Ju mer jag läser, desto mer har jag oläst. Jag blir aldrig klar, aldrig kommer jag dithän att jag har läst allt. Det finns hela tiden nya författarskap att upptäcka och då tänker jag i första hand varken på strömmen av debutanter eller författare som plötsligt börjar översättas till svenska, utan faktiskt på redan etablerade och av många lästa författare som dessutom är svenskar och därför borde jag i rimlighetens namn ha upptäckt dem för länge sedan. Och ändå inte. Det för mig aktuella fallet är
Christine Falkenland med en lång rad diktsamlingar och romaner på meritlistan. Kritikerrosad och prisbelönt, med ett språk och berättarstil som borde matcha min boksmak. Eftersom Falkenland förekom på kultursidor under våren, lät jag mig bli förförd. Igår läste jag ut den nyutgivna
Spjärna mot udden och under sommaren tänker jag läsa minst en bok till av henne, troligen
Öde. Från biblioteket har jag tagit hem även
Släggan och städet.
Har du läst Christine Falkenland?
