, torsdag: Om jag...?


Min bokmässa 2014, torsdag: Att skriva (enligt Duras)


Man bokmässa 2014, torsdag: Porrfritt
Min bokmässa 2014, torsdag: Europeisk litteratur på svenska


onsdag, september 24, 2014
Min mässplan: lördag


Min mässplan: fredag
Ojojoj, på fredag blir det intressant, spännande och alldeles, alldeles väldigt trevligt. Det brasilianska temat slår igenom även i min egen mässplan. Ett Seminarium om romanens rum i samtida brasiliansk litteratur samt uppföljaren senare på dagen (med andra författare) är givna programpunkter. Seminariet Hundra år av äktenskap (Ibsen, Woolf, Söderberg) vill jag inte heller missa. En annan för mig mycket lockande programpunkt är samtal mellan Negar Naseh och Lotta Lundberg som ska prata om galna relationer mellan mödrar och döttrar. Apropå deras romaner, förstås (Under all denna vinter och Timme noll). Sist men inte minst ser jag fram emot seminariet med rubriken Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof. Boken om dem har jag hemma men har inte hunnit läsa den ännu.
Bland monterbesöken sticker ut tillfällen när Sara Stridsberg respektive Lars Lerin pratar. Då vill jag vara där.
Visst ser det ut att bli en toppen fredag? Kommer vi kanske att ses nånstans?


Min bokmässa onsdag: ankomstdagen


Min mässplan: torsdag
Det råder ingen tvekan om att jag rivstartar min bokmässa, precis som föregående år. Planen är späckad. I morgon torsdag vill jag i första hand gå runt på mässgolvet och titta, klämma och lukta på böcker.
Sedan ska jag .lyssna på diskussionen om europeisk litteratur på svenska med bl a Svante Weyler i panelen. Samtalet äger rum på EUNIC Café Europa, ett ställe som jag kommer att söka mig till flera gånger under mässan, egentligen redan senare på eftermiddagen då diskussionen om översättningar av utländsk litteratur till svenska fortsätter.
Vidare lockar ett seminarium om arabiska våren, exilens ensamhet, Edith Södergran och om att skriva (med utgångspunkt i Duras bok). Även seminariet om litteraturen och det (post)digitala är jag nyfiken på. Och så ser jag förstås jättemycket fram emot att lyssna på Klas Östergren och Yukiko Duke.
Torsdagen är också den dagen då jag tänker fortbilda mig lite när det gäller lärarjobbet. Jag har tre punkter på programmet: att synliggöra och tydliggöra lärandet med hjälp av IT, att skriva för Sfi och flippat klassrum.
Dagen kommer att avslutas med mingel i montrarna och småprat med känt och okänt bok- och läsfolk. Det ska bli så trevligt, lite vin en sådan hektisk dag kommer att smaka utmärkt. Hoppas jag kommer att träffa många av er där.
Jo, en sak till: räkmackan. Den kommer jag gärna att traditionsenligt inmundiga till lunch. Hoppas jag. Om jag får en lucka nånstans. Just nu ser det dock tjockt ut. Blir nog tvungen att stryka någon av punkterna, kanske kommer Södergran att ryka. Jaja, äta må man... Det vore kul om någon ville haka på.


Gårdagens förberedelser inför dagens avresa mot Bokmässan
2. Lägga bekväma bokmässeskor i packningen, naturligtvis i en lämplig tygpåse.


tisdag, september 23, 2014
Beckomberga. Ode till min familj
Köp boken på t.ex. Bokus
måndag, september 22, 2014
En ny radioföljetong: Hägring 38 av Kjell Westö (ett uppdaterat inlägg)
Novellix utvidgar novellbegreppet: facknoveller
En annorlunda fyrklöver som väcker nyfikenhet. Det kan väl aldrig vara fel att vidga sina vyer och lära sig något nytt om något nytt.
För att ge ut dessa facknoveller har Novellix samarbetat med bokförlaget Volante.
Besök gärna Novellix-butiken.


söndag, september 21, 2014
Tv-tips: Kristina Lugns bokcirkel
![]() |
Hökarängsborna Anna, Lexie, Rebecca och Stas i samtal med Kristina Lugn. |


Årets vackraste bokomslag?
De pratade om paralleller i deras verk och Karin Mamma Andersson visade bilder på några av sina målningar som hon tyckte uttryckte ungefär samma känslor, stämningar, tomheter och tystnader som romanen Saknade. "Som om vi var i samma vatten och simmat," sa Karin M Andersson. Det var en mycket bra idé att förena en visuell ordkonstnär och en bildkonstnär på det här sättet och visa hur den enes målningar tangerar den andres texter - reducerade målningar och reducerade meningar, små skiftningar och detaljer som gör människors avtryck i verkligheten synliga, långsamheten och inzoomningen som finns tydliga i bådas verk. Det var otroligt intressant.Ännu mera intressant är vad som händer nu. Det är nämligen så att detta möte mellan författaren och konstnären har resulterat i något så handgripligt som ett bokomslag.
![]() |
Bilden är lånad från förlagets fb-sida. |


lördag, september 20, 2014
Snigelsommar
Lars Lerin berättar om gårdsfolket som är hans vänner och om deras dagliga slit på gården och på åkern men också om skönheten i allt det doftande och prunkande. Han berättar om människor som sedan länge är döda i det verkliga livet men som är maximalt levande i hans minne och i de ögonblick han delar med sig av till oss.
Ljudboken finns endast på cd och alltså inte för direkt nedladdning men det ska du vara glad för, för Snigelsommar är en rikt illustrerad ljudbok. Med skivan medföljer nämligen ett häfte fullt med fotografier och bilder på målningar. Så får vi också en smakbit av Lars Lerins fantastiska konst.
Det är alltså inget märkvärdigt med just den sommaren som skildras, förutom en enda sak. Det insåg jag när jag lyssnade klart. Det som Lars Lerin på sitt speciella och mjuka vis berättar om, det finns inte längre. Med ord målar han ett svunnet Sverige, ett svunnet Värmland. Det gör han med kärlek och vemod. Snigelsommar är bara en timme lång men ack så härlig. Snart ska jag lyssna på den igen, vid första bästa bilresa framöver.
För övrigt kommer Lars Lerin till Bokmässan nästa vecka.
Här kan du läsa min recension av Det tysta köket.
Och här kommer ett smakprov ur Snigelsommar:
Ett tjeckiskt tips inför Bokmässan: Petra Hůlová kommer
1. Hotellrum och kaféer: författare på resa
Romain Puértolas och Petra Hulova samtalar om att skriva och att resa. Går det att förena?
Har kvinnliga resenärer, verkliga och litterära, ett annat perspektiv på sina resmål än manliga resenärer? Bemöts kvinnor, framförallt de som färdas på egen hand, på ett annat sätt än män? Finns det särskilda gränser som en kvinnlig resenär måste överskrida i förhållande till samhällets förväntningar på den ”goda modern”? Kan en kvinna lämna sina barn för att söka äventyret? Medverkande: Daniela Zeca-Buzura (Rumänien), Dominique de Rivaz (Schweiz) och Petra Hulová (Tjeckien).
Allt fler unga författare når avsevärda framgångar med sina debutromaner, storsuccéer som tvingar dem att konfrontera litterär framgång med dess konsekvenser. En annan intressant tendens är att läsarna söker sig till berättelser av författare med mångkulturell bakgrund. Författare vars personliga erfarenheter ger dem förmågan att nalkas verkligheten från flera perspektiv samtidigt. Den portugisiske författaren Ricardo Adolfo, som bland annat skrivit Mizé, diskuterar framgångens efterdyningar tillsammans med den tjeckiske författaren Petra Hůlová, som debuterade med Allt detta tillhör mig, och den katalanska författaren Najat El Hachmi.


onsdag, september 17, 2014
Ljudet av sådant som faller
En dag 2009 ser den snart fyrtioårige juridikläraren Antonio en artikel i tidningen. Artikeln handlar om en förrymd flodhäst som blivit skjuten utanför Bogotá och denna notis förflyttar Antonio mer än ett decennium tillbaka i tiden då Colombia plågades av ett krig mellan ett mäktigt knarkkartell och myndigheterna. Mord och våld som då länge var en del av vardagen påverkade alla, inte minst Antonio som inte bara bevittnade mordet på en bekant på öppen gata utan även själv blev skjuten vid det tillfället. Händelsen har kommit att starkt prägla Antonios fortsatta liv.
Minnena som dyker upp vid åsynen av artikeln om flodhästen kommer tillbaka med stor kraft och Antonio, romanens jag-person, bestämmer sig för att berätta om det som hände Ricardo Laverde och som även han själv ofrivilligt blivit en del av under några år efter mordet, då han försökte ta reda på saker om Ricardo och varför han mördades. För något måste han ha gjort. Förföljd av händelsen och plågad av frågor utan svar ger han sig så småningom iväg till Ricardos dotter Maya, en ung kvinna som lever ensam med sina bin och är besatt av ta reda på vad för slags person hennes far var.
Antonio och Maya möts under påskhelgen 1996 och inser att de delar många minnen från ungdomstiden, jämngamla som de är. Trots att de aldrig tidigare träffats och inte heller har utsikter på en gemensam framtid, har de ett gemensamt förflutet. De påverkades nämligen av samma händelser under 80- och 90-talet när knarkhandeln i Colombia var som mest intensiv. Nu möts dessa två ensamma själar för en stunds delad ensamhet.
Det är här någonstans, i skärningspunkten mellan Colombias våldsamma, knarkrelaterade nutidshistoria och den enskilda individens liv som romanen egentligen utspelar sig. På ett högre plan handlar berättelsen nämligen om de processer som krockar med våra liv och plötsligt styr dem åt ett annat håll. Det finns alltid hela kedjor omständigheter som påverkar oss och vars konsekvenser drabbar oss mer eller mindre ödesdigert. Vi kan kalla dessa processer för olyckor, tillfälligheter eller för ödet, benämningen är inte viktig. Det viktiga är den begränsade kontroll vi har över vad som sker med oss och vad vårt samlade erfarenhet i slutändan kommer att innehålla.
Juan Gabriel Vásquez roman berör stora existentiella frågor men gör det med en beundransvärd lätthet i språket. Trots att boken handlar om en enskild mans livsöde som inte har minsta lilla gemensamt med mitt eget liv, känner jag ändå att det som berättas kommer in under skinnet på mig. Så är det med stor litteratur. Den omvandlar det enskilda till det allmängiltiga, man känner sig berörd. Plötsligt angår allting mig också.
Ur dramaturgisk synpunkt är Juan Gabriel Vásquez också mycket skicklig. Flodhästen som nämns i romanens inledningsmening och sätter igång berättelsen dyker självklart upp igen i sista kapitlet och en förklaring ges, cirkeln sluts, sökandet avslutas. Osökt tänker jag på vad Tjechov sa om hur dramaturgi fungerar. Ni vet det där om geväret hängande på väggen i första akten som måste avfyras innan tredje akten är slut. Det finns ytterligare en sak i boken som känns hemlighetsfull och relativt oviktig i början av boken men visar sig vara väldigt betydelsefull längre fram. Som sagt är Vásquez en skicklig berättare.
Översättning: Manni Kössler.
Författaren kommer till Stockholm Literature i den 25 oktober.
Köp boken på t.ex. Bokus
måndag, september 15, 2014
söndag, september 14, 2014
Dagens dikttips: Poesi på G
"För 150 år sedan kunde de flesta människor någon rad ur en dikt utantill. I dag är det få människor känner att poesi angår dem överhuvudtaget – trots att det korta formatet borde vara perfekt för vår tid. En dikt kan man läsa (eller lyssna på) när man väntar på bussen, dricker kaffe, reser, ska gå och lägga sig… ."Poesi på G har en egen sida på facebook och appen finns både för iphone och android. Appen är gratis.
En toppen idé, tycker jag. Jag ska ladda ner den redan idag.


Min kamp 6
Sommaren 2012 slukade jag del 2, 3 och 4 av Min kamp-böckerna och innan det året var slut läste jag ut även del 5. Och i somras hade jag äntligen så pass mycket sammanhängande lästid att jag kunde ta mig an Min kamp 6. Fast egentligen tror jag att jag inte ville påbörja läsningen av sista delen direkt bara för att kunna ha boken framför mig så länge som möjligt (Min kamp 6 utkom på svenska för nästan exakt ett år sedan). Men nu är sexan utläst och jag sörjer lite grann att detta läsäventyr är till ända. Hade det funnits en sjunde del hade jag kastat mig över den utan fördröjning, för tröttnat på Knausgård har jag då sannerligen inte gjort. Hur många sidor handlar det om? Tre tusen? Fyra tusen? Nånstans där. Det är verkligen märkligt att jag inte alls känner att jag har förläst mig på navelskådaren Knausgård, denna författare som inte längre kallar sig författare, av sista bokens sista mening att döma. Men ni som också har läst och älskat serien, ni förstår vad jag menar.
Min kamp 6 (övers. Rebecca Alsberg) har berört mig, engagerat mig och underhållit mig och gett mig frågor att fundera över och ta ställning till, alltså gett mig sådant som en bra bok ska ge. Visst är denna 1100 sidor tjocka roman lite för vardagspladdrig ibland men den är ändå en jäkligt bra litteratur. Otvivelaktigt. Det finns flera partier som är alldeles lysande, vare sig de är av personlig karaktär (som den om hustru Lindas sjukdomstillstånd) eller är essäer (t.ex. den om Hitler).
Jag har funderat i flera veckor över hur jag skulle skriva om Min kamp 6 - att ge mig in på vanlig recension känner jag nämligen inte alls för. Recensioner finns det redan gott om, det är bara att googla. Jag tror att jag vill sammanfatta allt det som fångade mig medan jag läste, lite som ett kom-ihåg-inlägg för mig själv. Romanens innehållsliga bredd är fascinerande. Det är trevligt att läsa om Knausgårds familjeliv och vardagsbestyr på hemmaplan (en viss igenkänningsfaktor kommer man inte ifrån) men vad jag kommer att bära med mig i fortsättningen är en massa annat.
Vad jag gillade med Min kamp 6. I tio punkter:
1. Vad är litteratur? Apropå farbror Gunnars anklagelser om lögner och påhitt i Min kamp 1 ställer sig Knausgård frågan om vad litteratur är och hur man som författare ska respektive inte ska skildra verkligheten. Är minnet pålitligt? Är hans minnen sanna? Var går gränsen mellan det ickeiscensatta och det iscensatta? Han åberopar Peter Handke och Homeros och det är väldigt intressant. Knausgård skapar ett slags metafiktion när han resonerar på det här viset och det gillar jag. Samtidigt färgas resonemanget och Knausgårds rädsla inför Gunnars hot, ångesten ligger som täcke över nästan hela handlingen. Tankar på att han kanske verkligen har kränkt sin far, inte tagit hänsyn till honom och hans person plågar Knausgård och han vänder ut och in på sig själv och sina intentioner. Han är författare, han tar sig friheter.
"I Ute av verden /.../ skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot romanen, i de två första delarna av Min kamp skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot verkligheten. I trean försvagades det bandet, för att vara helt utnött i fyran. Allt jag skrev om mig själv var ändå sant."
"... det är inte ett sätt att säga att roman nummer fyra är en svag roman, för den är ändå full av ungdomens förfärliga banalitet och kraft, en omognadens komedi, och även om den är konventionell är den unik, av det enkla skälet att den skrevs under just de betingelserna. Men sann är den inte."2. Proust som litterär förebild och diskussionsämne. Eftersom jag parallellt med den här boken läste första delen i På spaning efter den tid som flytt av Proust var jag enormt förtjust i alla direkta hänvisningar till just Proust. Det finns ett flertal. Sedan finns det ju också ett antal tillfällen då Knausgård alldeles tydligt använder sig av knepet med madeleinekakan när han berättar. Jag gillade att upptäcka dessa små bevis på hur äldre litterära verk befruktar nyskriven litteratur, det var roligt. Det fanns även nya varianter av madeleinekakan, t.ex. när Knausgård tittar på en tvättmaskin som snurrar och snart snurrar även tankarna och de kastas iväg till än det ena, än det andra. Just det stället var riktigt snyggt berättartekniskt.
I likhet med Proust sysselsätter sig Knausgård en hel del med tankar om konst. Vad ser vi och vad betyder det att se? Han bjuder på intressanta resonemang om impressionisterna och om hur Proust påverkades av impressionismen.
3. Diskussion om poesi. Rätt som det är börjar Knausgård diskutera Hölderlin och poesi och det mäktiga är att det följet ett textstycke som känns som att läsa poesi. Jag blev nästan överrumplad av den plötsliga stilistiska kontrasten.
4. Allusioner. Är det en allusion på Tolstojs inledningsmening i Anna Karenina? - "Alla familjer bär på sitt eget, och även om alla gör likadant är det ändå det egna." När det gäller uttrycket "mitt livs enfaldiga lätthet" är kopplingen till Kunderas romantitel däremot solklar. Detta är ett par små exempel på hur man kan roa sig under läsningen av Min kamp 6, om man är lagt åt det litteraturvetenskapliga hållet. Väldigt roligt, tycker jag.
5. Essäerna. Att det finns en väldigt lång essä om Adolf Hitler i Min kamp 6 vet alla. Innan jag började läsa boken undrade jag varför den fanns där och om den ens kunde tillföra handlingen något. Jag var också mer eller mindre besluten att hoppa över de fyra hundra sidorna essän upptar. Så plötsligt insåg jag att jag redan var mitt i essän och att hoppa över resten ville jag inte alls göra längre. Både Hitler-essän och flera andra kortare essäer ligger liksom insprängda i handlingen och i princip börjar och slutar utan att man knappt lägger märke till det. Så kändes det för mig i alla fall. Jag bara gled in i dem och ut ur dem medan romanens huvudperson satte på tvättmaskinen eller fixade mat till barnen under tiden. Berättelsens ögonblick fryses bara ett tag för att sedan fortsätta igen. Alla essäpartier är en del av berättelsen, de är tankar som huvudpersonen tänker. Det är faktiskt bra gjort, tycker jag. Jag imponerades av det. När det gäller själva Hitler-essän är den mycket läsvärd och intressant.
En annan essä som fängslade mig för att den var superintressant var texten (det finns inga rubriker) om motpolerna det enskilda och unika-alla och det lika, jag-vi, vi-de och det lokala - det avlägsna.
Däremot tyckte jag att essän/kapitlet om namnen var lite för pretentiös i sin analys av en dikt av Paul Celane, den hängde jag inte riktigt med i, plus att den var för lång också. Men när texten handlade om namn i sig respektive namn i litteraturen var jag mer med på noterna. Utgångspunkten för att Knausgård för ett resonemang om namn är farbror Gunnars krav på att han skulle ta bort sin fars riktiga namn i böckerna, vilket han naturligtvis tycker vore fullständigt absurd.
"Och när jag tio år senare började skriva om honom [fadern] fick jag inte nämna honom vid namn. Innan dess hade jag aldrig funderat över vad ett namn var, och vad det betydde. Men nu gjorde jag det, inte så lite påverkad av allting som följde i den första romanens kölvatten, och jag började skriva på det här kapitlet, först om namnet i sig, därefter om olika litterära namn och deras funktion /.../"6. Tids- och handlingsförloppet i romanen. Det är häftigt hur romanen rör sig från tiden efter första bokens utgivning till det som är sjätte bokens samtid. I slutet skriver Knausgård om att han just skriver det han skriver, mer autentiskt och mer i berättelsens nu än så kan man knappast befinna sig. Som läsare är man med när han skriver den sista meningen och sätter sista punkten.
7. Om fadern. Slutligen är jag framme vid det som gjorde att jag föll handlöst redan för första boken: Knausgårds relation till fadern och hans kamp med att försonas med honom, förlåta honom, förstå honom, acceptera det som varit och det som blivit på grund av faderns destruktiva supande. Det är dessa skildringar som från början varit min ingång till Min kamp för det är i de känslorna och i den smärtan som Knausgård och jag har något gemensam.
8. Konsekvenserna och ångesten. I Min kamp 6 är författarens ångest kraftig och den bottnar i farbror Gunnars hot om att dra Knausgård inför rätta för förtal av familjen Knausgård. Det som händer är mentalt mycket påfrestande.
Beskrivningen och gestaltningen av ångesten, tvivlet och vacklandet i fråga om vad som är rätt eller fel är gripande för det är så mänskligt. Jag led verkligen med Knausgård när jag läste.
Mycket av innehållet handlar om skrivandet och utgivningen av romanerna och hur alla de olika personerna som förekommer med sina riktiga namn reagerar på hur de är omskrivna. Knausgård berättar om reaktionerna och konsekvenserna och, inte minst, om relationerna mellan honom och personerna efter att de har läst om sig själva i romanerna. Nödvändigheten i det hela, ansvaret gentemot konsten. Jag fann (trots allt) en ödmjukhet och blyghet som överraskade mig i fråga om Knausgård, trots att han onekligen betedde sig hänsynslöst mot andra under sitt romanbygge. Den hänsynslösheten är han medveten om. Hoppas han kan leva med känslan även i framtiden.
"... någon annan verklighet finns inte - vill man verkligen dit in, då kan man inte ta hänsyn. Och det gör ont. Det gör ont att inte bli tagen hänsyn till, och det gör ont att inte ta hänsyn. Den här romanen har gjort alla i min omgivning illa, den har gjort mig illa, och om några år, när de är stora nog för att läsa den, kommer den att göra mina barn illa. Om jag hade skrivit så att den gjort ännu ondare skulle den blivit sannare."
"Offentligheten hade fångat in mig, och förlaget, och romanen blev verklighetens gisslan.
9. Två lösrykta citat som jag har antecknat:
"Det är ju det avstånd gör; när tiden mellan samtalen blir längre avtar intimiteten, det vardagliga och lilla har inte längre någon naturlig plats, det känns lite konstigt att dilla om en skjorta man har köpt eller att man tänker låta disken stå till nästa morgon när man inte har pratat med varandra på två veckor eller en månad, då krävs det liksom de stora huvuddragen, och är det främst de som tillåts styra samtalet, då är det kört, då blir det två diplomater som utbyter information om sina respektive välden, i ett samtal som måste börja om från början varje gång, och efter ett tag orkar man inte längre, då är det bättre att avstå från att ringa /.../"
"Frihet är något man tar sig. Får man frihet, är man en slav."
10. Två boktips har jag fått av Knausgård. Den ena boken är hans egen roman En tid för allt, den andra är Stefan Zweigs memoarer Världen av igår. Båda är redan inköpta.
Ja, det verkar inte bli mer än så när det gäller Knausgårds roman Min kamp (jag har lärt mig att alla sex böckerna utgör en enda roman, inte sex stycken), åtminstone för tillfället. Om du vill retroaktivt läsa alla mina inlägg om Min kamp, hittar du dem bakom länken.
Avslutningsvis vill jag tipsa om Babel som ska sändas den 21 september för då gästar Karl Ove Knausgård studion.