Träd är både natur och kultur och att umgås med dem kräver ödmjukhet. Boken Till träden från Åsa, Mats och Roine är en hyllningsbok till träden - som företeelse och som individer, som naturens väktare och människans stumma själsfränder. I den här boken vars titel egentligen är en dedikation syns bara träden, inte hela skogen. Samtidigt är det här en bok om människor som är riktiga eldsjälar när det gäller träd, vare sig de klättrar, bor eller klamrar sig fast i dem, räknar årsringar, gör poesi av krokvuxen ved, låter sig vårdas av dem eller forskar om gamla ristningar i barken.
Jag tycker att idén om att träd är både natur och kultur är den idealiska ingången, fast efter att ha läst boken skulle jag vilja tillägga att träd även är samhällshistoria. Jag häpnade nämligen över allt man kan utläsa av gamla stammar. Inte bara natur- och klimatförhållanden flera hundra år tillbaka i tiden, utan även information om människors och djurs framfart i landskapet.
Kapitlet om åldringar, dvs om gamla träd, var ett av de som jag gillade allra mest. Det finns en viss symbolik i detta med mycket gamla träd och deras berättelser och jag kan lätt relatera till min egna känslor över att vara nära ett gammalt träd, känna dess skrovliga bark under fingrarna och förnimma dess ofta mäktiga omfång. I det här kapitlet finns också berättelsen om Old Tjikko som växer i Lappland och är runt 9500 år gammal fast hans stam är bara från 1940-talet. Hur kan det komma sig? Att åldersbestämma träd liknar deckargåtor och svaren bidrar till att förstå skogens och traktens historia. Det är onekligen mycket fascinerande.
Att läsa om gamla ristningar överraskade mig också. Visste du till exempel att det finns bevarade ristningar i barken som vallkullorna i Dalarna gjorde på 1600- och 1700-talet? Tänk, vilken ovanlig skatt. Och vilken grej att än idag kunna ta del av dessa meddelanden.
Det finns sammanlagt åtta kapitel i boken och de bär alla uttrycksfulla och roliga namn: Stamfränder (om att ha träd som vänner), Kronprinsessor (om kvinnor som klättrar i träd), Höghusbehov (om hur barndomsminnen från trädkojan blir trädhotell), Åldringar (om att få gamla träd att berätta), Vårdträd (om att söka och få trygghet och tröst), Vaktposter (om att falla för ett träd och rädda en skog), Krokvuxet (om att göra poesi av tjurved) samt Ristningar (om att testamentera sina minnen till träden).
Texterna bygger på några trädbitna människors personliga berättelser, erfarenheter, strävanden och upplevelser varvade med historiska tillbakablickar på de olika aspekterna som respektive kapitel handlar om. Till träden är en bok om träd och om människor som ser dem och lyssnar till vad de har att berätta för att sedan med stor kärlek vidarebefordra berättelserna till oss andra. Att vårda trädens berättelser är att vårda enskilda träd och genom dem hela skogen. Och i förlängningen även oss själva.
Fotografen Roine Magnussons bilder är stämningsfulla och ibland gåtfulla, han porträtterar träden än i deras fulla majestät, än i detaljfokuserande makrobilder där barkens eller lövverkets struktur framträder. När jag tittar på fotografierna i boken blir jag medveten om att träd är själfulla individer som föds, lever och dör och där emellan finns en ibland ofattbar tidsrymd. Det är inte alls någon unik känsla. Det är bara att läsa diktarnas rader som återges här och var i boken, så förstår man. Läs boken, träd in i gemenskapen.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
