Josef Kaplan kommer från Prag och är jude. Han utbildar sig till läkare, ett yrke som har gått i arv från far till son i flera generationer, men det är forskning som lockar honom snarare än praktisk läkarutövning. På 30-talet får han en forskartjänst på Pasteurinstitutet i Paris och flyttar dit för att vid sidan om arbetet på labbet leva i sus och dus, förföra kvinnor och dansa tango hela nätterna igenom. Han trivs och njuter av livet tills Hitler sätter ner stöveln och börjar stampa och marschera. Då flyttar Josef till Algeriet för att forska om malaria. Men ett världskrig är ett världskrig och även i Algeriet skickar man judar till koncentrationsläger. Josef Kaplan får möjlighet att rädda skinnet genom att gömma sig på en avlägsen och isolerad forskningsstation i öknen. Han lämnar huvudstaden Alger och återvänder först efter tre fyra år.
Skildringen av tiden i Algeriet är intressant. Dels är det miljöerna och tidsepoken som jag finner spännande, dels Josefs förehavanden som läkare och medicinforskare. Den stora pestepidemin som drabbade Algeriet 1944 beskriv också, något som naturligtvis leder tankarna till Camus roman Pesten.
Berättarperspektivet växlar i denna del av handlingen. Grundperspektivet i romanen är berättandet i tredje person med en tydlig allvetande berättare bakom, men när Josef befinner sig på forskningsstationen i öknen är det hans egen röst vi hör eftersom det är Josefs dagboksanteckningar vi följer. Då blir närheten till hans känslor och tankar en helt annan. Det är en av romanens bästa delar, tycker jag.
I april 1945 lämnar Josef och hans nyblivna fru Christine Algeriet. De ger sig iväg på en resa genom ett krigshärjat Europa med destination Prag. Därmed påbörjas också ett nytt kapitel i Josef Kaplans otroliga liv. Josef, Christine och deras närmaste vänner går med i det kommunistiska partiet, det är många som är övertygade marxister vid den tiden. Josef får en hög post. 1948 genomförs den kommunistiska kuppen i landet med den följden att icke kommunister börjar fördrivas och snart påbörjas en mycket mörk period i Tjeckoslovakiens historia när vem som helst kan anklagas för vad som helst och dömas som statens fiende till långa fängelsestraff eller till och med till döden. Här kan det för den oinvigde kännas jobbigt med en del namn som nämns men de ingår i landets politiska historia och vill man veta mer om vem som gjorde vad, är det bara att googla. Själv tyckte jag förstås att det var mycket intressant att författaren sätter Josefs och hans familjs liv i ett konkret historiskt sammanhang och tvingar sina personer att förhålla sig till allt som händer.
Men för att göra en lång och komplicerad historia kort. Josef börjar tvivla och hans fru som är fransyska tar ett av barnen och lämnar i hemlighet landet när de politiska rättegångarna på 50-talet eskalerar. Vännen Pavel försvinner också spårlöst och Josef lämnar Prag och flyttar till ett sanatorium i bergen. Åren går och 60-talet kommer, dottern Helena har vuxit upp. 1965 dyker en mystisk patient och världskänd frihetskämpe från Bolivia upp på sanatoriet, en person som skyddas av självaste Stalin och är kompis med Castro. Kanske kan du gissa vem denna man är? Fast han kallar sig Ramón för allt är mycket hemligt och regisserat och kontrollerat av statliga polisen och regeringen.
I och med att det politiska läget i Tjeckoslovakien kompliceras allt mer under andra halvan av 60-talet, händer det att Josef anklagas och fängslas för spioneri. Som sagt, det här är en roman som är fullspäckad med händelser och inte minst personer som plötsligt dyker upp i handlingen för att efter ett tag lämna den igen. Det är lite jobbigt ibland. 1970-talet passerar och snart faller Berlinmuren och gränserna återigen öppnas mot omvärlden. I bokens slutdel går allt mycket fort och det är mycket som måste ordnas upp på det personliga planet, så berättelsen raskar på, blir lite tjatig men rätt som det är skriver man 2010 och Josef fyller hundra år och alla trådar har knutits samman. Man kan pusta ut.
Trots att jag har en del invändningar när det gäller stilen, sträckläste jag romanen eftersom jag var uppriktigt fängslad av berättelsen. Att läsa Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är en intelligent underhållning och ett lättläst och svindlande äventyr genom 1900-talets historia. Man vill väldigt gärna veta hur det går.
De invändningar jag har handlar om bristande gestaltning. Guenassia gestaltar nämligen inte, han nöjer sig med att i princip bara referera och sammanfatta, vilket jag tycker är en stor brist. Ytterligare ett minus får boken för dialogerna som ofta känns stela och konstruerade. Men det finns ställen i texten som är små stilistiska pärlor. Det glimmar och glittrar om de stycken som beskriver dans, Josef Kaplans stora passion. Då kommer passionen och rytmen fram och man rycks verkligen med. Jag uppskattade också beskrivningarna av Prag, Paris och Alger som jag tycker är levandegjorda. Även skildringen av Josefs relation till Christine och dottern Helena är lyckade och känslofulla.
Jag hade stor behållning av romanen eftersom den beskriver mitt lands modena historia och jag tyckte att det var mycket intressant att följa en person som i början var en övertygad marxist och kommunist men som till slut också själv blev förgiftad av sitt partis beska medicin. På det viset är detta en angelägen bok eftersom den utgör en skönlitterär pusselbit i uppgörelsen med min och andra centraleuropéers historia efter andra världskriget och fram till Berlinmurens fall. Hur många liv har kommunistregimen inte förstört?
Översättning: Johanna Hedenberg.
Köp boken på Bokus
