onsdag, juli 30, 2014

Sankmark

Också jag blev alldeles förälskad i Jhumpa Lahiris episka roman Sankmark (övers. Metta Ottosson) för den har allt som man kan begära av en storslagen berättelse. Sankmark innehåller både dramatiska händelser, stora känslor, hemligheter, personkonflikter och miljökontraster men är ändå fri från stora gester och överdrivet utsmyckat språk. Det är en vacker och spännande roman, en familjehistoria som spänner över en tidsrymd av 40-50 år och utspelar sig dels i Indien, dels i USA.

Boken har flera nivåer men i grunden utgår allt från relationen mellan bröderna Udayan och Suhbash. Som barn är de oskiljaktiga men när de växer upp blir skillnaderna de emellan mer tydliga även om de utseendemässigt fortfarande är väldigt lika. Storebror Subhash är plikttrogen och lugn medan den bara 15 månader yngre Udayan blir rebell och revolutionär.

På 60-talet dras Udayan till Naxalitrörelsen, deltar i våldshandlingar i revolutionens namn och slåss mot sociala orättvisor, fattigdom och ojämlikhet. Han mördas av paramilitären, hans kroppen försvinner. Suhbash är inte alls intresserad av politik utan ägnar sig åt sina universitetsstudier. I ett tidigt skede lämnar han Indien för att bli forskarstuderande och så småningom forskare i USA. När han nås av beskedet att brodern blivit dödad, åker han tillbaka och gifter sig med broderns änka som är gravid. Suhbash tar på sig broderns roll som make åt Gauri och far åt barnet. Han menar väl, han vill rädda Gauri från ett tröstlöst liv i svärföräldrarnas hus där hon aldrig var välkommen. De åker till USA, en dotter föds, de leker familj men det förflutna står i vägen. Sorgen efter Udayan verkar omöjlig att övervinna, kärleken är större än döden och i dess skugga frodas inte samlivet mellan Suhbash och Gauri. Efter några år överger Gauri av olika anledningar sin man och sin dotter och nya sår uppstår. Det tar över trettio år att läka dem.

Jhumpa Lahiri har skrivit en fängslande berättelse om relationer i en både känslomässigt och fysiskt splittrad familj. Alla personerna är levande och mångfacetterade och många av trådarna som håller samman deras liv löper tillbaka till den döde Udayan. Han är som en ständigt närvarande vålnad. Hans mor Bijoli nästan knäcks av sorgen och besvikelsen och ägnar resten av sitt liv åt att rensa sonens minnessten från soppor medan Gauri lever med minnet av vad hon sett när Udayan dog och med kärleken till honom som aldrig sinar. Suhbash brottas också med sorg, ilska och besvikelse och med sin roll som broderns "ersättare". Också dottern Bellas liv präglas naturligtvis av hennes biologiske faderns död och dess konsekvenser.

Romanfigurerna kommer dels fram i relation till Udayan, dels i relationerna till varandra: Bijan och Gauri, Bijan och Suhbash, Gauri och Suhbash, Gauri och Bella, Bella och Suhbash. Som planeter och månar cirklar de runt varandra och ibland krockar några. När det sker, sker det med en stor kraft och med förödelse som följd. I och med att handlingen utspelar sig under ett halvt sekel finns det gott om utrymme åt var och en. Ibland växlar berättarperspektivet också, det är Suhbash och Gauri som turas om att berätta om händelserna och det är inte förrän allt har berättats som alla inblandade kan få frid och försonas. För att få ett avslut måste man ta sig till själva början utan att blunda. Så slutar även romanen på den plats där historien har haft sin början och cirkeln kan slutas.

Det finns en återkommande symbol i texten som är väldigt talande, nämligen fotspår. När Udayan var en liten pojke råkade han gå över gården som just hade belagts med ny betong och spåren efter hans nakna fötter blev för alltid kvar där. På samma sätt lämnade han eviga avtryck i alla som stod honom nära, den bilden är tydlig. De andras spår beskrivs alltid som mer eller mindre flyktiga.
Hon [Gauri] vände sig om och tittade på deras fotspår i den fuktiga sanden. Till skillnad från Udayans fotspår från barndomen, som fanns kvar på innergården i Tollygunge, höll deras redan på att försvinna, skulle utplånas av tidvattnet som var på väg in." (s. 207)
Eller finns det bestående avtryck efter varje människa som någon gång har älskat en annan?



Några andra bokbloggare som har läst och skrivit om Sankmark: Lyrans noblesser, Bokmonster, Och dagarna går, Lottens bokblogg och Feministbiblioteket.



Boken finns att köpa på t.ex Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Lena sa...

Denna är jag nyfiken på.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det förstår jag.