torsdag, maj 01, 2014

När kejsaren var gudomlig

Äntligen en ny bok av Julie Otsuka! När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutroman från 2002 men som berättelse om en historisk tid anknyter den till hennes första bok på svenska, den magiskt drabbande Vi kom över havet. Nu, när jag har läst båda, ser jag dem lite som en helhet. Ungefär som två cirklar som delvis går in i varandra eller som en mindre cirkel inuti en större. (Min recension av Vi kom över havet finns här). När kejsaren var gudomlig handlar om övergrepp som tusentals japanska amerikaner i Kalifornien utsattes för efter attacken på Pearl Harbor i december 1941, en händelse som även berörs i Vi kom över havet.

En namnlös kvinna och hennes två barn, en pojke och en flicka. Vi möter kvinnan för fösta gången en solig vårdag 1942 när hon är på väg att lämna tillbaka en bok till biblioteket och får syn på ett anslag som har dykt upp överallt på stan under natten. Hon vänder på klacken, går tillbaka hem och börjar systematiskt och målmedvetet att avveckla det. Om några dagar ska hon och barnen resa till ett interneringsläger långt borta i Utah. Där ska deras hjärtan skälva av rädsla bakom en taggtråd, i baracker fulla av ökensand och damm. Att plötsligt bli stämplad som fiende och förrädare känns absurt, men är likväl en verklighet som den lilla familjen måste förhålla sig till. När kejsaren var gudomlig är en berättelse om övergrepp, anpassning och känslan av skuld och uppgivenhet.

Vid tiden för anslaget är fadern i familjen redan arresterad, ingen vet var han är. Hans lille son skäms och lider vid minnet av hur ovärdigt arresteringen har gått till och vill inte förlika sig med bilden av pappan som blir bortförd endast iklädd morgonrock och ett par trasiga tofflor. I fyra år längtar pojken efter att få återse sin pappa och när den dagen kommer, är det en av de starkaste scenerna i boken.

Till skillnad från Vi kom över havet som har en kollektiv kvinnlig huvudperson och en vi-berättare, är huvudpersonen under större delen av den här romanen kvinnan och de två barnen. Men i sista delen växlar Otsuka från tredje person till en vi-röst som i detta fall tillhör pojken och hans lillasyster, och därmed ändras också hela berättarperspektivet: från en allvetande, observerande berättares perspektiv till det utsatta barnets synvinkel.

Julie Otsuka är fenomenal på att gestalta känslor genom att fånga detaljer i till synes banala situationer, men som blir oerhört effektiva i sitt sammanhang, som till exempel i följande scen som utspelar sig efter att familjen kom hem igen efter flera år i interneringslägret och pojken skildrar vad han såg:
Vår mor /.../ gick ut genom bakdörren, ut på gården, och ställde sig där i det höga vildvuxna gräset i skuggan av träden, allt medan löven föll omkring henne. Detta var en märklig och ovanlig syn: vår mor, i skugga, under träd. Vi såg på när hon fångade ett fallande löv i handen och höll upp det mot ljuset. Vi såg på när hon släppte lövet. På den plats vi kommit ifrån fanns det sol men ingen skugga och enda gången vi någonsin såg träd var på natten, i våra drömmar.
Till saken hör att bilden av lövet i kvinnans hand när hon står under trädet fanns där en gång tidigare, i början av berättelsen, fast den gången var det bara vi läsare som var vittnen till ögonblicket. Och det var ett ögonblick och en scen så stark att jag började gråta. För i det som kvinnan gjorde under trädet den gången rymdes all smärta och resignation inför den påtvingade verklighet hon och hennes barn befann sig i. Så ja, jag grät. Och när jag sedan hundra sidor senare kom till scenen som citeras här ovan, mindes jag. Synen är laddad för pojken, men för läsaren är den laddad två gånger om.

Bilden av ett gult löv i en kvinnas hand är enkel men har ändå många skikt. Det är så Julie Otsuka skriver. Enkelt och mäktigt. Magiskt.

Översättning: Ulla Roseen


Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Inga kommentarer: