 |
| De fina omslagen är gjorda av Moa Schulman. |
I dagarna utkom bok nummer tre i förlaget Brombergs satsning på att ge ut några av Pär Lagerkvists verk på nytt eftersom det i år är fyrtio år sedan han dog. Efter Samlade dikter och Bödeln är det nu dags för Dvärgen, den av Lagerkvists böcker som jag personligen gillar mest och då gillar jag dikterna väldigt mycket. Dvärgen är stark och obehaglig men oerhörd bra och, dessutom, mer angelägen än nånsin sedan den kom ut 1944. Dvärgen är ett av 1900-talets stora romaner, även internationellt.
Alla tre nyutgåvorna har ett nyskrivet förord och i Dvärgen är det Petter Askergren som har fått uppdraget. I förordet berättar han hur det var när han som 19-åring med lässvårigheter fastnade för Dvärgen och vad boken kom att betyda för honom.
Med böcker är det precis som när man skriver text till musik: den första raden är oerhört viktig. Den inledande meningen i Dvärgen är en av de bästa jag nånsin läst.Petter uttrycker också sin förhoppning om att Dvärgen kan bryta barriären för många unga människor som tycker att det är jobbigt att läsa böcker, bl.a. tror han att det lättillgängliga språket i romanen och dess dagboksform kan bidra till det. Förutom att det är fråga om en mycket fängslande berättelse. Det är hans egen erfarenhet och läsupplevelse av Dvärgen som får honom att tro det. Jag håller med Petter och hoppas på samma sak.
Ett roligt besked är att Dvärgen utkommer även som ljudbok under hösten, inläst av Magnus Roosman.
