Salladsnätter

Jag gillar redan första meningen i den unga brasilianska författaren Vanessa Barbaras debutroman Salladsnätter: "När Ada dog hade tvätten ännu inte hunnit torka." Det är en perfekt inledningsmening.

Ada som nyligen har dött har i femtio år varit gift med Otto och nu, när hon är borta, är Otto vilsen och ensam. Plötsligt tvingas han att hantera livet på egen hand och det är omtumlande. Han är butter och allmänt skeptisk (som karaktär påminner han lite om Ove från Mannen som hette Ove). Alla möjliga och omöjliga ljud från grannarna förpestar luften hemma hos Otto, ljudskärvor från deras liv hamnar på Ottos bord och golv och i hans säng, han kommer inte undan dem. Och så fort Otto kommer utanför dörren finns de i hans tycke påträngande typerna där även fysiskt och kräver kommunikation och interaktion.

Salladsnätter är en roman om Otto och hans grannar, en kollektiv berättelse om invånarna i en liten brasiliansk stad. Omväxlande kommer de olika personerna till tals. Kapitlen bär deras namn och om det inte var för det faktum att alla förekommer lite varstans i berättelserna och att handlingen hänger ihop, skulle man kunna betrakta kapitlen som noveller.

Personerna som befolkar romanen är en brokig samling karaktärer och det är i hög grad just personbeskrivningar som gör den här romanen speciell. Otto med sitt sug efter blomkål är som han är, tjurig men varmhjärtad. Apoteksbiträdet Nico simmar en massa och är nördigt förtjust i att studera bipacksedlar med läkemedelsbiverkningar. Brevbäraren Aidan blandar ihop adresser och en dag försvinner både han och en väska full med brev och räkningar, vilket orsakar ett stort sökpådrag bland grannarna. Herr Taniguchi är gammal och senil och då kan ibland vad som helst hända. Fyrtioåriga Teresa jobbar hemifrån som maskinskriverska och äger tre skabbiga byrackor till hundar som lever loppan i trädgården utanför hennes hus. I ett annat hus bor Iolanda, en halvdöv 70+ dam som envisas med att lösa komplicerade ämnen med att ropa och skrika på avstånd i stället för att gå fram till samtalspartnern och prata i normal samtalston.

Trots att boken börjar med att Otto förlorar sin hustru är Salladsnätter ingen sorglig berättelse. Tvärtom är det en varm och underhållande roman full av dråpliga vardagshistorier där även fantasifulla drömmar har sin plats. Vanessa Barbara skildrar personerna och deras relationer med humor och ett friskt bildspråk som jag gillar. Människorna i boken har sina fel och brister, de kämpar på och misslyckas och försöker igen och tror på morgondagen. Jag tror att varje läsare kan hitta en figur som man gillar extra mycket, någon vars temperament och sätt att vara tilltalar en lite mer.

Salladsnätter är en trevlig och underhållande roman men den har även en kärna som lockar till eftertanke.

Översättning till svenska: Hans Berggren.

Vanessa Barbara kommer till Bokmässan i september.



Boken finns att köpa på  t.ex. Bokus eller AdLibris.

Spjärna mot udden

Läsningen av Spjärna mot udden blev mitt allra första möte med författaren Christine Falkenland och det var intressant och speciellt; men omvälvande? Nej. Av vad jag har hört och läst om Falkenlands författarskap så ska jag söka mig till hennes tidigare romaner om jag verkligen vill bli gripen och fängslad (se ett tidigare inlägg här).

Det finns ingen egentlig handling i Spjärna mot udden, romanen liknar mera dagboksanteckningar och reflektioner av "en kvinna i vardande" som det heter i baksidestexten. Kvinnans namn är Eva, säkert ett med omsorg valt namn med tanken på symboliken i dess bibliska betydelse.

Eva söker sig själv och som ett led i sökandet flyttar hon till Spanien. Flytten blir snarare en ogenomtänkt flykt. "För var jag endast handling, utan tanke. Nu är jag bara dimmiga tankar utan kraft till handling", säger hon.

Eva försöker bena ur sig själv. Hon är runt de fyrtio och djupt saknar sig själv som ung, hon är livrädd för att hennes kön är på väg att skrumpna och gråna. När hon ser på sin åldrande kropp äcklas hon men samtidigt njuter av den. Boken handlar mycket om hur Eva sig på sig själv och hur hon vill bli sedd av männen. Hon bär "en blond sexighet av gammalt och välkänt slag som en mantel" och sin "rödmålade, blanka mun som ett smycke". Hon vet att hennes utseende gränsar till det horaktiga men det är just vad hon vill och eftersträvar. Kvinnlighet är en blänkande rustning för Eva men inuti den skramlar det ödsligt.

När man tänker på den rödmålade, blanka munnen kan man omöjligen låta bli att tänka på författaren och hennes egna rödlysande läppar. Det finns ännu en parallell i texten, nämligen att Eva också är poet. Men där, tror jag, upphör likheterna.

Om ett poetiskt språk och ovanliga metaforer är Falkenlands signum, hamnar inte Spjärna mot udden på efterkälken. Falkenland lyckas med till exempel med att beskriva ett sexuellt möte lysande poetiskt utan att poesins språk känns påklistrat. Ett annat exempel på hur Falkenlands språk fungerar är exempelvis när Eva berättar att hon tycker mycket om Vivaldis årstider och varför hon gärna börjar med Hösten och Vintern. Då gråter hon nämligen. Men till Sommaren har tårarna alltid hunnit torka. Eva har också alldeles egna årstider: håglösheten, tröttheten, rastlösheten och besattheten. Det är en personbeskrivning som närmast är genial i sin koppling till musik, känslotillstånd och årstidens växlingar.

Det finns många stycken i texten som är kraftfullt laddade med känslor, sorger och begär men som trots det är sparsamma i ordflödet. Falkenland jobbar med valet av ord och dess kombination samt med meningarnas längd och form och hon låter läsaren att fylla i det outsagda. Sådant uppskattar jag mycket.

Du, du, du finns i varje ansikte jag möter, men aldrig i ditt eget. Du är skälet till att jag är svart och vit, du var nöd och nåd. O, den nåden, den gången. I ditt sista, stilla leende, låg du med knäppta händer kvar i kryptan. Att se henne stelnad till sten.
När jag tänker på mamma, tänker jag du, inte längre vi eller oss.

Naturligtvis undgår Eva inte heller tankar på att emotionellt försonas med sin egen mor och hon reflekterar också över hur hon själv är som mor. "Många av de saker du gjorde eller inte gjorde, har jag själv gjort mig skyldig till. Sådant går bara av farten", konstaterar hon lite lakoniskt. Men tonårssonen Florian är endast en bifigur i berättelsen, för denna berättelse tillhör helt och hållet Eva som kvinna och kropp.

Spjärna mot udden är fängslande i sin skildring av en mogen kvinnas begär och rädslor inför kroppens stundande förfall och hur hon är besatt av att kunna pausa tiden och ta för sig av livet innan det blir för sent. Hon söker och söker och finner till slut det hon har sökt efter. Men då vill hon inte längre ha det. Läsaren får avgöra om det är ett bra eller ett dåligt slut, en framgång eller ett misslyckande. Svaret säger möjligen något om mig. Och dig. Oss.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Proust i lindblomstid: Prolog

Visserligen blommar inte lindarna ännu men jag är Proustsugen redan nu.

Den färglöse herr Tazaki

Är det själslig smärta och bräcklighet som binder oss människor samman? Är de två kanske rent av grunden för harmonin i livet, dess sanna väsen? Enligt den 36-årige Tsukuru Tazaki som är huvudpersonen i HarukiMurakamis nya roman Den färglöse herrTazaki är det just så, för det är den insikten han får och lärdomen han drar av sin egen livshistoria.

Med Den färglöse herr Tazaki (övers. Eiko och Yukiko Duke) är Murakami tillbaka efter fantasytrilogin 1Q84 och det sker delvis i invanda spår, delvis med nya inslag. Den som är bekant med Murakamis författarskap känner igen den lyriska realismen, musikens närvaro och sekvenser med intensiva drömmar men blir möjligen något överraskad över att en del av handlingen utspelar sig utanför Japan, nämligen i Finland. Det sker, så vitt jag vet, för första gången.

Romanen är en berättelse om vänskap när den har upphört, när man utan förvarning och synbar anledning blir bortvald och utstött. Under sin gymnasietid ingick Tsukuru Tazaki i en femhövdad grupp vänner vars mål var att för alltid hålla ihop. Det gick bra några år men sedan kom splittringen. Fyra av kamraterna var färggranna och kallades för Röd, Blå, Vit och Svart men Tsukuru var färglös och hette bara Tsukuru. Känslan av en intetsägande personlighet utan spännande särdrag förföljer Tsukuru Tazaki ända upp till vuxenålder.

När Tsukuru blev utfryst ur kamratgruppen ville han dö; händelsen förändrade honom för alltid. Många år senare och på inrådan av sin flickvän bestämmer sig herr Tazaki för att söka upp de gamla vännerna och ta reda på vad som egentligen hände den gången. Han hoppas få bli hel igen.

Tyvärr uppnår inte Den färglöse herr Tazaki de litterära kvaliteter som vi är vana vid från romanerna Norwegian wood, Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. När författaren närmar sig tonårssmärtan är texten stark och hudnära, likaså när han skildrar herr Tazakis känsla av tomhet och ständiga rädsla för att bli ratad. Då sugs man in. Men transportsträckorna är många och utvikningarna om de forna vännernas nutida liv och leverne känns ovidkommande, i alla fall så som de är insprängda i berättelsen.

Jag misstänker att Murakami tänkte skriva en novell först men ändrade sig sedan och fyllde ut texten tills den uppnådde ett gängse romanomfång. Jag önskar att han hade strukturerat om romanen, kanske gett vännerna var sitt kapitel och en egen röst. Sedan refererar också Murakami för mycket i stället för att gestalta, det enkla tippar över. Mitt intryck av Den färglöse herr Tazaki är mycket blandat.


(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2014-06-10. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Kalahari-böckerna

I april bloggade jag om mina ljudboksplaner inför sommarens promenader, planer som innehöll del 2 och 3 av Lasse Bergs böcker om människans ursprung och utveckling. Gryning över Kalahari lyssnade jag på redan tidigt i våras och de andra två, Skymningssång över Kalahari och Ut ur Kalahari, är jag också redan klar med. Då har sommaren knappt börjat. Ur faktasynpunkt tyckte jag bäst om ettan och tvåan men trean var också intressant. Jag vet inte hur många gånger under lyssnandets gång som jag tänkte att "oj, var det så?" och "det var som sjutton!" eller "jaha, det är så det alltså hänger ihop". Dessa tre böcker bjöd mig på en mycket spännande resa genom människans biologiska, historiska, kulturella, filosofiska och religiösa utveckling. Utan tvekan har böckerna berikat mitt vetande och förbättrat min förståelse av världen, jag känner att jag har lärt mig något nytt och också blivit medveten om en massa olika samband som jag inte alls tänkte på förut. Jag ser inte på världen på ett nytt sätt men min blick har onekligen blivit lite djupare. Framför allt tilltalades jag av författarens engagemang, entusiasm och djupa humanism men även av hans fängslande sätt att presentera ämnet och berätta om allas vår historia. Som sagt: det var en mycket givande och fascinerande läsning (lyssning).

Mitt nya liv som tv-serieknarkare

För att vara jag är mitt nuvarande beteende ytterst ovanligt för jag har grottat ner mig fullständigt i tv-serien Orange is the New Black som utspelar sig i ett kvinnofängelse.

Jag, som normalt nästan aldrig tittar på tv, har skaffat ett konto på Netflix och på bara en vecka klämt in nästan hela första säsongen (har ett avsnitt kvar). Blir bara mer och mer fast, så det är tur att säsong två har släppts. Trots att den initiala klichén att den vita tjejen inte hör hemma i fängelset medan den svarta så klart gör det var lite irriterande, tycker jag nu att karaktärerna har utvecklats och blivit mångbottnade. Alla har sina goda och dåliga sidor och frågan är vad miljön gör och kommer att göra med dessa. I avsnittet som jag såg igår säger huvudkaraktären Piper Chapman att det värsta med att sitta i fängelset är att inte vara sig själv eller vara livrädd för att just vara sig själv. Jag tror att det på ett plan är just vad den serien handlar, att komma underfund med vem man innerst inne är.

Jag gillar kvinnornas samtidiga hårdhet och sårbarhet, hur den kvinnliga sexualiteten skildras, deras galghumor och hur deras hemligheter, sorger och längtan skymtar fram genom bland annat tillbakablickar. Männen är bara bifigurer, detta är kvinnornas serie och det är uppfriskande.

I Sydsvenskan skrev Ann Heberlein nyligen en intressant artikel om serien, kan verkligen rekommendera den. Här är länken.



Piper Chapman finns i verkliga livet och heter Piper Kerman och i våras gästade hon Babel. Bakom succén med tv-serien finns en lika framgångsrik bok som på svenska heter Orange is the New Black: mitt år i ett kvinnofängelse. Någon som har läst den? Hur är den? Skiljer den sig från serien eller följer serien den ganska bra?

Nya författarskap att upptäcka

Ju mer jag läser, desto mer har jag oläst. Jag blir aldrig klar, aldrig kommer jag dithän att jag har läst allt. Det finns hela tiden nya författarskap att upptäcka och då tänker jag i första hand varken på strömmen av debutanter eller författare som plötsligt börjar översättas till svenska, utan faktiskt på redan etablerade och av många lästa författare som dessutom är svenskar och därför borde jag i rimlighetens namn ha upptäckt dem för länge sedan. Och ändå inte. Det för mig aktuella fallet är Christine Falkenland med en lång rad diktsamlingar och romaner på meritlistan. Kritikerrosad och prisbelönt, med ett språk och berättarstil som borde matcha min boksmak. Eftersom Falkenland förekom på kultursidor under våren, lät jag mig bli förförd. Igår läste jag ut den nyutgivna Spjärna mot udden och under sommaren tänker jag läsa minst en bok till av henne, troligen Öde. Från biblioteket har jag tagit hem även Släggan och städet.

Har du läst Christine Falkenland?

Höstens boknyheter i Bokmanias personliga urval

Höstens spännande boknyheter. Vilka är de? Vilka av titlarna i den tjocka och tunga katalogen som igår låg i brevlådan och idag redan är genombläddrat lockar mig mest? Det är inbundna skönlitterära böcker och ljudböcker som jag mest är intresserad av när jag vill skaffa mig en överblick över den kommande periodens bokutgivning.

Framför allt är det två romaner och en novellsamling som jag längtar efter och under inga omständigheter kommer att missa och det är Liv till varje pris av Kristina Sandberg (sista delen i trilogin om Maj), Beckomberga av Sara Stridsberg och Arkitekt av Merethe Lindström.

Samtliga titlar som jag tycker förtjänar en särskild uppmärksamhet står på listan här nedan. Naturligtvis är det fråga om ett högst personlig urval.

Inbundna böcker:

* Liv till varje pris av Kristina Sandberg (roman, Sverige), Norstedts
Diamanttorget av Mercè Rodoreda (roman, Brasilien), Norstedts
Den lysande världen av Siri Hustvedt (roman, USA), Norstedts
* Beckomberga av Sara Stridsberg (roman, Sverige), Bonniers
* De utvalda av Steve Sem-Sandberg (roman, Sverige), Bonniers
Här och nu. Letters 2008-2011 av Paul Auster och John M Coetzee (brev, USA/Sydafrika), Bonniers
* Joburg blues av Nthikeng Mohlele (roman, Sydafrika), Weyler förlag
* Arkitekt av Merethe Lindström (noveller, Norge), Weyler förlag
* Syskonen Malaquias av Andréa del Fuego (roman, Brasilien), Natur och kultur
* Twist av Klas Östergren (roman, Sverige), Natur och kultur
Märta och Hjalmar Söderberg av Johan Cullberg och Björn Sahlin (biografi, Sverige) Natur och kultur
* Ladivine av Marie NDiaye (roman, Frankrike), Natur och kultur
* Timme noll av Lotta Lundberg (roman, Sverige), Natur och kultur
* Utan personligt ansvar av Lena Andersson (roman, Sverige), Natur och kultur
* Förtvivlade människor av Paula Fox (roman, USA), Natur och kultur
Himlakroppar av Eleanor Catton (roman, Nya Zeeland), Brombergs
* Ljudet av sådant som faller av Juan Gabriel Vásquez (roman, Colombia), Brombergs
* Dvärgen av Pär Lagerkvist (roman, Sverige) Brombergs
Standard av Nina Bouranoui (roman, Frankrige/Algeriet), Elisabeth Grate förlag
* Dora Bruder av Patrick Modiano (roman, Frankrike), Elisabeth Grate förlag
På fri fot av Alice Munro (noveller, Kanada), bokförlaget Atlas
* Vassa föremål av Gillian Flynn (spänningsroman, USA), Modernista

Ljudböcker:

* Snigelsommar av Lars Lerin (Tundell Salmson audio)
* På västfronten inget nytt av Erik Maria Remarque (Tundell Salmson audio)
* Shantaram av Gregory David Roberts (Story Side)
Boktjuven av Markus Zusak (Story Side)

Det kommer att bli en trevlig bokhöst. Eller vad tycker ni?


* grön markering = har läst ut boken
* gul markering = läsning pågår

Sommaren är kort, hösten kommer snart...

Katalogen har kommit, så i kväll sitter jag och dräglar.

Kvinnan på övervåningen

Trots att det har hunnit gå flera veckor sedan jag läste Kvinnan på övervåningen av Claire Messud (övers. Eva Johansson) ligger boken kvar på bokbordet och det händer fortfarande att jag tänker på den märkliga kvinnan vid namn Nora som är romanens huvudperson och som jag egentligen tycker är gravt osympatisk.

Nora Eldrige är kvinnan en trappa upp, tyst, pålitlig och ordentlig. Hon är runt de fyrtio och den som aldrig ställer till problem och som ingen nånsin behöver oroa sig för. Hon har alltid varit en god dotter och sörjer modern som har dött i ALS. Vidare är Nora en begåvad konstnär och en duktig lågstadielärare, nöjd med sin insats och sin talang att hantera barn på ett bra sätt. Nora vet att omgivningen betraktar henne som mer eller mindre osynlig och att ingen ens kan föreställa sig att hon skulle kunna ha något i stil med ett sexliv, men själv kokar hon inombords. Hon är en slumrande vulkan.

Claire Messud skapar en ny variant av arketypen "den galna kvinnan på vinden" samtidigt som hon kompletterar den med behovet av "ett eget rum". Symboliken och mängden av både direkta och indirekta referenser undgår ingen, man behöver inte vara litteraturvetare för att notera dem.

En dag får Nora en ny elev i sin klass och i och med den underbare, vackre och begåvade Rezas ankomst sätts stenarna i rullning. Vad som händer är att Noras behov av en familj, liksom hennes enorma bekräftelsebehov, snart går i överstyr. Hon förälskar sig i familjen: mamma Sirena, pappa Skandar och lille Reza. Hon beundrar dem, blir vän med dem, öppnar en gemensam ateljé med Sirena som även hon är konstnär, sitter barnvakt, flörtar med Skandar. Nora upplever en känsla av att vara utvald men där finns även en udd av misstänksamhet.

Vad Nora ser hos familjen Shahid är tydligt men vad ser Sirena och Skandar hos henne? Vad är de ute efter? Vad vill de ha av henne? Dessa frågor får sitt svar så småningom, flera år efter att familjen lämnat Camridge och flyttat till Paris och den vreden som då väller ut ur Nora blir enorm, den blir en koloss. Nora blir så förbannad att hon slutar bli rädd för livet och börjar leva, som hon själv uttrycker det. Som Virginia Woolf fast tvärtom (Virginia Woolf blev så förbannad att hon slutade vara rädd för döden).

Mitt intryck av Kvinnan på övervåningen är blandat. Nora är en intressant och levande karaktär och berättelsen om henne är i alla avseenden tänkvärd och fängslande men jag är inte helt nöjd med på vilket sätt Noras historia skrivs fram. Claire Messud har höga ambitioner men konstruktionen vacklar. Alla referenserna till och spår av klassiska verk som Jane Eyre, Ett eget rum och Alice i Underlandet (för att nämna de mest frekventa) är i och för sig trevliga för den litteraturintresserade men samtidigt gör de texten utstuderad och belastad. Jag tycker att det är för mycket av det goda när det gäller symboler, metaforer och kloka ord om livet lämpliga att skriva av och sätta upp på kylskåpsdörren. Det glittrar ofta men det är inte guld allt igenom.

Andra som har läst och bloggat om Claire Messuds roman: Annika Koldenius, Lyrans noblesser, Bernur, Hermia, ... och dagarna går som också påminner mig om låten som är som ett soundtrack till romanen, nämligen denna:



Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

Snart sommar: Required summer reading

Min sommarläsning - så ser planen ut

Efter att noggrant ha inspekterat hyllvärmare, läslängtan-listan och högarna med nyare, olästa böcker samt vägt lässuget för varje enskild bok på guldvåg, kom jag fram till att det är böckerna här nedan som jag mest av allt längtar efter att läsa i sommar (från midsommar till ca mitten av augusti). Traditionsenligt finns en klassikerutmaning (På spaning efter den tid som flytt) samt en väldigt tjock bok (Min kamp 6) med på listan. Det ska lite kul att läsa Proust och Knausgård efter varandra. I en norsk tidning läste jag nämligen att amerikanerna kallar Knausgård för en norsk motsvarighet till just Proust.

Så här ser planen ut:

Swanns värld (Marcel Proust, Frankrike)

Min kamp 6 (Karl Ove Knausgård, Norge)

Vägen till Bålberget (Therese Söderlind, Sverige)

Hägring 38 (Kjell Westö, Finland)

Sankmark (Jhumpa Lahiri, USA/Indien)

Öde (Christine Falkenland, Sverige)

Spjärna mot udden (Christine Falkenland, Sverige)

Salladsnätter (Vanessa Barbara, Brasilien)

Hjärtat jagar allena (Carson McCullers, USA)

Barnmorskan (Katja Kettu, Finland)

Sorgesång för Easterly (Petina Gappah, Zimbabwe)

Vilda svanar (Jung Chang, Kina)

Svekets sommar (Hong Ying, Kina)

* grön text = boken är utläst
* gul text = läsning pågår

Jag ska läsa Proust i sommar!

Ja, jag känner mig mogen. Det har tagit några år av mentala förberedelser men nu ska det ske. Jag ska börja läsa Proust! Inte hela sviten på en gång och varken på franska eller meänkieli, utan på svenska och pö om pö. Jag vill ju ogärna ta mig Proust över huvudet. På spaning efter den tid som flytt består av sju böcker och jag tror att en bok om året kan vara lagom (med förbehåll för att jag skulle bli så fascinerad att jag bara måste sträckläsa och sluka hela Proust i ett nafs, vilket iof verkar osannolikt).

När är det i så fall lämpligt att denna nya tradition lämpligen borde infalla? Jag sysselsatte mig länge med att finna svaret på frågan, ni anar inte hur länge. Det är viktigt. Jag ska inte behöva stå där nästa år och undra och famla i minnets mörker efter ett borttappat datum för att börja läsa del två. Tidpunkten ska också helst ha en anknytning till verket eller författaren. Så, till slut, kom lösningen till mig. Det ska bli i juli. Varför? Lindarna blommar ju i juli! Ni vet, det där med lindblomsteet och madeleinekakorna? Det är i juli luften i mitt bostadsområde är mättad med lindblomsdoft (som jag älskar), det är då man kan plocka blommorna, torka dem och sedan koka te på. Jag ska läsa Proust när lindarna har slagit ut. När lindblomsdoften når min näsa kommer min hjärna att framkalla bilden av Proust och jag kommer att ta fram en ny del i På spaning efter den tid som flytt och försjunka i läsningen och njuta av den utan brådska. Och när blomningstiden kommer att vara över, kommer även läsningen för det året att vara det. Det känns romantiskt på något sätt, tycker ni inte? Och om jag kommer att avsky Proust? Hoppas inte det. Proust i lindblomstid känns som ett trevligt projekt. Någon som vill haka på?

Förutom med läslust är jag utrustad med På spaning efter den tid som flytt 1-7 som e-bok. I vintras köpte jag den när det var ett erbjudande för ca en hundring, så då passade jag på.

Det var efter det här radioprogrammet som jag blev sugen på allvar att läsa Proust.

Sommar i P1 med fokus på bokfolk

Den 21 juni börjar Sommar i P1 sändas och jag är en person som gärna lyssnar, om än inte slaviskt och inte heller på samtliga medverkande pratare. Men varje år tittar jag på förhand i programmet och väljer ut de för mig absolut omistliga från främst områden vetenskap, natur och litteratur - så även i år. Det är roligt.

När det gäller författare och diverse "bokfolk", ser jag med glädje fram emot att lyssna på följande personer i sommar:



Johan Theorin, 26 juni
Ingalill Mosander, 28 juni
Lars Palmgren, 6 juli
Kjell Westö, 8 juli
Therése Söderlind, 14 juli
Martina Montelius, 18 juli
Athena Farrokhzad, 21 juli
Åsa Larsson, 27 juli
Bea Uusma, 3 augusti
Mustafa Can, 17 augusti

Våndan över sommarläsningen

Jag ska vara ledig i sex veckor i sommar och eftersom jag går på semester redan vid midsommar, är planeringen av sommarläsningen i full gång. Så klart är våndan stor men ändå börjar ett slags plan ta form. Jag har i alla fall definitivt bestämt mig för vilken bok jag ska börja läsa först (midsommardagen kan vara en bra startdag, tycker jag) och det känns så högtidligt att det kommer att kräva ett eget inlägg. Är du nyfiken? Vem vet, kanske kommer du att vilja haka på? 

Hurra, Horace Engdahls låt vann!

I säsongens sista Babel i kväll korades vinnaren i schlagertävlingen (som jag tidigare bloggade om här) och det är min favorit Horace Engdahl som kammade hem vinsten, hurra och grattis! Det var en mycket rolig idé och riktigt bra tv att låta tio författare skriva var sin text till musik av Benny Andersson och sedan låta Helen Sjöholm att framföra låten, men som alltid var flera kallade men få utvalda. Horace Engdahls låt heter Nyårsballongen. Och här är den:



Var du med och röstade?

Kritik om kritik vs kulturjournalistik

Sveriges radio P1 är en guldgruva för den kulturintresserade i allmänhet och den litteraturintresserade i synnerhet. Det senaste i raden av program som jag har fastnat för är Kritiken, ett program som "hyllar och kritiserar, introducerar och analyserar kultur i alla former" och där kritikens roll och ställning diskuteras. Programledare är Gunnar Bolin och Anneli Dufva och förutom de två hörs kritiker, kulturutövare och kulturkonsumenter. Det är mycket intressant.

Som exempel på hur intressant programmet kan vara för oss som gillar litteratur och böcker vill jag tipsa om avsnittet som sändes den 20 maj och som bl.a. bjöd på en närläsning av Sveriges fyra litterära tidskrifter (10-tal, Karavan, ViLäser och Fyrahundrafemtio), en intressant intervju med Hilary Mantel om kritikernas insatser när det gäller Wolf Hall och För in de döda, samt en diskussion om nivån på dagens litteraturkritik i Sverige och hur en bra sådan borde se ut. Tomas Forser som är kritiker och litteraturvetare menar att kritikens roll och ställning har försvagats och att den närmar sig för mycket kulturjournalistik som snarare refererar och rekommenderar än analyserar och kritiserar. Bra litteraturkritik ska inte bara tala om vad verket handlar om utan också hur det handlar om det, menar Tomas Forser och jag lägger det på minnet. Det känns viktigt att ha i åtanke vid recensionsskrivandet. Sedan närvarar också poeten Hanna Nordenhök och hon försöker sig på ett kritikmanifest. Som sagt, ett mycket bra program, public service när den är som bäst.

Brukar du också lyssna?

(Första halvan av programmet handlar om bildkonst, så om du bara vill lyssna på den delen som handlar om litteratur och litteraturkritik ska du börja lyssna exakt 19 minuter in i programmet.)