Huvudpersonen Siri är uppvuxen på en liten ö i Bohuslän, i ett kyrkligt samhälle där hon först fortsatte att leva även som vuxen men efter skandalen med prästen Samuel (som var gift) tvingades både hon och han att lämna ön för att påbörja ett liv tillsammans någon annanstans. Människornas blickar, pratet och fördömanden var för nedbrytande.
Allt som har skett och sker får vi veta genom samtalen som Siri för med sin psykoanalytiker Helenius, men det är nästan bara Siri som talar, det är hennes utsagor i jag-form som gäller. Nästan som om dessa samtal var en bikt. Helenius säger inte mycket, förutom att han ställer en och annan fråga till Siri.
När skulle jag inse att ord inte kunde hjälpa mig? Det fanns ingen förlossning i orden, varken i dikter eller i mitt mumlande, stammande hos Helenius. Min oro och ångest härstammade ur ett ordlöst tillstånd."Siris tro på Gud verkar starkt men det finns synliga sprickor i den, innerst inne tvivlar hon eftersom den nåd hon söker inte finns att få. Samuel å sin sida bär inledningsvis masken av en beställsam präst men kastar bort den sedan när förhållandet mellan Siri och honom lämnar passionsstadiet och blir en vardag. Han visar sig vara våldsam och dominant, samlivet försämras snabbt och krisens kulmen närmar sig.
Anledningen till att Siri har behov av psykoanalys är ett missfall som hon har fått och behöver psykiskt återhämta sig efter. Det kommer fram mycket under psykoanalysen. Framför allt blir Siris enorma behov att tillhöra väldigt påtaglig, det blir smärtsam att inse vidden av hennes ensamhet sedan barndomen på ön, sedan mamman dog alldeles för tidigt.
"Jag försöker att inte lägga skuld på mamma, jag vet ju att bakom henne stod far och kontrollerade med mätsticka den kärlek hon gav mig, så att det inte blev för mycket."Bitarna i Siris berättelse faller på plats allteftersom, trots att de inte berättats i linjär ordning. Siri är en komplicerad natur och jag är inte alls säker på att det enbart är synd om henne. Hon är knepig och ganska jobbig i sina relationer till andra, som om hon inte riktigt förstod var vissa gränser går. Hon förälskar sig i Helenius, fantiserar om honom, ringer till honom, följer efter honom, gör honom till ett slags sköld mellan sig själv och Samuel.
Jag tycker att Christine Falkenland får fram laddningen i relationerna mellan Siri och Samuel respektive Helenius, trots att de manliga figurerna befinner sig ganska mycket i bakgrunden. Strålkastarna är främst riktade mot Siri. Falkenlands främsta medel att skapa stämningen är språket - vad som sägs och hur det sägs eller hur någon tiger samt hur omgivningen beskrivs. Vädret, ljuset, rörelser, blickar.
"Ensamhet löpte bredvid mig som en hund."Öde handlar om en sårbar, vilsen kvinna på väg mot ett uppvaknande samt om ensamhet och längtan efter tillhörighet. Det är tunga ämnen och språket är inte enkelt, trots att det kan verka så på ytan. En kort mening, bara några enkla och vanliga ord, men så är metaforen där och med den nödvändigheten att göra en tolkning. Texten är poetiskt vacker och språkligt fulländad men inget man tycker om och uppskattar per automatik och av bara farten. Jag upplevde som att det i början fanns en hinna av motstånd till texten men när jag trängde igenom den och hittade nyckeln till Falkenlands speciella stil, öppnade sig berättelsen för mig i hela dess bredd. Romanen Öde var en stark läsupplevelse.
Köp boken på t.ex. Bokus
