Jag, som normalt nästan aldrig tittar på tv, har skaffat ett konto på Netflix och på bara en vecka klämt in nästan hela första säsongen (har ett avsnitt kvar). Blir bara mer och mer fast, så det är tur att säsong två har släppts. Trots att den initiala klichén att den vita tjejen inte hör hemma i fängelset medan den svarta så klart gör det var lite irriterande, tycker jag nu att karaktärerna har utvecklats och blivit mångbottnade. Alla har sina goda och dåliga sidor och frågan är vad miljön gör och kommer att göra med dessa. I avsnittet som jag såg igår säger huvudkaraktären Piper Chapman att det värsta med att sitta i fängelset är att inte vara sig själv eller vara livrädd för att just vara sig själv. Jag tror att det på ett plan är just vad den serien handlar, att komma underfund med vem man innerst inne är.
Jag gillar kvinnornas samtidiga hårdhet och sårbarhet, hur den kvinnliga sexualiteten skildras, deras galghumor och hur deras hemligheter, sorger och längtan skymtar fram genom bland annat tillbakablickar. Männen är bara bifigurer, detta är kvinnornas serie och det är uppfriskande.
I Sydsvenskan skrev Ann Heberlein nyligen en intressant artikel om serien, kan verkligen rekommendera den. Här är länken.
Piper Chapman finns i verkliga livet och heter Piper Kerman och i våras gästade hon Babel. Bakom succén med tv-serien finns en lika framgångsrik bok som på svenska heter Orange is the New Black: mitt år i ett kvinnofängelse. Någon som har läst den? Hur är den? Skiljer den sig från serien eller följer serien den ganska bra?
