Swann och kärleken är mest omfattande och skildrar herr Swanns sjukdomsliknande kärlek till den vackra och bedårande Odette de Crécy som han lär känna i salongen hos Verdurins där societeten brukar samlas. Swanns kärlekskranka beteende liknas vid en morfinists, för det finns ingen bot för honom. Han förtärs av kärlek och svartsjuka och pendlar mellan lycka och förtvivlan medan Odette drar honom vid näsan, gör vad hon vill och träffar även andra män.
Jag gillar ironin som Prousts text är full av, i synnerhet i personbeskrivningarna. Det är underhållande och roligt att läsa hur Proust beskriver vad Swann gör eller känner för det finns en bitskhet och ett slags torr humor i liknelserna: "Swann fann det klokt att i sin tillvaro räkna med det lidande han erfor genom att inte veta vad Odette gjorde, liksom han tog med i beräkningen att hans eksem förvärrades i fuktigt klimat /.../." Samma sak gäller när Proust bygger sina personbeskrivningar på exempelvis referenser till klassiska målningar och driver med uttrycket, som i denna beskrivning av Odette: "... liknade hon nu Botticellis kvinnogestalter. Hon hade deras modstulna, förtvivlade ansikte som verkar nedtyngd av en överväldigande smärta, även om de bara låter Jesusbarnet leka med ett granatäpple eller ser på när Moses låter vatten rinna ner i en ho."
Med en enorm envishet håller Swann liv i sin kärlek till Odette och lika envist håller han fast vid sin svartsjuka som har som beståndsdelar döden, otrohet samt otaliga begär och otaliga tvivel. Allt detta bara för att till slut inse att Odette inte ens är hans typ. Vilken antiklimax, jag säger då det.
Detta med referenser till klassiska målningar eller musikverk är vanligt hos Proust och jag tycker att det är intressant, eftersom det måste betyda att Prousts samtida delade hans referensramar på ett annat sätt än vi gör idag. Där har något gått förlorat på hundra år. Å andra sidan ingick den typen av kulturell kännedom i en uppsättning av baskunskaper hos människor ur societeten i början av 1900-talet och det är ju den värld Proust berättar om i Swanns värld.
Referensramar förändras. Därför tycker vi idag inte alls att det är något konstigt med romanens inledningsmening "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs", men då, 1913, var den uppseendeväckande. Hur? Jo, den anspelar nämligen på det faktum att dåtidens poeter (t.ex. Rilke) och konstnärer (impressionisterna) festade och skapade hela nätterna igenom och sov på dagarna, så om jaget påstår att han lägger sig tidigt, signalerar det något speciellt.
I den tredje delen, den som heter Ortnamn: Namnet, är Marcel huvudpersonen igen. Han tänker på platser som Venedig eller Florens, drömmer och fantiserar om dem och fyller ortnamnen med innehåll. Samtidigt är det tiden då pojken är förälskad i Swanns dotter Gilberte, men kärleken förblir obesvarad.
Det framgår nog tydligt att jag tycker om språket hos Marcel Proust, ordrikedomen tilltalar mig. Och tänk att det finns uttryck som till exempel "själsfinhet" eller " ett heliotropfärgat skimmer". Är det inte vackert?
 |
| Heliotrop |
Sista meningen, eller snarare en liten bit av den, vill jag gärna minnas: "Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick." Också vackert.
Här finns samtliga bloggavsnitt i serien om min läsning av På spaning efter den tid som flytt.
