onsdag, augusti 13, 2014

Proust i lindblomstid, del 9: även George Orwell har sin madeleinekaka

En bieffekt av att jag i sommar har läst första delen av På spaning efter den tid som flytt är att jag plötsligt är ganska uppmärksam på spår som Proust och hans litterära knep med madeleinekakan har satt i andra författares verk. Karl Ove Knausgård har anammat metoden. Också George Orwell har gjort det.

Vid omläsningen av 1984 av George Orwell noterade jag till exempel (i andra delens andra kapitel) ett ställe där doften av en äkta chokladkaka väcker ett minne hos Winston. Först är minnet diffust och svårplacerat men allt efter som Winston äter fler bitar av chokladen, klarnar minnet upp. En händelse i det förflutna får fasta konturer i samma takt som chokladen smälter på hans tunga. Det är en scen där Winston och Julia har sitt första hemliga kärleksmöte i en skogsglänta på landet.
... hon rörde vid sin midja, och fick fram en liten chokladkaka. Hon bröt den itu och gav den ena hälften åt Winston. Redan innan han tog emot den förstod han av doften att det var en mycket ovanlig sorts choklad. Den var mörk och blank och inslagen i silverpapper. Normalchoklad var ett gråbrunt, smuligt ämne som smakade, i den mån det gick att beskriva, som rök från en avfallsbrasa. Men en eller annan gång i tiden hade han smakat choklad av den sort hon gav honom. Den första fläkten av dess doft hade väckt ett minne, som var oklart men starkt oroande. (övers. Thomas Warburton)
Minnesprocessen i Winstons huvud följer samma mönster som minnesprocessen hos Marcel i Swanns värld. Doften väcker ett minne och skapar en diffus bild, smaken får bilden att klarna och minnet att bli tydligt. Orwell använder sig alltså också av associationsbundet berättande, den litterära berättarmetod som Proust är upphovsmannen till (mer om det här).

Inga kommentarer: