Läsning pågår och jag har funderat lite kring själva historien med den svenska översättningen av
På spaning efter den tid som flytt. Kvinnan som har översatt Prousts romansvit heter
Gunnel Vallquist och är idag 96 år gammal. Hon påbörjade mastodontprojektet att översätta verket år 1950 och avslutade det trettio år senare, 1980. Tänk, trettio år, det är imponerande. Översättningen är utan tvekan Gunnel Vallquist stora livsverk och den anses vara en av de största översättarinsatserna under 1900-talet. Säkert med all rätt. Gärningen gav Vallquist också en plats i Svenska Akademien där hon sedan 1982 innehar stol nr. 13.
 |
Gunnel Vallquist
foto: Ulla Montan |
Första delen i
På spaning efter den tid som flytt, den som heter
Swanns värld och som jag håller på att läsa just nu, utkom första gången i original 1913 och i svensk översättning 1964. Bok nummer sju,
Den återfunna tiden, utkom på franska första gången 1927 och på svenska 1982. Ingetdera var ett hastverk. Proust gillar långa meningar, insprängda bisatser och invecklade beskrivningar. Här är ett exempel på Prousts formuleringskonst i Vallquists översättning, en enda mening:
Vår väns kroppsliga hölje var så fullständigt fyllt med dessa intryck och med en del hågkomster av hans föräldrar, att den tidens Swann blivit en hel och levande varelse, till den grad att jag har ett intryck av att lämna en människa för att söka upp en annan, helt annorlunda, när jag går från den Swann jag senare ingående lärt känna, tillbaka till den första Swann hos vilken jag återfinner minnet av min ungdoms förtjusande missuppfattningar, en Swann som i mina tankar är omsvävad av angenäm sysslolöshet och av doften från det stora kastanjeträdet, från hallonkorgarna och från trädgårdens kryddväxter.
Under 1990-talet skulle
På spaning efter den tid som flytt ges ut på nytt i en reviderad utgåva och då krävdes det att man gick igenom dessa drygt 3000 sidorna för att se över översättningen. Det måste också ha tagit sin lilla tid, kan jag tänka mig. Det den utgåvan som vi har tillgång till när vi skaffar romansviten idag, antingen i pocket eller som e-bok. Jag läser boken på läsplattan (alltså den reviderade 1990-talsutgåvan), den inbundna versionen som jag också har till hands för att kunna bläddra i och sätta lappar i, är från 60-talet. En biblioteksbok. Men hittills har jag inte märkt någon påfallande skillnad mellan dem. Det heter exempelvis "tant" och "onkel" i båda utgåvorna.
Avslutningsvis lite Proust-humor.
