söndag, juli 20, 2014

Sagas bok. En trovärdig historia

Det var en gång en gammal symaskin och ett gulnat kvitto med ordet ”avbetalat” skrivet tvärsöver. En författare såg symaskinen på en gårdsauktion, hennes namn var Elsie Johansson (f.1931). Hon köpte inte symaskinen, inte heller trodde hon sig vilja skriva några fler romaner. Men med symaskinen kom en berättelse till henne och den kom att heta Sagas bok. En trovärdig historia. I Elsie Johanssons nya roman är allting en symaskins fel.

Romanen börjar 1971 när den vuxna Sagas mor dör och hon reser till barndomsbyn för att närvara vid bodelningen som slutar i katastrof när många frågor som under årens lopp tigits ihjäl kommer upp till ytan igen. Saga är sladdbarnet i en sjuhövdad syskonskara som hon känner endast en svag samhörighet med.

Elsie Johansson skriver om tystnaden. Mellan Saga och syskonen är tystnaden djup, om pappan sägs det att han teg sig till döds medan mamman å sin sida teg sig igenom livet och Saga själv har låtit sig förstummas. Men nu vill Saga tala. Få svar. Hur var det med mamma och symaskinsagenten? Vad var det Saga såg den gången för länge sedan och vad betyder vetskapen att hon dragit fel slutsatser av det? Kan hon rätta till sveket mot mamman? Och faderskapsfrågan? Hur är det med den?

Romanens handling drivs fram av Sagas envisa sökande efter svar. Det är intressant men än mer spännande är berättarstilen och berättarrösterna. Sagas bok berättas som en saga, inklusive det obligatoriska lyckliga slutet och de magiska talen tre och sju. Sju syskon, sju nycklar som ledtrådar, sju hemliga dörrar att öppna. Berättarjaget är tre olika jag, tre Sagor. Tre par ögon som betraktar verkligheten utifrån sin ålder och livserfarenhet: Saga Modig, Saga liten och Saga ung. Dessa går in i varandra och är svåra att skilja åt ibland men kanske är det inte heller nödvändig eftersom vi bär alla våra åldrar i oss. Men plötsligt kliver även författaren in i berättelsen och tar rollen som återgivare. Hon kommenterar Sagas liv, resonerar med henne. Den metafiktion som uppstår i mötet mellan författaren och hennes romanfigur berikar romanen. Det händer något där, en ordinär berättelse blir litteratur.

Språket är mångordigt och rikt på både ålderdomliga ord och dialektala uttryck. Först hindrar mig ordrikedomen från att vila i berättelsen, jag störs av pladdrigheten. Men jag vänjer mig och till slut inser jag att jag uppskattar denna frodighet, särskilt i miljöbeskrivningar. Elsie Johansson glänser särskilt i skildringar av fattigdomen - att berätta om förra seklets fattig-Sverige är ju hennes paradgren.



(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-07-01. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Vilken fin och inkännande recension du har skrivit. Jag var redan mycket intresserad av att läsa den här boken, men det du skrivit gjorde boken ännu mer tilldragande.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack Jenny, det är alltid lika roligt att inspirera någon till läsning.