onsdag, juni 11, 2014

Kvinnan på övervåningen

Trots att det har hunnit gå flera veckor sedan jag läste Kvinnan på övervåningen av Claire Messud (övers. Eva Johansson) ligger boken kvar på bokbordet och det händer fortfarande att jag tänker på den märkliga kvinnan vid namn Nora som är romanens huvudperson och som jag egentligen tycker är gravt osympatisk.

Nora Eldrige är kvinnan en trappa upp, tyst, pålitlig och ordentlig. Hon är runt de fyrtio och den som aldrig ställer till problem och som ingen nånsin behöver oroa sig för. Hon har alltid varit en god dotter och sörjer modern som har dött i ALS. Vidare är Nora en begåvad konstnär och en duktig lågstadielärare, nöjd med sin insats och sin talang att hantera barn på ett bra sätt. Nora vet att omgivningen betraktar henne som mer eller mindre osynlig och att ingen ens kan föreställa sig att hon skulle kunna ha något i stil med ett sexliv, men själv kokar hon inombords. Hon är en slumrande vulkan.

Claire Messud skapar en ny variant av arketypen "den galna kvinnan på vinden" samtidigt som hon kompletterar den med behovet av "ett eget rum". Symboliken och mängden av både direkta och indirekta referenser undgår ingen, man behöver inte vara litteraturvetare för att notera dem.

En dag får Nora en ny elev i sin klass och i och med den underbare, vackre och begåvade Rezas ankomst sätts stenarna i rullning. Vad som händer är att Noras behov av en familj, liksom hennes enorma bekräftelsebehov, snart går i överstyr. Hon förälskar sig i familjen: mamma Sirena, pappa Skandar och lille Reza. Hon beundrar dem, blir vän med dem, öppnar en gemensam ateljé med Sirena som även hon är konstnär, sitter barnvakt, flörtar med Skandar. Nora upplever en känsla av att vara utvald men där finns även en udd av misstänksamhet.

Vad Nora ser hos familjen Shahid är tydligt men vad ser Sirena och Skandar hos henne? Vad är de ute efter? Vad vill de ha av henne? Dessa frågor får sitt svar så småningom, flera år efter att familjen lämnat Camridge och flyttat till Paris och den vreden som då väller ut ur Nora blir enorm, den blir en koloss. Nora blir så förbannad att hon slutar bli rädd för livet och börjar leva, som hon själv uttrycker det. Som Virginia Woolf fast tvärtom (Virginia Woolf blev så förbannad att hon slutade vara rädd för döden).

Mitt intryck av Kvinnan på övervåningen är blandat. Nora är en intressant och levande karaktär och berättelsen om henne är i alla avseenden tänkvärd och fängslande men jag är inte helt nöjd med på vilket sätt Noras historia skrivs fram. Claire Messud har höga ambitioner men konstruktionen vacklar. Alla referenserna till och spår av klassiska verk som Jane Eyre, Ett eget rum och Alice i Underlandet (för att nämna de mest frekventa) är i och för sig trevliga för den litteraturintresserade men samtidigt gör de texten utstuderad och belastad. Jag tycker att det är för mycket av det goda när det gäller symboler, metaforer och kloka ord om livet lämpliga att skriva av och sätta upp på kylskåpsdörren. Det glittrar ofta men det är inte guld allt igenom.

Andra som har läst och bloggat om Claire Messuds roman: Annika Koldenius, Lyrans noblesser, Bernur, Hermia, ... och dagarna går som också påminner mig om låten som är som ett soundtrack till romanen, nämligen denna:



Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: