Sankmark

Också jag blev alldeles förälskad i Jhumpa Lahiris episka roman Sankmark (övers. Metta Ottosson) för den har allt som man kan begära av en storslagen berättelse. Sankmark innehåller både dramatiska händelser, stora känslor, hemligheter, personkonflikter och miljökontraster men är ändå fri från stora gester och överdrivet utsmyckat språk. Det är en vacker och spännande roman, en familjehistoria som spänner över en tidsrymd av 40-50 år och utspelar sig dels i Indien, dels i USA.

Boken har flera nivåer men i grunden utgår allt från relationen mellan bröderna Udayan och Suhbash. Som barn är de oskiljaktiga men när de växer upp blir skillnaderna de emellan mer tydliga även om de utseendemässigt fortfarande är väldigt lika. Storebror Subhash är plikttrogen och lugn medan den bara 15 månader yngre Udayan blir rebell och revolutionär.

På 60-talet dras Udayan till Naxalitrörelsen, deltar i våldshandlingar i revolutionens namn och slåss mot sociala orättvisor, fattigdom och ojämlikhet. Han mördas av paramilitären, hans kroppen försvinner. Suhbash är inte alls intresserad av politik utan ägnar sig åt sina universitetsstudier. I ett tidigt skede lämnar han Indien för att bli forskarstuderande och så småningom forskare i USA. När han nås av beskedet att brodern blivit dödad, åker han tillbaka och gifter sig med broderns änka som är gravid. Suhbash tar på sig broderns roll som make åt Gauri och far åt barnet. Han menar väl, han vill rädda Gauri från ett tröstlöst liv i svärföräldrarnas hus där hon aldrig var välkommen. De åker till USA, en dotter föds, de leker familj men det förflutna står i vägen. Sorgen efter Udayan verkar omöjlig att övervinna, kärleken är större än döden och i dess skugga frodas inte samlivet mellan Suhbash och Gauri. Efter några år överger Gauri av olika anledningar sin man och sin dotter och nya sår uppstår. Det tar över trettio år att läka dem.

Jhumpa Lahiri har skrivit en fängslande berättelse om relationer i en både känslomässigt och fysiskt splittrad familj. Alla personerna är levande och mångfacetterade och många av trådarna som håller samman deras liv löper tillbaka till den döde Udayan. Han är som en ständigt närvarande vålnad. Hans mor Bijoli nästan knäcks av sorgen och besvikelsen och ägnar resten av sitt liv åt att rensa sonens minnessten från soppor medan Gauri lever med minnet av vad hon sett när Udayan dog och med kärleken till honom som aldrig sinar. Suhbash brottas också med sorg, ilska och besvikelse och med sin roll som broderns "ersättare". Också dottern Bellas liv präglas naturligtvis av hennes biologiske faderns död och dess konsekvenser.

Romanfigurerna kommer dels fram i relation till Udayan, dels i relationerna till varandra: Bijan och Gauri, Bijan och Suhbash, Gauri och Suhbash, Gauri och Bella, Bella och Suhbash. Som planeter och månar cirklar de runt varandra och ibland krockar några. När det sker, sker det med en stor kraft och med förödelse som följd. I och med att handlingen utspelar sig under ett halvt sekel finns det gott om utrymme åt var och en. Ibland växlar berättarperspektivet också, det är Suhbash och Gauri som turas om att berätta om händelserna och det är inte förrän allt har berättats som alla inblandade kan få frid och försonas. För att få ett avslut måste man ta sig till själva början utan att blunda. Så slutar även romanen på den plats där historien har haft sin början och cirkeln kan slutas.

Det finns en återkommande symbol i texten som är väldigt talande, nämligen fotspår. När Udayan var en liten pojke råkade han gå över gården som just hade belagts med ny betong och spåren efter hans nakna fötter blev för alltid kvar där. På samma sätt lämnade han eviga avtryck i alla som stod honom nära, den bilden är tydlig. De andras spår beskrivs alltid som mer eller mindre flyktiga.

Hon [Gauri] vände sig om och tittade på deras fotspår i den fuktiga sanden. Till skillnad från Udayans fotspår från barndomen, som fanns kvar på innergården i Tollygunge, höll deras redan på att försvinna, skulle utplånas av tidvattnet som var på väg in." (s. 207)

Eller finns det bestående avtryck efter varje människa som någon gång har älskat en annan?



Några andra bokbloggare som har läst och skrivit om Sankmark: Lyrans noblesser, Bokmonster, Och dagarna går, Lottens bokblogg och Feministbiblioteket.



Boken finns att köpa på t.ex Bokus eller AdLibris.

Föraffataruppläsning: Petra Hůlová

Under min vistelse i gamla hemstaden Brno pågick en 31 dagar lång litteraturfestival med författaruppläsningar och just när jag var där stod Petra Hůlová på schemat en kväll (hon finns utgiven på svenska också).

Hennes just utkomna nya roman heter Macocha på tjeckiska. Ordet är dubbeltydigt och i och med det även symbolladdat. Dels är Macocha namnet på en djup grotta i närheten av Brno, dels är det en dialektal form av ordet styvmor. Boken verkar handla om en kvinna (författare/läsare av lätt underhållningslitteratur som drömmer om att skriva en riktig roman) som upplever att hennes tillvaro håller på att rasa ner i avgrunden samtidigt som omgivningen anser att hon är en dålig mor. Tyvärr dricker hon även för mycket. Jag är mycket nyfiken på boken, trots att den tydligen har fått mycket blandade recensioner. Vissa kritiker hyllar romanen, vissa sågar ner den, berättade författaren under kvällen. Bäst att göra sig en egen uppfattning. Av de två kapitlen som vi hörde läsas upp fick jag intrycket att boken även är ganska rolig. Huvudpersonen verkar se på tillvaron med en viss ironi och humor, så berättelsen kändes inte svart.

Jag hoppades att få mitt exemplar av Macocha signerad men vi var tvungna lämna lokalen innan frågestunden som drog ut på tiden var över. Kanske en annan gång.

Bokens omslag väcker obehag, tycker jag.

Petra Hůlová skriver inte självbiografiskt men använder sig naturligtvis av sina egna livserfarenheter på olika sätt. Vad och hur hon skriver bygger på vad hon ser och hör omkring sig. Hon har inte temat klart från början, använder inte anteckningsböcker. Det hon hör, ser och läser absorberar hon och samlar inom sig och så småningom stöper hon om allt till en berättelse.

Det var en trevlig kväll. Jag bjöd min mor att följa med, vi promenerade genom staden och tog ett glas vin på en uteservering i skymningen.

På väg till teatern där författaruppläsningen ägde rum.

Teaterbyggnaden

Petra Hůlová läser ur sin bok

I Tjeckien frodas boken

Igår gick ägnade jag halva dagen åt mitt "tvivelaktiga" nöje att besöka Brnos talrika bokhandlar. Jag gick från den ena till den andra, klämde på böcker i massor, andades in nyboksdofterna och "kartlade" årets tjeckiska bokutgivning. Det var väldigt roligt.

Det finns minnst fem stora, fristående bokhandlar i centrum, alla med massiva hyllor från golv till tak och långbord fulla med böcker. Några av affärerna är i två våningar, böcker, böcker, böcker. Två har ett café också samt wi-fi. Trista bokhandelskedjor av typen Akademibokhandel existerar inte. 

Mest gillar jag att titta på klassikerserier och serier med världslitteratur som olika förlag satsar på att ge ut i snygga utgåvor, som till exempel den här boken av Liao I-wu som jag läste om i senaste numret av Karavan.

Bordet eller hyllan med nordisk deckarlitteratur står oftast på en väl synlig plats. En avdelning brukar heta "romaner för kvinnor", vilket retar mig rätt mycket. Där finns det förstås bara smörja. Som om den övriga litteraturen var olämplig för oss eller nåt. 

Trots att böcker är dyra i Tjeckien, vilket är tråkigt, frodas boken som det verkar. 

Dessutom pågår en festival med författaruppläsningar. Ikväll ska jag gå och lyssna på Petra Hůlová som jag gillar. Hennes senaste roman är förstås redan inköpt.

Jag har hittat en skatt

Varje gång jag bor hemma hos min mor söker jag grundligt igenom hennes bokhyllor. Alla böcker har stått där i åratal, jag vet exakt vilka de är, har till och med läst de flesta av dem. Ändå hoppas jag alltid att upptäcka någon gammal favorit som jag tidigare har "missat". Sannolikheten att en upptäck skulle ske är inte stor men idag har det hänt och jag är överlycklig.

Jag har hittat en skatt. En tunn bok med ett klarblått omslag och en teckning av en flicka på omslaget, jag minns den och hur jag läste den och blev fascinerad av som 13-14-åring. Det är en roman av Colette som på svenska heter Tidig blomning (Le blé en herbe) och som var en av de böcker jag idag ser som avgörande i min utveckling till läsare. Handlingen har jag inget minne av, men däremot minns jag klart och tydligt känslan som berättelsen gav mig då när jag var en nybliven tonåring. Tidig blomning är en berättelse om kärlek och en flickas vuxenblivande. Nu ska den få flytta hem till Sverige och få en hedersplats i bokhyllan. 

Det syns att boken har lästs flitigt, även av syrran.

Utgåvan innehåller fina illustrationer.

Proust i lindblomstid, del 6: Knausgård & Proust

Idag är det läsningen av Knausgårds kamp som gäller, Marcel har en vilodag. Men det är lustigt, för redan efter några sidor in i Min kamp 6 skriver Knausgård om en scen ur På spaning efter den tid som flytt. Jag älskar sånt. Bättre parallelläsning än så blir det knappast. 

Nu blir det Knausgård igen

I morgon ska jag börja läsa Min kamp 6 av Knausgård, sommarens (och årets) tjockaste läsutmaning. Amerikanerna kallar Knausgård för Norges Proust, så det kanske är alldeles perfekt att jag håller på med Proust samtidigt. Det kan bli en spännande parallelläsning. Att kampen påbörjas imorgon beror på att vi ska ut och resa lite grann, Proust, Knausgård och jag. Här gäller en noggrann läsplanering, förstår ni. Men vilken tur att det finns e-böcker!

Sagas bok. En trovärdig historia

Det var en gång en gammal symaskin och ett gulnat kvitto med ordet ”avbetalat” skrivet tvärsöver. En författare såg symaskinen på en gårdsauktion, hennes namn var Elsie Johansson (f.1931). Hon köpte inte symaskinen, inte heller trodde hon sig vilja skriva några fler romaner. Men med symaskinen kom en berättelse till henne och den kom att heta Sagas bok. En trovärdig historia. I Elsie Johanssons nya roman är allting en symaskins fel.

Romanen börjar 1971 när den vuxna Sagas mor dör och hon reser till barndomsbyn för att närvara vid bodelningen som slutar i katastrof när många frågor som under årens lopp tigits ihjäl kommer upp till ytan igen. Saga är sladdbarnet i en sjuhövdad syskonskara som hon känner endast en svag samhörighet med.

Elsie Johansson skriver om tystnaden. Mellan Saga och syskonen är tystnaden djup, om pappan sägs det att han teg sig till döds medan mamman å sin sida teg sig igenom livet och Saga själv har låtit sig förstummas. Men nu vill Saga tala. Få svar. Hur var det med mamma och symaskinsagenten? Vad var det Saga såg den gången för länge sedan och vad betyder vetskapen att hon dragit fel slutsatser av det? Kan hon rätta till sveket mot mamman? Och faderskapsfrågan? Hur är det med den?

Romanens handling drivs fram av Sagas envisa sökande efter svar. Det är intressant men än mer spännande är berättarstilen och berättarrösterna. Sagas bok berättas som en saga, inklusive det obligatoriska lyckliga slutet och de magiska talen tre och sju. Sju syskon, sju nycklar som ledtrådar, sju hemliga dörrar att öppna. Berättarjaget är tre olika jag, tre Sagor. Tre par ögon som betraktar verkligheten utifrån sin ålder och livserfarenhet: Saga Modig, Saga liten och Saga ung. Dessa går in i varandra och är svåra att skilja åt ibland men kanske är det inte heller nödvändig eftersom vi bär alla våra åldrar i oss. Men plötsligt kliver även författaren in i berättelsen och tar rollen som återgivare. Hon kommenterar Sagas liv, resonerar med henne. Den metafiktion som uppstår i mötet mellan författaren och hennes romanfigur berikar romanen. Det händer något där, en ordinär berättelse blir litteratur.

Språket är mångordigt och rikt på både ålderdomliga ord och dialektala uttryck. Först hindrar mig ordrikedomen från att vila i berättelsen, jag störs av pladdrigheten. Men jag vänjer mig och till slut inser jag att jag uppskattar denna frodighet, särskilt i miljöbeskrivningar. Elsie Johansson glänser särskilt i skildringar av fattigdomen - att berätta om förra seklets fattig-Sverige är ju hennes paradgren.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-07-01. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Tre äldre novellixer: Gun-Britt Sundström, Monika Fagerholm och Joyce Carol Oates

Även dessa tre ljudnoveller från Novellix lyssnade jag på under den gångna veckans morgonpromenader, en varje morgon: Arielles första kärlek (nr 5) av Monika Fagerholm, Början (nr 40) av Gun-Britt Sundström och Nattsidan (nr 32) av Joyce Carol Oates. Tidigare bloggade jag om fyra andra ljudnoveller, inlägget finns här.

Arielles första kärlek av Monika Fagerhom (i författaruppläsning) är mycket fagerholmsk när det gäller språket och stilen och riktigt, riktigt bra. Jag uppfattade berättelsen som ett slags familjehistoria och som en berättelse om flickan Arielle samt en händelse som ägde rum en sommar när Arielle var väldigt ung som satte spår i hennes liv. Jag gillade persongalleriet i novellen - en samling personligheter som bär namn som Geniet (pappan), Diplomaten (farfar), Trasan (mamman). 

Början av Gun-Britt Sundström (i författaruppläsning) gör lite ont att läsa, för den handlar om ett barn som inte är som alla andra, som blir ett mobboffer i skolan och som inte får något stöd från vuxenvärlden hur mycket hans mor än kämpar. De första signalerna på utstöttning kommer tidigt, att se och tolka dem är dock svårare: "Sju barn var det som började skolan samma år, och de blev placerade i samma klass. Malin fotograferade dem när de i samlad tropp gick ut genom daghemmets grind, iförda likadana neongröna kepsar. Hand i hand vandrade de uppför gatan mot skolan, två och två. Noa var den sjunde och fick gå med fröken. När hon såg på detta foto efteråt tänkte hon att hon borde ha förstått att han var chanslös."

På trettio sidor får författaren plats med pojkes liv från ögonblicket han föds och tills han går ut nian. Berättarrösten tillhör mamman och berättelsen andas moderskärlek, maktlöshet och frustration. Början är en mycket läsvärd och välskriven novell. 

Nattsidan av Joyce Carole Oates (i uppläsning av Björn Granath) har jag inte fastnat så mycket för, temat och intrigen lyckades inte fånga mig. Nattsidan är en novellskräckis, den utspelar sig på 1870-talet och handlar om några människor som har seanser och försöker få kontakt med de dödas andar. En blir väldigt snopen när han får prata med en sedan länge avliden vän. 

Men att lyssna på Björn Granath är alltid en upplevelse i sig.

Hjärtat jagar allena

Hjärtat jagar allena av Carson McCullers (1917-1967) är en modern klassiker och ett av världslitteraturens storverk men också, eller framför allt, en fängslande roman som går rakt in i hjärtat. Boken kom ut för första gången 1940 och var Carson McCullers debutroman. Hon var endast tjugotre år gammal och genombrottet var omedelbart och omtalat. Boken är tidlös, temat för evigt aktuellt, formen och språket är fulländade.

Berättelsen kretsar kring en handfull personer i Georgia på 1930-talet och hur olika de än är som individer, har de ett par viktiga sak gemensamma. De har drömmar och det finns något de vill uppnå i sina liv fast det antagligen är omöjligt för tiden och platsen gör det svårt att bre ut vingarna. De upplever också en stor inre ensamhet och saknad av en själsfrände. Titelns fras om att hjärtat jagar allena uttrycker just det faktum att vi ofta lider av vår längtans törst ensamma men berättelsen visar också att vi samtidigt söker efter en människa som vill höra om våra drömmar och som är värdig det förtroendet.

I boken heter han som lyssnar John Singer och han är dövstum. Förut fanns det två dövstumma i staden, han och hans bästa vän, men nu är Singer ensam. En gång var de oskiljaktiga men sedan Antonapulos blivit svårt sjuk och flyttad till ett sjukhem många mil bort är saknad Singers eviga följeslagare. Han hyr ett rum i familjen Kellys hus, äter sina måltider på Biff Brannons restaurang och jobbar i en juvelbutik. På kvällarna lyssnar han på radio.

Dottern i familjen Kelly heter Mick, är i yngre tonåren och älskar musik. Hon drömmer om att en dag få äga ett piano och spela och komponera. Hon är även fäst vid sin lillebror George som en dag leker med en bössa och råkar skjuta ett annat barn i huvudet. Flickan dör inte med sjukhuskostnaderna drabbar familjen hårt. Övriga personer i boken är den alkoholiserade kommunisten och revolutionsdrömmaren Jack Blount samt doktor Copeland som brukar ta hand om alla som behöver hans hjälp oavsett hudfärg och betalningsförmåga. Doktor Copeland är själv svart och innerligt trött på rasdiskriminering. Han drömmer om en värld utan rasåtskillnad. Och bartendern Biff? Han har blivit änkling och botar saknaden efter sin fru med samtal med Singer.

Det är alltså dessa personer som finner förtröstan i Singers sällskap. I sin tysthet är Singer den perfekta katalysatorn åt människors känslor för i hans sällskap och i hans vänliga blick finner de gemenskap, bekräftelse och hopp.

Det är häpnadsväckande att en tjugotreåring var kapabel att skriva så fulländat om så komplicerade frågor och dessutom mot bakgrund av ekonomisk depression, hot om ett nytt världskrig samt den fortfarande kraftigt utbredda rasismen i sydstaterna.

Hjärtat jagar allena handlar om människors grundläggande känslor och livsbetingelser och karaktärerna är allmänmänskliga. Därför är romanen odödlig och berättelsen så lätt att ta till sitt hjärta. Carson McCullers är en mästerlig berättare och skildrare.

Den senaste svenska utgåvan är från 2013, i översättning av Nils Jacobsson och med ett nyskrivet förord av Monika Fagerholm. Jag ska sätta mig nu och läsa förordet för det gör jag alltid sist.





Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Novellixfyran: Daniel Sjölin, Håkan Nesser, Oline Stig och Alva Dahl

Förra helgen kom jag på den alldeles strålande idén att ladda ner både den senaste novellfyran från Novellix samt ytterligare tre ännu olästa noveller från tidigare omgångar och sedan lyssna på novellerna under veckans sju morgonpromenader med hunden. Jag går en timme varje morgon och novellerna är mellan 30-50 minuter långa, så det det känns som ett genialt koncept. En ljudnovellvecka helt enkelt. Kan rekommendera.

Om du letar på Novellix hemsida efter de senast utgivna ljudnovellerna hittar du dem inte där men de finns att redan köpa på bl. AdlibrisMondo till ett pris av 24 kr/styck.

I den här fyran (nr 45-48) ingår Hägring av Oline Stig, Herr Kadar av Håkan Nesser, Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin och Allt har sin tid av Alva Dahl och den ena (ljud)novellen är bättre än den andra. Alla fyra är lyckade författaruppläsningar.

Hägring av Oline Stig handlar om Lars-Olof från Uppsala, medelålders och aktiv på facebook där han bl.a. odlar vänskap med Catrine från Lund, en intelligent och spirituell 24-åring som tråkigt nog lider av en allvarlig ögonsjukdom men redan varit med om så mycket spännande i livet att hälften skulle räcka. Lars-Olof har fler fb-vänner men den gemensamma nämnaren är att även de är "vänner" med Catrine, de är nästan som en liten fan club. Catrine brukar skriva initierade kommentarer och regelbundet publicera statusar som visar på stor allmänbildning. När hon plötsligt tystnar, blir gruppen orolig och börjar undra och spekulera. Har någon nånsin träffat henne på riktigt? Och är det inte konstigt att hon aldrig har publicerat ett foto på sig själv? Lars-Olof och två andra "vänner" beger sig till Lund för att kolla hur det står till med Catrine. Novellen handlar om Lars-Olof, det är han som är huvudperson. Vi får inblick i hans liv och tillsammans med honom ställa oss frågan vilka känslor som är de viktiga. Novellen är välskriven, har ett lättsamt flyt och jag gillade ögonblicket när man börjar ana att allt inte är som det synes vara.

Novellen Herr Kadar av Håkan Nesser utspelar sig på en liten turistö utanför Tanzanias kust och det är veckan före jul. Gruppen består av ett tiotal turister från olika länder och eftersom de är så få, börjar de snart umgås och lära känna varandra lite närmare. Herr Kadar är ungrare, tystlåten och klädd i linnekostym. De första dagarna är han ensam då han väntar på att frun också ska anlända till platsen. Han pratar inte med någon, tar inte kontakt men svarar artigt på hälsingarna. Alla tycker att han är mycket sympatisk och undrar hur hans hustru ser ut. Det visar sig att hon är en riktig häxa. Håkan Nesser beskriver det löja livet på ön, semesteraktiviteterna och personkemin figurerna emellan. Kontakterna och samtalen mellan de närvarande människorna är främst koncentrerade till matsalen och de gemensamma måltiderna och Håkan Nesser får skickligt fram karaktärernas individuella särdrag. Alla pratar mycket om herr och fru Kadar, de är ett tacksamt spaningsobjekt. Men det vore inte Nesser om det inte inträffade ett dödsfall och ett försvinnande. Avslutningsvis bjuder han på en oväntad upplösning. En trevlig och fängslande novell i exotisk miljö som fängslade mig från första meningen.

Allt har sin tid av Alva Dahl är en aning obehaglig och den mest allvarliga i fyrklövern eftersom den handlar om en ung kvinnas känslor efter en våldtäkt och om rädslan och skammen som fortfarande sitter i kroppen och i själen trots att det har gått tio år. I novellen är hon 25 år och lärare i tyska på en kvällskurs. En ny kurs startar, de nya vuxeneleverna sitter i bänkarna och bland de mannen som våldförde sig på henne när hon var femton. Han var nitton då. Hon anmälde honom aldrig, det var liksom ingen idé. Han kanske inte ens förstod vad han hade gjort, hon var ju med på sexet till en början. Förmodligen känner han inte ens igen henne där hon står framför tavlan nu. Novellen behandlar känslorna och frågorna som snurrar i den unga kvinnans huvud och tankarna kring hur hon ska hantera den obehagliga situationen är kaotiska. Paniken hotar att kväva henne. Allt har sin tid är en mycket bra novell. Jag gillar hur nuet och det förflutna samspelar med varandra och hur novellen är uppbyggt kring det som har hänt. Fast den stora frågan är hur man ska kunna gå vidare.

Det bästa till sist: Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin. Ja, just den Sjölin, Babel-Sjölin. Äntligen är han tillbaka som författare och det med en novell som berättas i ett så rasande tempo att man blir alldeles andfådd och utpumpad när man läst klart. Texten är så rapp och kvick att det snurrar i huvudet på mig men jag är så förtjust, så förtjust. Som om jag hade åkt karusell, stundtals baklänges. Novellen är som gjort för uppläsning eftersom rytmen är grunden för hela novellbygget och Daniel Sjölin är fenomenal på att få fram det rätta tonfallet, läshastighet och betoningar. Textens rytmiska sida är en stor del av upplevelsen. Men vad handlar novellen om? Den är lite surrealistisk, nutid blandas med glimtar in i framtiden (jag njuter av tempusväxlingarna), barnen Ebba och Putte är på dagis men får av berättaren veta vad som kommer att hända dem senare i livet och varför. Pappa är stressad, alla är stressade, konsumtionshetsen styr, miljön blir allt sämre, det är krig i världen och man drunknar i alla mejl på jobbet. Något måste göras, men hur och när, man måste ju lämna ungarna på dagis och via jobbet komma hem igen så fort som möjligt. Alla vill bara gå hem. Det vet vi. Novellen är skriven i lättsam ton och är underhållande men har samtidigt en allvarlig undersida och en samhällskritisk ton. Jag tycker att den är hur bra som helst, nästan genialisk.

Som ni förstår så tycker jag mycket om alla fyra novellerna. Det är en sannerligen stark novellix-omgång.

Proust i lindblomstid, del 5: Det finns fler sådana

Tänk om till exempel Proust, Joyce och Knausgård hade gått i samma klass. Då skulle läraren antagligen undvika att ge liknande uppgifter.

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman är fantastisk och alldeles, alldeles underbar och de morgnar som jag lyssnade på ljudboken under mina långpromenader med hunden fick tack vare berättelsen ett alldeles särskilt skimmer över sig. Numera läser jag nästan aldrig ungdomsböcker eller böcker för unga vuxna, så man kan säga att Oceanen vid vägens slut befinner sig genremässigt utanför min "bekvämlighetszon" - också för att romanen klassificeras som fantasy som jag inte gillar. Men slumpen, ett akut behov av en ny ljudbok samt nyfikenhet på vad det här var för bok eftersom alla hyllar och älskar den så, gjorde att valet hade fallit på Neil Gaimans roman Oceanen vid vägens slut. Vilken tur, vilken fullträff! Jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan denna läsupplevelse. Niklas Falks uppläsning är för övrigt också hur bra som helst.

Berättelsen om mannen som återvänder till en plats där han tillbringade några barndomsår och där han vid sju års åldern mötte både den värsta ondskan och den vackraste vänskapen, är nämligen magisk. Neil Gaiman har skapat en både verklig och fantasifull värld och det är ingen sockersöt berättelse han bjuder på, snarare är den ganska omskakande och sorglig och lika mycket skrämmande som vemodig. Den lille pojken som allt handlar om läser mycket och har hämtat i princip all sin världsuppfattning från böcker och det hjälper honom att hantera den dramatiska verklighet han möter vid dammen bakom grannens gård. Det sker övernaturliga saker, det hör till. Tidsbegreppet fungerar inte heller som vi vanligtvis är vana vid, tiden både finns och inte finns.

Neil Gaiman är en mycket begåvad författare. Hädanefter är jag övertygad om att en ocean lika gärna kan vara liten som en ankdamm, för det finns oceaner som är just så stora som de behöver vara och en ankdamms storlek kan i vissa fall vara precis lagom.


Några andra bokbloggare som har läst boken: Fiktiviteter, Med näsan i en bok, Boktjuven, Och dagarna går.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Proust i lindblomstid, del 4: Vad handlar det om?

Det är intressant hur olika man läser ibland. Så här halvvägs i Swanns värld inser jag att jag helt och hållet läser för min egen njutningens skull och inte det minsta för att redogöra vare sig för innehållet eller stilen eller språket. Det är ganska skönt att låta bli att anteckna saker hela tiden, även om jag skriver upp lite sidnummer med stycken som jag har fastnat för och vill ha snabb tillgång till även efteråt. Jag har redan på förhand gett upp idén att "recensera" På spaning efter den tid som flytt, bara tanken på det känns löjlig. Vad skulle jag kunna komma med som inte redan är sagt och skrivet om detta litterära verk? Inget och det är så bra, så.

Går det förresten att enkelt sammanfatta vad Swanns värld handlar om? Nja, fråga mig helst inte. Det är mest en fritt flödande ström av enstaka händelser, minnen, känslor, upplevelser, beskrivningar, tankar och reflektioner som kretsar kring allt från maten till sexuella fantasier och litteraturens betydelse. Jaget berättar mycket om sina barndomssomrar i den lilla, lantliga staden Combray och vi stiftar bl.a. bekantskap med hans föräldrar, hans mormor och den något speciella tant Leonie. Charles Swann, som är bokens egentliga huvudperson och den som berättaren dras till och fascineras av väldigt mycket, ingår i föräldrarnas vänskapskrets. Så småningom förälskar sig pojken i Swanns dotter Gilberte. Det är ungefär vad jag kan säga så här långt.

Tant Leonies hus

Berättarens sovrum i tant Leonies hus

Efter att romanen refuserades några gånger, publicerades äntligen Swanns värld den 13 november 1913. Proust bekostade själv utgivningen. Boken väckte genast uppmärksamhet - samt beundran hos vissa och upprörda känslor hos andra.

Naturligtvis var jag extra spänd och förväntansfull inför det berömda avsnittet med madeleinekakan och lindblomsteet, stycket som är själva urstycket när det gäller associationsbundet berättande och hur sinnen kan vara inblandade i minnesprocessen och hur det kan skildras i en litterär text. Ur en enda kopp te stiger berättelsen och platsen fram i jagets minne, allt får form och fasthet när jaget doppar kakan i teet och smakar på den. Med smaken kommer minnesbilderna fram till medvetandets yta. Det är häftigt att tänka att det var ett alldeles nytt sätt att skriva.

Sidan med scenen med teet och kakan.

Jag trivs med Prousts framvällande ström av ord och meningar som förgrenar sig, bryts och åter växer samman. Jag gillar de långa beskrivningarna av personer, föremål, göromål och miljöer. Det är en text att vila och förlora sig i. Det går inte att ha bråttom för då kan man lätt missa ställen där det inte alls händer något, förutom känslan.

Om att fastna för en bok

Men Proust är även rolig. Jag gillar till exempel den här komiska scenen som skildrar ett plötsligt avbrott i läsningen. Nu är det action på hög nivå,

Ibland rycktes jag bort från min bok redan mitt på eftermiddagen av att trädgårdsmästarens dotter kom rusande som en liten toka, välte omkull ett apelsinträd i kruka, rispade sig i fingret och slog ut en tand allt under det hon skrek: "Nu kommer de! Nu kommer de!

Marcel Proust dricker lindblomste och äter en madeleinekaka

Fortsättning följer. Tidigare avsnitt i bloggserien Proust i lindblomstid finns här.

Det är inte minsta motståndets lag som botar sommarsjukan

I gårdagens Svd finns en underbar krönika signerad Therese Eriksson, om att när man lackar ur på böcker och läsning botas tillståndet bäst med litteratur från "elithyllan" och inte, som man kanske skulle kunna tro, med några lättuggade saker. Det är inte minsta motståndets lag som botar sommarsjukan. Tvärtom. När man har befriat sig från all intellektuell verksamhet och vardagslivets stress och bestämda lunk – då öppnas nämligen ett litet fönster, så vi klarar av att läsa böcker som Marguerite Duras Smärtan eller andra verk av den kalibern, menar hon.

Det är på sommaren, som med sina blåa himlar och grönskande träd kan kompensera för smärtan och svärtan mellan pärmarna, vi ska ta oss an den hårda, glimrande prosan i de allra bästa böckerna. När vi äntligen har tid att fundera över vilka vi är och över vår plats i världen, då är ”good enough” helt enkelt inte tillräckligt bra. Vi ska inte slösa den på habil förströelse, utan vägra nöja oss med mindre än de mest förtätade, förfinade, viktiga mästerverken. Jag vidhåller att det är det enda sättet för dem som tillfälligt tappat tron på litteraturen att faktiskt få den tillbaka. 

 Och jag håller med. Som jag håller med!

Brukar du dras till "elithyllan" på semestern?

Tv-tips: en intressant dokumentär om J.D. Salinger

I gårdagens K-special visades en mycket intressant dokumentär om författaren till kultromanen Räddaren i nöden, J.D. Salinger (1919-2010). Filmen Gåtan J.D. Salinger finns tillgänglig på svt play t.o.m. den 13 augusti 2014 och jag vill verkligen rekommendera den för den ger en unik inblick i Salingers författarskap och personlighet. När Salinger dog 2010 hade han inte publicerat något på 45 år, så visst inställer sig frågan varför det var så. Regissören Shane Salerno arbetade med dokumentären i tio års tid och resultatet är mycket sevärt.

Det enda fotot som visar Salinger när han skriver Räddaren i nöden.

Mitt exemplar av boken.

Jag var tvungen att gräva fram mitt exemplar av romanen för att bläddra i den lite grann och undrar om jag kanske skulle läsa om den. Skulle läsningen och förståelsen bli annorlunda efter att jag har sett dokumentären? Det vore intressant att veta. Jag läste Räddaren i nöden 2011 och mitt blogginlägg om boken finns att läsa här.

Första meningen i Räddaren i nöden är så här:

Det första ni vill veta - ifall ni verkligen vill höra den här historien - är antagligen var jag är född och hurdan min jävla barndom var och vad mina föräldrar gjorde innan dom fick mej och sånt där David Copperfield-larv, men uppriktigt sagt så har jag ingen lust att tala om det. (Övers. Birgitta Hammar, 1953)

R.I.P. Nadine Gordimer

En fantastiskt bra författare har lämnat denna värld idag men tack och lov finns böckerna kvar.

Min sons historia av Nadine Gordimer är en roman som vidgar ens mentala horisont för den handlar om att ingenting här i livet bara är svart eller vitt, inte ens apartheid. Livet är vanligtvis alldeles för komplicerat och invecklat för att kunna omfattas av endast två färger. Här kan du läsa hela min recension av boken.

Till mamma på mors dag

Huvudtemat i Doris Dahlins roman Till mamma på mors dag är mor-dotter-relationer som skaver. Vi möter två kvinnor, Reseda och Elisabet. De kommer ursprungligen från samma småstad men har olika bakgrund och egentligen inget med varandras liv att göra. Någonstans i det förflutna finns ändå en beröringspunkt eftersom mödrarna kände varandra. Resedas mor var städerska hos Elisabets mor.

Reseda hanterar chocken efter sin mors död och minns sin barndom och saker som en gång hände. Alla minnen är inte trevliga.

Elisabets mor är fortfarande vid liv men är senil. I sitt hjälplösa tillstånd beter hon sig mycket som ett barn, säger saker utan att kunna tänka sig för. Så kommer händelser som länge legat begravda och nedtystade upp till ytan igen. Elisabet bryter ihop, drabbas av ångest och kämpar med att inte drunkna i känslorna. Trots att hon är psykolog, har hon svårt att läka sig själv.

Både Reseda och Elisabeth hamnar alltså i ett läge då de tvingas göra upp med sina mödrar och de själsliga sår de blivit tillfogade av deras agerande. Samtidigt kan varken Reseda eller Elisabet undvika att även granska sig själva som mödrar. Har de lyckats med föresatsen att aldrig bli som de?

Jag valde att lyssna på romanen som ljudbok (i en behaglig uppläsning av Lily Bigestans) och när boken handlade just om de smärtande mor-dotter-relationerna, fladdrade snart mina tankar iväg till relationen som jag själv har till min egen mamma och som jag försöker reda ut, hantera och göra upp med. Samma sak hände när det var fråga om vilka mammor romanfigurerna själva blivit eller valt att aldrig bli. Jag kände igen mina egna tankar och rädslor så mycket att jag hade svårt att hålla mig kvar i Doris Dahlins berättelse utan i stället hamnade gång på gång bland mina egna minnen och tankar. Bitvis kändes det som om jag förde samtal med Reseda och Elisabet inuti mitt huvud och jag försökte lära mig av deras erfarenheter. Jag vet inte om min bristande uppmärksamhet är ett bevis för att Doris Dahlin skriver så övertygande om ett komplicerat ämne eller tvärtom, att hon inte skriver tillräckligt fängslande för att hålla en bångstyrig läsare som mig mentalt kvar hela boken igenom. Jag lutar hellre åt det första, för det var trots allt texten som ledde mig och förde mig till mina egna tankar och känslor, vilket inte är det sämsta.

Men när det gäller det faktum att romanen berättartekniskt handlar om två olika karaktärer, är jag ändå lite kritisk. Det är ibland svårt att skilja Reseda och Elisabeth åt och hålla reda på vem det är som för tillfället är huvudpersonen. Det tog mig också en stund innan jag ens fattade att det fanns två personer och inte bara en. Eftersom jag även har en pocketutgåva av boken kunde jag bläddra mig fram till ett ställe när jag var osäker eller glömde vad som exakt hände innan jag slutade lyssna senast.

Doris Dahlin är mycket bra på att skildra relationer och hon är även en bra psykolog. Också språkligt är hon skicklig, utan att göra sig märkvärdig, och det finns ett bra flyt i berättandet.

Några meningar har passat mig så bra att de etsat sig fast i minnet och jag har gjort dem till "mina" att ta till när jag tänker på min mor. Således har jag fått fler ord att benämna de egna känslorna med och för det säger jag tack.


Doris Dahlin har en författarhemsida.

Svekets sommar

Romanen Svekets sommar av Hong Ying kom ut på svenska 1998 (övers. Anna Gustafsson Chen) och är tyvärr sedan länge slutsåld. Självklart att den är det, en sådan bra bok. Men du ska leta efter Svekets sommar på loppisar och antikvariat eller låna den på biblioteket, för det är en berättelse utöver det vanliga. Det finns inte många romaner skrivna av kinesiska författare som så direkt och oförtäckt handlar om  massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 och om sommaren som kom efter det samt om regimens ruttna kvinnosyn. Därför är boken också förbjuden i Kina, men cirkulerar i piratkopior. Författaren Hong Ying (f. 1962) bor numera i England och är flerfaldigt prisbelönt för sina romaner.

Lin Ying är en ung, lovande poet som har flyttat till Peking för att studera på en skrivarskola. På morgonen den 4 juni 1989 hamnar hon i händelsernas centrum och försöker klara sig undan kulorna och tanksen genom att fly. Rädd, utmattad, smutsig och nedblodad tar hon sig till fots genom hela staden hem till pojkvännen bara för finna honom i sängen med en annan kvinna. Som läsare kommer man inte undan vanmakten, skräcken och känslan av ett dubbelt svek som Lin Ying är uppfylld av när hon slutligen alldeles desperat och på förtvivlans rand finner skydd hos några skrivar- och konstnärsvänner på universitetets studenthem. Där bränns allt som kan vara kontroversiellt och farligt i fall polisen skulle komma, kaos härskar överallt. I denna vansinniga värld lär Lin Ying känna ett par självmedvetna och starka kvinnor. Vänskapen med Hua Hua och Shao Liuliu blir avgörande för Lin Yings personlighetsutveckling för kvinnorna öppnar hennes ögon och visar henne både vad det innebär att vara kvinna och, framför allt, vad det borde innebära.

Den aktuella politiska situationen och regimens brutalitet och sjuka logik spelar en viktig roll i Svekets sommar men det finns mer i romanen som författaren riktar sin kritiska penna mot, nämligen den unkna kvinnosyn som diktaturen uppvisar. De män som förekommer i boken är alla på sitt sätt bärare av den, de är lika styrande, förljugna, manipulativa och hämndlystna som staten. Detta lyckas Hong Ying skriva fram, parallellerna är tydliga.

Kvinnan äger inte sin kropp, den är till för att behaga och betjäna mannen. Men i sällskap och diskussioner med sina nyvunna väninnor blir Lin Ying varse att det i rättvisans namn också borde kunna förhålla sig tvärtom och hon inser att trots att hon har förlorat nästan allt, har hon ändå något väsentligt kvar - sin kropp och sitt kön och sin egen rätt till båda. På två månader förändras Lin Ying. Plötsligt vågar hon uttrycka sin vilja och slutar be om ursäkt för att hon är den hon är och för att hon tar för sig av sex.

Svekets sommar är en finurligt uppbyggd roman, endast synbarligen enkel. Berättelsen verkar vid första anblicken att handla om Lin Yings kärleksproblem (trots den dramatiska fonden som massakern i början utgör), men konflikten utspelar sig hela tiden på två nivåer - kvinna/man samt individ/stat. Detta blir allt mer tydligt allt efter som handlingen fortskrider. Och det är hur författaren väver samman dessa två nivåer som gör att boken blir så intressant.

Romanens slutscen är oerhört dramatisk och spekulativ och egentligen ganska overklig, men i ljuset av vansinnet som i verkligheten exploderade på Himmelska fridens torg och vars skildring inleder romanen, är den av samma kaliber, fast vapnen är annorlunda. Lin Ying tar till sin kropp som vapen och ställer sig ensam mot massan och staten. Priset för upproret blir högt. När jag plötsligt minns den välbekanta bilden av en ensam man som står i vägen för alla stridsvagnar som rullar fram över Himmelska fridens torg, och jämför den med vad Lin Ying väljer att göra, uppenbarar sig symboliken i slutscenen med full kraft. Det här är stor litteratur.

Tematrio: Sånt jag äntligen läser eller sånt jag borde läsa

Den här veckan har Lyrans noblesser en tematrio i min smak, man ska berätta om tre böcker man äntligen sett till att läsa eller om tre böcker man känner att man borde läsa!

I min trio väljer jag att presentera en bok som jag äntligen läser, en som jag redan har läst och en som fortfarande värmer sin plats i bokhyllan men förhoppningsvis inte länge till.

1. Boken med stort B som jag just nu läser parallellt med annat är, som ni kanske redan vet, första delen i På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Jag har laddat och peppat mig i många år och i sommar har jag äntligen känt mig redo. Det är en bok som jag verkligen är glad att jag läser och som jag också länge har känt att jag borde ha läst. Det känns bra. Den är fin.

2. Svekets sommar av Hong Ying var en hyllvärmare med många år på nacken men för en vecka sedan läste jag ut den och den var fantastiskt bra (recensionen av den kommer senare idag eller imorgon). Romanen handlar om massakern på Himmelska fridens torg och sommaren som följe då för 25 år sedan.

3. Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adiche. Kan ni begripa att jag fortfarande inte har läst den? Det är i alla fall bestämt att det ska bli av i år.

Öde

Jag funderar över titeln på denna roman av Christine Falkenland. Den heter Öde (2003). Är ordet "öde" ett substantiv eller ett adjektiv? Vad avslöjar det ena respektive det andra om berättelsen? Innan jag började läsa tog jag på något sätt för givet att det är "ett öde" som åsyftas eftersom boken handlar om en kvinnas liv, men under läsningens gång ändrade jag mig och det började luta mot att "öde" betyder "ensam" och "tom på människor". Slutligen har jag insett att det nog är både och, att det finns en dubbeltydighet i titeln som jag ser som bevis för författarens strävan att väga varje ord och uttryck på guldvåg innan det placeras, för i Christine Falkenlands språk är inget en slump. Hon är en språklig magiker som trollar med ord och det kännetecknar hennes stil i stort.

Huvudpersonen Siri är uppvuxen på en liten ö i Bohuslän, i ett kyrkligt samhälle där hon först fortsatte att leva även som vuxen men efter skandalen med prästen Samuel (som var gift) tvingades både hon och han att lämna ön för att påbörja ett liv tillsammans någon annanstans. Människornas blickar, pratet och fördömanden var för nedbrytande.

Allt som har skett och sker får vi veta genom samtalen som Siri för med sin psykoanalytiker Helenius, men det är nästan bara Siri som talar, det är hennes utsagor i jag-form som gäller. Nästan som om dessa samtal var en bikt. Helenius säger inte mycket, förutom att han ställer en och annan fråga till Siri.

När skulle jag inse att ord inte kunde hjälpa mig? Det fanns ingen förlossning i orden, varken i dikter eller i mitt mumlande, stammande hos Helenius. Min oro och ångest härstammade ur ett ordlöst tillstånd."

Siris tro på Gud verkar starkt men det finns synliga sprickor i den, innerst inne tvivlar hon eftersom den nåd hon söker inte finns att få. Samuel å sin sida bär inledningsvis masken av en beställsam präst men kastar bort den sedan när förhållandet mellan Siri och honom lämnar passionsstadiet och blir en vardag. Han visar sig vara våldsam och dominant, samlivet försämras snabbt och krisens kulmen närmar sig.

Anledningen till att Siri har behov av psykoanalys är ett missfall som hon har fått och behöver psykiskt återhämta sig efter. Det kommer fram mycket under psykoanalysen. Framför allt blir Siris enorma behov att tillhöra väldigt påtaglig, det blir smärtsam att inse vidden av hennes ensamhet sedan barndomen på ön, sedan mamman dog alldeles för tidigt.

"Jag försöker att inte lägga skuld på mamma, jag vet ju att bakom henne stod far och kontrollerade med mätsticka den kärlek hon gav mig, så att det inte blev för mycket."

Bitarna i Siris berättelse faller på plats allteftersom, trots att de inte berättats i linjär ordning. Siri är en komplicerad natur och jag är inte alls säker på att det enbart är synd om henne. Hon är knepig och ganska jobbig i sina relationer till andra, som om hon inte riktigt förstod var vissa gränser går. Hon förälskar sig i Helenius, fantiserar om honom, ringer till honom, följer efter honom, gör honom till ett slags sköld mellan sig själv och Samuel.

Jag tycker att Christine Falkenland får fram laddningen i relationerna mellan Siri och Samuel respektive Helenius, trots att de manliga figurerna befinner sig ganska mycket i bakgrunden. Strålkastarna är främst riktade mot Siri. Falkenlands främsta medel att skapa stämningen är språket - vad som sägs och hur det sägs eller hur någon tiger samt hur omgivningen beskrivs. Vädret, ljuset, rörelser, blickar.

"Ensamhet löpte bredvid mig som en hund."

Öde handlar om en sårbar, vilsen kvinna på väg mot ett uppvaknande samt om ensamhet och längtan efter tillhörighet. Det är tunga ämnen och språket är inte enkelt, trots att det kan verka så på ytan. En kort mening, bara några enkla och vanliga ord, men så är metaforen där och med den nödvändigheten att göra en tolkning. Texten är poetiskt vacker och språkligt fulländad men inget man tycker om och uppskattar per automatik och av bara farten. Jag upplevde som att det i början fanns en hinna av motstånd till texten men när jag trängde igenom den och hittade nyckeln till Falkenlands speciella stil, öppnade sig berättelsen för mig i hela dess bredd. Romanen Öde var en stark läsupplevelse.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Biblioterapi

Det finns en tematisk kategori böcker som jag tycks söka mig till i år och det är romaner om taskiga mor-dotter-relationer, har redan läst tre stycken. Är det ett slags självmedicinering jag ägnar mig åt? Kan så vara, antagligen är jag mogen för dylika berättelser. Trots att jag närmar mig de femtio är min egen frigörelse- och acceptansprocess långt ifrån avslutad, jag har ännu mycket kvar att reda ut. Känslan av att bli fem år igen och att min självkänsla hamnar hopknycklad i papperskorgen varje gång jag hör min mors röst driver mig till vansinnet men jag jobbar på det och det går framåt. Biblioterapi är inte att underskatta, litteratur ställer både frågor och ger svar, den visar ingångar och ger lindring genom vetskapen att man inte är den enda i hela världen som brottas med vissa känslor och problem.

Fotot är lånat här.

De tre böckerna på temat som jag har läst i år är En av oss sover (Josefine Klougart), Under all denna vinter (Negar Naseh) och Till mor på mors dag (Doris Dahlin). Men det finns säkert fler romaner om vuxna döttrar som brottas med sin problematiska relation till modern, nu så här på rak arm kommer jag på t.ex. Vit oleander (Janet Fitch) som jag läste för många år sedan och tyckte mycket om.

Och det är här ni andra bokslukare kommer med i bilden för jag vill ha fler tips på böcker i ämnet taskiga mor-dotter-relationer. Tack på förhand :-)

Proust i lindblomstid, del 3: Passande handväskor

Det är inte alla gånger som man hittar handväskor som matchar ens läsutmaning. Men den här gången har jag tur, även om de är på tyska. Det vore faktiskt lite kul att ha en sån.

Proust i lindblomstid, del 2: Om översättningen

Läsning pågår och jag har funderat lite kring själva historien med den svenska översättningen av På spaning efter den tid som flytt. Kvinnan som har översatt Prousts romansvit heter Gunnel Vallquist och är idag 96 år gammal. Hon påbörjade mastodontprojektet att översätta verket år 1950 och avslutade det trettio år senare, 1980. Tänk, trettio år, det är imponerande. Översättningen är utan tvekan Gunnel Vallquist stora livsverk och den anses vara en av de största översättarinsatserna under 1900-talet. Säkert med all rätt. Gärningen gav Vallquist också en plats i Svenska Akademien där hon sedan 1982 innehar stol nr. 13.

Gunnel Vallquist
foto: Ulla Montan

Första delen i På spaning efter den tid som flytt, den som heter Swanns värld och som jag håller på att läsa just nu, utkom första gången i original 1913 och i svensk översättning 1964. Bok nummer sju, Den återfunna tiden, utkom på franska första gången 1927 och på svenska 1982. Ingetdera var ett hastverk. Proust gillar långa meningar, insprängda bisatser och invecklade beskrivningar. Här är ett exempel på Prousts formuleringskonst i Vallquists översättning, en enda mening:

Vår väns kroppsliga hölje var så fullständigt fyllt med dessa intryck och med en del hågkomster av hans föräldrar, att den tidens Swann blivit en hel och levande varelse, till den grad att jag har ett intryck av att lämna en människa för att söka upp en annan, helt annorlunda, när jag går från den Swann jag senare ingående lärt känna, tillbaka till den första Swann hos vilken jag återfinner minnet av min ungdoms förtjusande missuppfattningar, en Swann som i mina tankar är omsvävad av angenäm sysslolöshet och av doften från det stora kastanjeträdet, från hallonkorgarna och från trädgårdens kryddväxter.

Under 1990-talet skulle På spaning efter den tid som flytt ges ut på nytt i en reviderad utgåva och då krävdes det att man gick igenom dessa drygt 3000 sidorna för att se över översättningen. Det måste också ha tagit sin lilla tid, kan jag tänka mig. Det den utgåvan som vi har tillgång till när vi skaffar romansviten idag, antingen i pocket eller som e-bok. Jag läser boken på läsplattan (alltså den reviderade 1990-talsutgåvan), den inbundna versionen som jag också har till hands för att kunna bläddra i och sätta lappar i, är från 60-talet. En biblioteksbok. Men hittills har jag inte märkt någon påfallande skillnad mellan dem. Det heter exempelvis "tant" och "onkel" i båda utgåvorna.

Avslutningsvis lite Proust-humor.

Sommarnumret av Karavan är ett toppen nummer

Sommarnumret av litteraturtidskriften Karavan är fullspäckat med härlig läsning. I ett mycket intresseväckande reportage om kinesisk litteratur sprungen ur händelserna på Himmelska fridens torg för 25 år sedan nämns det ett flertal romaner, både nya och äldre, som har massakern den 4 juni 1989 antingen som huvudtema eller bakgrund. Bland annat omnämns Svekets sommar av Hong Ying och då blir jag påmind om att denna lilla roman faktiskt står oläst i bokhyllan och jag går genast ner för att hämta den och placera den överst i sommarens läshög.

Karavan kom för bara några dagar sedan och jag har inte läst hela tidskriften än, men den långa intervjun som finns där med Roberto Bolaño (från 2005) avnjöt jag nästan omgående. Det är en både allvarsam och rolig intervju om såväl det personliga som det allmänmänskliga och, självklart, om litteratur. Ännu en påminnelse till mig - De vilda detektiverna ligger olästa även de.

Sedan finns det artiklar som handlar om afrikanska barnböcker (Anna bloggar om artikeln), iranska kvinnliga författare, om fängelselitteratur i Burma, om Gabriel García Márquez och annat smått och gott. Ett toppen nummer, jag säger det.

Nästa nummer kommer i september och då är temat givet: Brasilien. Det ser jag fram emot, liksom att besöka Karavans monter på Bokmässan och kanske handla några äldre nummer av tidskriften.