
Det var en gång en bok som kom ut för första gången 1965, fick bra recensioner och upplagan blev slutsåld. Men sedan glömdes den bort i nästan femtio år, dömd till ett undanskymt liv på antikvariat, tills den plötsligt återupptäcktes 2003 och gavs ut på nytt. Under årtiondet som följde blev Stoner en succé i både USA och Europa. Idag är John Williams bortglömda roman en bästsäljare med närmast en kultstatus.
William Stoner, en bondson och ensambarnet som oväntat blir lärare i engelsk litteratur på universitetet i Missouri, är romanens huvudperson. Universitetsmiljön är en väsentlig del av handlingen eftersom den utgör basen i Stoners liv under mer än fyrtio år och han är hängiven som lärare och sann mot sin uppgift. Första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget och efterkrigstiden passerar och styr Stoners livsval och beslut men med en så osynlig hand att han inte ens är medveten om hur påverkad av omvärlden han blir. Han tror att han är fri att bestämma själv med som läsare anar vi samhällsmekanismerna bakom. Eftersom historien berättas i tredje person är det naturligt att läsaren ibland vet och förstår mer än Stoner själv. Så skapas en nerv i berättelsen.
Vad händer annars? Egentligen inget märkvärdig. Stoner lever ett mycket ordinärt liv. Han gifter sig, får en dotter, överlever snarare än lever och 1956 dör han. Äktenskapet med Edith är olyckligt från första dagen. År ut och år in lever de sida vid sida likt gamla vänner eller utmattade fiender. Edith är en känslokall, beräknande och svartsjuk kvinna som bedriver hatkampanjer mot både Stoner och dottern i syfte att sabotera deras relation, medan Stoner uthärdar i tyst förtvivlan utan att sätta näven i bordet. Han är ganska handlingsförlamad och man önskar att han skulle ryta till och säga ifrån men det gör han inte. Han är tafatt och vågar inte uttrycka sina känslor trots att det smärtar honom att se hur dottern fördärvas av moderns agerande.
Stoner är berättelsen om en man som bit för bit blir fråntagen livets glädjeämnen och som finner sig i det. På ett ställe säger han att han inte har något mer att se fram emot och inget trevligt att minnas, en kommentar som talar för sig själv. Det enda verkligt stora i William Stoners tillvaro är litteraturen och det känns nästan som om John Williams budskap är att litteraturen kan lyfta och upphöja även ett så ordinärt och sorgset liv som Stoners. Med litteratur kan ingen tillvaro vara värdelös.
Men alltigenom mörkt är ändå inte Stoners livsväg. Han får också sin kärlekshistoria, full av passion, ömhet och samförstånd - om än kort. Med doktoranden Katherine upplever han för första gången hudlösheten i ömsesidig, djup kärlek och kommer till varaktiga insikter om sina egna känslor och tidigare upplevelser av intimitet (eller snarare brist på den). Det är en mycket ömsint skildring av ett kärleksförhållande och helt utan klichéer. Jag tyckte mycket om författarens sätt att beskriva processen då William och Katherine närmar sig varandra för det sker mjukt och ledigt och på ett språk som flyter så lättsamt att man häpnar.
De var båda mycket blyga, och de lärde känna varandra långsamt, prövande. De drogs till varandra och skildes åt, de smekte varandra utan att ta för sig mer än vad som kunde vara välkommet. Dag för dag försvann de lager av förbehållsamhet som skyddade dem, så att de till sist blev som många ytterst blyga människor, öppna för varandra, hudlösa, fullständigt och omedvetet i harmoni med varandra.När det oundvikliga uppbrottet och avskedet så småningom kommer, skildras det i några få enkla meningar men med en sådan emotionell kraft att hjärtat värker. Det tragiska är Stoners nyvunna medvetenhet om kärlekens betydelse i en människas liv, insikten om vad han aldrig någonsin har fått i äktenskapet och vad hans hjärta hädanefter kommer att sakna. Sorgen som han känner är obeskrivbar men John Williams beskriver den ändå, nästan ordlöst, och det är som ett litet mirakel.
Någonstans har jag hört att Stoner är ett slags omvänd utvecklingsroman. I början har ju Stoner både ambitioner, livskraft, begär och längtan men så tvingar livet honom att göra avkall på det ena efter det andra tills det bara blir böcker, ensamhet, sorg och leda kvar. Men William Stoner bär sitt öde med värdighet och acceptans.Tack vare språket är detta just det som gör denna roman så fascinerande och omtumlande. I Stoner har sorgsenhet ett ansikte och en röst. Läsaren kan omöjligen värja sig mot berättelsen.
Varför fascineras världen av Stoner först idag, femtio år efter att den kom ut? Vad ser vi som dåtida läsare inte såg? Jag tror att en allmän livssyn som innebär att man uthärdar och strävar på i vardagen utan att förvänta sig att livet hela tiden ska vara kul var fortfarande vanlig på 60-talet och därför upplevdes inte romanen som så häpnadsväckande originell eller spännande. Den var för nära verkligheten, är min teori. Idag ska vi ta för oss på ett helt annat sätt samtidigt som hög mysfaktor är dagens mantra. Den konflikten är spännande.
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Köp boken på Bokus