onsdag, juni 25, 2014

Spjärna mot udden

Läsningen av Spjärna mot udden blev mitt allra första möte med författaren Christine Falkenland och det var intressant och speciellt; men omvälvande? Nej. Av vad jag har hört och läst om Falkenlands författarskap så ska jag söka mig till hennes tidigare romaner om jag verkligen vill bli gripen och fängslad (se ett tidigare inlägg här).

Det finns ingen egentlig handling i Spjärna mot udden, romanen liknar mera dagboksanteckningar och reflektioner av "en kvinna i vardande" som det heter i baksidestexten. Kvinnans namn är Eva, säkert ett med omsorg valt namn med tanken på symboliken i dess bibliska betydelse.

Eva söker sig själv och som ett led i sökandet flyttar hon till Spanien. Flytten blir snarare en ogenomtänkt flykt. "För var jag endast handling, utan tanke. Nu är jag bara dimmiga tankar utan kraft till handling", säger hon.

Eva försöker bena ur sig själv. Hon är runt de fyrtio och djupt saknar sig själv som ung, hon är livrädd för att hennes kön är på väg att skrumpna och gråna. När hon ser på sin åldrande kropp äcklas hon men samtidigt njuter av den. Boken handlar mycket om hur Eva sig på sig själv och hur hon vill bli sedd av männen. Hon bär "en blond sexighet av gammalt och välkänt slag som en mantel" och sin "rödmålade, blanka mun som ett smycke". Hon vet att hennes utseende gränsar till det horaktiga men det är just vad hon vill och eftersträvar. Kvinnlighet är en blänkande rustning för Eva men inuti den skramlar det ödsligt.

När man tänker på den rödmålade, blanka munnen kan man omöjligen låta bli att tänka på författaren och hennes egna rödlysande läppar. Det finns ännu en parallell i texten, nämligen att Eva också är poet. Men där, tror jag, upphör likheterna.

Om ett poetiskt språk och ovanliga metaforer är Falkenlands signum, hamnar inte Spjärna mot udden på efterkälken. Falkenland lyckas med till exempel med att beskriva ett sexuellt möte lysande poetiskt utan att poesins språk känns påklistrat. Ett annat exempel på hur Falkenlands språk fungerar är exempelvis när Eva berättar att hon tycker mycket om Vivaldis årstider och varför hon gärna börjar med Hösten och Vintern. Då gråter hon nämligen. Men till Sommaren har tårarna alltid hunnit torka. Eva har också alldeles egna årstider: håglösheten, tröttheten, rastlösheten och besattheten. Det är en personbeskrivning som närmast är genial i sin koppling till musik, känslotillstånd och årstidens växlingar.

Det finns många stycken i texten som är kraftfullt laddade med känslor, sorger och begär men som trots det är sparsamma i ordflödet. Falkenland jobbar med valet av ord och dess kombination samt med meningarnas längd och form och hon låter läsaren att fylla i det outsagda. Sådant uppskattar jag mycket.
Du, du, du finns i varje ansikte jag möter, men aldrig i ditt eget. Du är skälet till att jag är svart och vit, du var nöd och nåd. O, den nåden, den gången. I ditt sista, stilla leende, låg du med knäppta händer kvar i kryptan. Att se henne stelnad till sten.
När jag tänker på mamma, tänker jag du, inte längre vi eller oss.

Naturligtvis undgår Eva inte heller tankar på att emotionellt försonas med sin egen mor och hon reflekterar också över hur hon själv är som mor. "Många av de saker du gjorde eller inte gjorde, har jag själv gjort mig skyldig till. Sådant går bara av farten", konstaterar hon lite lakoniskt. Men tonårssonen Florian är endast en bifigur i berättelsen, för denna berättelse tillhör helt och hållet Eva som kvinna och kropp.

Spjärna mot udden är fängslande i sin skildring av en mogen kvinnas begär och rädslor inför kroppens stundande förfall och hur hon är besatt av att kunna pausa tiden och ta för sig av livet innan det blir för sent. Hon söker och söker och finner till slut det hon har sökt efter. Men då vill hon inte längre ha det. Läsaren får avgöra om det är ett bra eller ett dåligt slut, en framgång eller ett misslyckande. Svaret säger möjligen något om mig. Och dig. Oss.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: