Reseda hanterar chocken efter sin mors död och minns sin barndom och saker som en gång hände. Alla minnen är inte trevliga.
Elisabets mor är fortfarande vid liv men är senil. I sitt hjälplösa tillstånd beter hon sig mycket som ett barn, säger saker utan att kunna tänka sig för. Så kommer händelser som länge legat begravda och nedtystade upp till ytan igen. Elisabet bryter ihop, drabbas av ångest och kämpar med att inte drunkna i känslorna. Trots att hon är psykolog, har hon svårt att läka sig själv.
Både Reseda och Elisabeth hamnar alltså i ett läge då de tvingas göra upp med sina mödrar och de själsliga sår de blivit tillfogade av deras agerande. Samtidigt kan varken Reseda eller Elisabet undvika att även granska sig själva som mödrar. Har de lyckats med föresatsen att aldrig bli som de?
Jag valde att lyssna på romanen som ljudbok (i en behaglig uppläsning av Lily Bigestans) och när boken handlade just om de smärtande mor-dotter-relationerna, fladdrade snart mina tankar iväg till relationen som jag själv har till min egen mamma och som jag försöker reda ut, hantera och göra upp med. Samma sak hände när det var fråga om vilka mammor romanfigurerna själva blivit eller valt att aldrig bli. Jag kände igen mina egna tankar och rädslor så mycket att jag hade svårt att hålla mig kvar i Doris Dahlins berättelse utan i stället hamnade gång på gång bland mina egna minnen och tankar. Bitvis kändes det som om jag förde samtal med Reseda och Elisabet inuti mitt huvud och jag försökte lära mig av deras erfarenheter. Jag vet inte om min bristande uppmärksamhet är ett bevis för att Doris Dahlin skriver så övertygande om ett komplicerat ämne eller tvärtom, att hon inte skriver tillräckligt fängslande för att hålla en bångstyrig läsare som mig mentalt kvar hela boken igenom. Jag lutar hellre åt det första, för det var trots allt texten som ledde mig och förde mig till mina egna tankar och känslor, vilket inte är det sämsta.
Men när det gäller det faktum att romanen berättartekniskt handlar om två olika karaktärer, är jag ändå lite kritisk. Det är ibland svårt att skilja Reseda och Elisabeth åt och hålla reda på vem det är som för tillfället är huvudpersonen. Det tog mig också en stund innan jag ens fattade att det fanns två personer och inte bara en. Eftersom jag även har en pocketutgåva av boken kunde jag bläddra mig fram till ett ställe när jag var osäker eller glömde vad som exakt hände innan jag slutade lyssna senast.
Doris Dahlin är mycket bra på att skildra relationer och hon är även en bra psykolog. Också språkligt är hon skicklig, utan att göra sig märkvärdig, och det finns ett bra flyt i berättandet.
Några meningar har passat mig så bra att de etsat sig fast i minnet och jag har gjort dem till "mina" att ta till när jag tänker på min mor. Således har jag fått fler ord att benämna de egna känslorna med och för det säger jag tack.
Doris Dahlin har en författarhemsida.
