tisdag, juli 15, 2014

Proust i lindblomstid, del 4: Vad handlar det om?

Det är intressant hur olika man läser ibland. Så här halvvägs i Swanns värld inser jag att jag helt och hållet läser för min egen njutningens skull och inte det minsta för att redogöra vare sig för innehållet eller stilen eller språket. Det är ganska skönt att låta bli att anteckna saker hela tiden, även om jag skriver upp lite sidnummer med stycken som jag har fastnat för och vill ha snabb tillgång till även efteråt. Jag har redan på förhand gett upp idén att "recensera" På spaning efter den tid som flytt, bara tanken på det känns löjlig. Vad skulle jag kunna komma med som inte redan är sagt och skrivet om detta litterära verk? Inget och det är så bra, så.

Går det förresten att enkelt sammanfatta vad Swanns värld handlar om? Nja, fråga mig helst inte. Det är mest en fritt flödande ström av enstaka händelser, minnen, känslor, upplevelser, beskrivningar, tankar och reflektioner som kretsar kring allt från maten till sexuella fantasier och litteraturens betydelse. Jaget berättar mycket om sina barndomssomrar i den lilla, lantliga staden Combray och vi stiftar bl.a. bekantskap med hans föräldrar, hans mormor och den något speciella tant Leonie. Charles Swann, som är bokens egentliga huvudperson och den som berättaren dras till och fascineras av väldigt mycket, ingår i föräldrarnas vänskapskrets. Så småningom förälskar sig pojken i Swanns dotter Gilberte. Det är ungefär vad jag kan säga så här långt.

Tant Leonies hus

Berättarens sovrum i tant Leonies hus

Efter att romanen refuserades några gånger, publicerades äntligen Swanns värld den 13 november 1913. Proust bekostade själv utgivningen. Boken väckte genast uppmärksamhet - samt beundran hos vissa och upprörda känslor hos andra.

Naturligtvis var jag extra spänd och förväntansfull inför det berömda avsnittet med madeleinekakan och lindblomsteet, stycket som är själva urstycket när det gäller associationsbundet berättande och hur sinnen kan vara inblandade i minnesprocessen och hur det kan skildras i en litterär text. Ur en enda kopp te stiger berättelsen och platsen fram i jagets minne, allt får form och fasthet när jaget doppar kakan i teet och smakar på den. Med smaken kommer minnesbilderna fram till medvetandets yta. Det är häftigt att tänka att det var ett alldeles nytt sätt att skriva.

Sidan med scenen med teet och kakan.

Jag trivs med Prousts framvällande ström av ord och meningar som förgrenar sig, bryts och åter växer samman. Jag gillar de långa beskrivningarna av personer, föremål, göromål och miljöer. Det är en text att vila och förlora sig i. Det går inte att ha bråttom för då kan man lätt missa ställen där det inte alls händer något, förutom känslan.

Om att fastna för en bok

Men Proust är även rolig. Jag gillar till exempel den här komiska scenen som skildrar ett plötsligt avbrott i läsningen. Nu är det action på hög nivå,
Ibland rycktes jag bort från min bok redan mitt på eftermiddagen av att trädgårdsmästarens dotter kom rusande som en liten toka, välte omkull ett apelsinträd i kruka, rispade sig i fingret och slog ut en tand allt under det hon skrek: "Nu kommer de! Nu kommer de!
Marcel Proust dricker lindblomste och äter en madeleinekaka


Fortsättning följer. Tidigare avsnitt i bloggserien Proust i lindblomstid finns här.




3 kommentarer:

Jenny B sa...

Jag tycker om att återuppleva Proust genom dina läsrapporter! Jag minns hur det var att verkligen sjunka in i böckerna; Marcels liv, hans umgänge, språket. Bra att du ser humorn, för den missade jag under min vördnadsfulla första läsning som sjuttonåring!

Skam nog har jag glömt i vilken bok det är som Bergotte beskådar Vermeers Utsikt över Delft, men jag måste berätta att jag har sett den tavlan JUST IDAG, för några timmar sedan, och fortfarande är uppfylld av det!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Vad kul Jenny. Och jag gillar att läsa dina kommentarer eftersom de inspirerar mig till fortsatt läsning.

Förekommer Vermeers konst i Proust? Det ser jag fram emot. Älskar Vermeer.

Jenny B sa...

Jag tror att episoden med tavlan kommer i sjätte boken. Det är så fint att läsa om hur viktig konsten är i Marcels och andras liv!