Den färglöse herr Tazaki

Är det själslig smärta och bräcklighet som binder oss människor samman? Är de två kanske rent av grunden för harmonin i livet, dess sanna väsen? Enligt den 36-årige Tsukuru Tazaki som är huvudpersonen i HarukiMurakamis nya roman Den färglöse herrTazaki är det just så, för det är den insikten han får och lärdomen han drar av sin egen livshistoria.

Med Den färglöse herr Tazaki (övers. Eiko och Yukiko Duke) är Murakami tillbaka efter fantasytrilogin 1Q84 och det sker delvis i invanda spår, delvis med nya inslag. Den som är bekant med Murakamis författarskap känner igen den lyriska realismen, musikens närvaro och sekvenser med intensiva drömmar men blir möjligen något överraskad över att en del av handlingen utspelar sig utanför Japan, nämligen i Finland. Det sker, så vitt jag vet, för första gången.

Romanen är en berättelse om vänskap när den har upphört, när man utan förvarning och synbar anledning blir bortvald och utstött. Under sin gymnasietid ingick Tsukuru Tazaki i en femhövdad grupp vänner vars mål var att för alltid hålla ihop. Det gick bra några år men sedan kom splittringen. Fyra av kamraterna var färggranna och kallades för Röd, Blå, Vit och Svart men Tsukuru var färglös och hette bara Tsukuru. Känslan av en intetsägande personlighet utan spännande särdrag förföljer Tsukuru Tazaki ända upp till vuxenålder.

När Tsukuru blev utfryst ur kamratgruppen ville han dö; händelsen förändrade honom för alltid. Många år senare och på inrådan av sin flickvän bestämmer sig herr Tazaki för att söka upp de gamla vännerna och ta reda på vad som egentligen hände den gången. Han hoppas få bli hel igen.

Tyvärr uppnår inte Den färglöse herr Tazaki de litterära kvaliteter som vi är vana vid från romanerna Norwegian wood, Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. När författaren närmar sig tonårssmärtan är texten stark och hudnära, likaså när han skildrar herr Tazakis känsla av tomhet och ständiga rädsla för att bli ratad. Då sugs man in. Men transportsträckorna är många och utvikningarna om de forna vännernas nutida liv och leverne känns ovidkommande, i alla fall så som de är insprängda i berättelsen.

Jag misstänker att Murakami tänkte skriva en novell först men ändrade sig sedan och fyllde ut texten tills den uppnådde ett gängse romanomfång. Jag önskar att han hade strukturerat om romanen, kanske gett vännerna var sitt kapitel och en egen röst. Sedan refererar också Murakami för mycket i stället för att gestalta, det enkla tippar över. Mitt intryck av Den färglöse herr Tazaki är mycket blandat.


(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2014-06-10. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.