torsdag, juli 17, 2014

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman är fantastisk och alldeles, alldeles underbar och de morgnar som jag lyssnade på ljudboken under mina långpromenader med hunden fick tack vare berättelsen ett alldeles särskilt skimmer över sig. Numera läser jag nästan aldrig ungdomsböcker eller böcker för unga vuxna, så man kan säga att Oceanen vid vägens slut befinner sig genremässigt utanför min "bekvämlighetszon" - också för att romanen klassificeras som fantasy som jag inte gillar. Men slumpen, ett akut behov av en ny ljudbok samt nyfikenhet på vad det här var för bok eftersom alla hyllar och älskar den så, gjorde att valet hade fallit på Neil Gaimans roman Oceanen vid vägens slut. Vilken tur, vilken fullträff! Jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan denna läsupplevelse. Niklas Falks uppläsning är för övrigt också hur bra som helst.

Berättelsen om mannen som återvänder till en plats där han tillbringade några barndomsår och där han vid sju års åldern mötte både den värsta ondskan och den vackraste vänskapen, är nämligen magisk. Neil Gaiman har skapat en både verklig och fantasifull värld och det är ingen sockersöt berättelse han bjuder på, snarare är den ganska omskakande och sorglig och lika mycket skrämmande som vemodig. Den lille pojken som allt handlar om läser mycket och har hämtat i princip all sin världsuppfattning från böcker och det hjälper honom att hantera den dramatiska verklighet han möter vid dammen bakom grannens gård. Det sker övernaturliga saker, det hör till. Tidsbegreppet fungerar inte heller som vi vanligtvis är vana vid, tiden både finns och inte finns.

Neil Gaiman är en mycket begåvad författare. Hädanefter är jag övertygad om att en ocean lika gärna kan vara liten som en ankdamm, för det finns oceaner som är just så stora som de behöver vara och en ankdamms storlek kan i vissa fall vara precis lagom.


Några andra bokbloggare som har läst boken: Fiktiviteter, Med näsan i en bok, Boktjuven, Och dagarna går.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

3 kommentarer:

Anna Johansson sa...

Visst är det en fin läsning! En ocean kan vara en hink eller ett badkar också ... Eller kanske bara en tår. Så otäckt, så fin.

Ingerun sa...

Roligt! Har du läst fler av Gaiman?

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag har inte läst fler böcker av Gaiman. Kollade om Coraline fanns som ljudbok men det gjorde det inte.