Under omläsningen av Orwells dystopi 1984 noterade jag stället där Winston tänker att den enda trygga platsen som finns är inuti hans huvud eftersom dit in kan storebror inte se. Dessa tankar tänker Winston i början av boken men eftersom jag visste vad som skulle hända senare i boken, insåg jag att det är här, just här, som kärnan till romanens konflikt finns. Winston är övertygad om att han är fri i tanken, att hans tankar endast är hans egna och att de inte kan tas ifrån honom av regimen men det kommer som bekant att visa sig att han har fel.
Efter det handlade omläsningen om att följa med i hela steg-för-steg-processen ända fram till undergången. Författaren döljer skickligt alla ledtrådar under berättelsens gång, de blir liksom synliga först när både Winston och läsaren inser att regimens bevakning och formgivning av individens tankar faktiskt tillämpas. Men tecknen och ledtrådar finns där för läsaren som läser uppmärksamt och som redan sitter med facit i hand. Det är häftigt.
När det gäller bränslet som möjliggör berättelsens rörelse framåt, är det kärlekshistorien mellan Winston och Julia. Det är ett smart grepp. Winstons och Julias relation är i allra högsta grad påverkad av den totalitära regimens ideologi. Det är i deras agerande, i vad de berättar för varandra och hur de pratar, som samhället och regimen avspeglar sig. Trots att kärleksförhållandet utgör en så betydande del av handlingen i 1984, tänker man inte alls tanken på att Orwell skulle ha skrivit en kärleksroman. Det är intressant, tycker jag.
