Mer än halvvägs in i
Min kamp 6 har jag en allt mer större förståelse för att man ute i Europa kallar Karl Ove Knausgård för Norges Proust. Detta med att som författare brottas med minnet och glömskan förenar dem, förutom den detaljrika skildringen av skeenden. Dessutom förekommer det då och då avsnitt i
Min kamp 6 som direkt resonerar kring Prousts betydelse och hans sätt att se och skriva, så man förstår att Knausgård har hämtat lärdomar och inspiration ur
På spaning efter den tid som flytt. I början läste jag båda verken parallellt och även om jag nu är färdig med Proust (för den här gången), har jag lätt för att se beröringspunkterna. Jag kan så att säga känna igen det proustska. Det är häftigt när spår av äldre litterära verk syns i nya och bidrar till att skapa något nytt. Proust är uppenbarligen levande.
Nyss spårade jag upp hans inflytande även hos Orwell.
Här är i alla fall ett exempel på hur Knausgård tänker kring Proust:
