Stoner

Stoner av John Williams (1922-1994) är boken som sedan några veckor tillbaka finns på alla litteraturintresserades läppar och nattygsbord och som hyllas överallt. Utan att överdriva kan man säga att Stoner har en spännande historia.

Det var en gång en bok som kom ut för första gången 1965, fick bra recensioner och upplagan blev slutsåld. Men sedan glömdes den bort i nästan femtio år, dömd till ett undanskymt liv på antikvariat, tills den plötsligt återupptäcktes 2003 och gavs ut på nytt. Under årtiondet som följde blev Stoner en succé i både USA och Europa. Idag är John Williams bortglömda roman en bästsäljare med närmast en kultstatus.

William Stoner, en bondson och ensambarnet som oväntat blir lärare i engelsk litteratur på universitetet i Missouri, är romanens huvudperson. Universitetsmiljön är en väsentlig del av handlingen eftersom den utgör basen i Stoners liv under mer än fyrtio år och han är hängiven som lärare och sann mot sin uppgift. Första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget och efterkrigstiden passerar och styr Stoners livsval och beslut men med en så osynlig hand att han inte ens är medveten om hur påverkad av omvärlden han blir. Han tror att han är fri att bestämma själv med som läsare anar vi samhällsmekanismerna bakom. Eftersom historien berättas i tredje person är det naturligt att läsaren ibland vet och förstår mer än Stoner själv. Så skapas en nerv i berättelsen.

Vad händer annars? Egentligen inget märkvärdig. Stoner lever ett mycket ordinärt liv. Han gifter sig, får en dotter, överlever snarare än lever och 1956 dör han. Äktenskapet med Edith är olyckligt från första dagen. År ut och år in lever de sida vid sida likt gamla vänner eller utmattade fiender. Edith är en känslokall, beräknande och svartsjuk kvinna som bedriver hatkampanjer mot både Stoner och dottern i syfte att sabotera deras relation, medan Stoner uthärdar i tyst förtvivlan utan att sätta näven i bordet. Han är ganska handlingsförlamad och man önskar att han skulle ryta till och säga ifrån men det gör han inte. Han är tafatt och vågar inte uttrycka sina känslor trots att det smärtar honom att se hur dottern fördärvas av moderns agerande.

Stoner är berättelsen om en man som bit för bit blir fråntagen livets glädjeämnen och som finner sig i det. På ett ställe säger han att han inte har något mer att se fram emot och inget trevligt att minnas, en kommentar som talar för sig själv. Det enda verkligt stora i William Stoners tillvaro är litteraturen och det känns nästan som om John Williams budskap är att litteraturen kan lyfta och upphöja även ett så ordinärt och sorgset liv som Stoners. Med litteratur kan ingen tillvaro vara värdelös.

Men alltigenom mörkt är ändå inte Stoners livsväg. Han får också sin kärlekshistoria, full av passion, ömhet och samförstånd - om än kort. Med doktoranden Katherine upplever han för första gången hudlösheten i ömsesidig, djup kärlek och kommer till varaktiga insikter om sina egna känslor och tidigare upplevelser av intimitet (eller snarare brist på den). Det är en mycket ömsint skildring av ett kärleksförhållande och helt utan klichéer. Jag tyckte mycket om författarens sätt att beskriva processen då William och Katherine närmar sig varandra för det sker mjukt och ledigt och på ett språk som flyter så lättsamt att man häpnar.

De var båda mycket blyga, och de lärde känna varandra långsamt, prövande. De drogs till varandra och skildes åt, de smekte varandra utan att ta för sig mer än vad som kunde vara välkommet. Dag för dag försvann de lager av förbehållsamhet som skyddade dem, så att de till sist blev som många ytterst blyga människor, öppna för varandra, hudlösa, fullständigt och omedvetet i harmoni med varandra.

När det oundvikliga uppbrottet och avskedet så småningom kommer, skildras det i några få enkla meningar men med en sådan emotionell kraft att hjärtat värker. Det tragiska är Stoners nyvunna medvetenhet om kärlekens betydelse i en människas liv, insikten om vad han aldrig någonsin har fått i äktenskapet och vad hans hjärta hädanefter kommer att sakna. Sorgen som han känner är obeskrivbar men John Williams beskriver den ändå, nästan ordlöst, och det är som ett litet mirakel.

Någonstans har jag hört att Stoner är ett slags omvänd utvecklingsroman. I början har ju Stoner både ambitioner, livskraft, begär och längtan men så tvingar livet honom att göra avkall på det ena efter det andra tills det bara blir böcker, ensamhet, sorg och leda kvar. Men William Stoner bär sitt öde med värdighet och acceptans.Tack vare språket är detta just det som gör denna roman så fascinerande och omtumlande. I Stoner har sorgsenhet ett ansikte och en röst. Läsaren kan omöjligen värja sig mot berättelsen.

Varför fascineras världen av Stoner först idag, femtio år efter att den kom ut? Vad ser vi som dåtida läsare inte såg? Jag tror att en allmän livssyn som innebär att man uthärdar och strävar på i vardagen utan att förvänta sig att livet hela tiden ska vara kul var fortfarande vanlig på 60-talet och därför upplevdes inte romanen som så häpnadsväckande originell eller spännande. Den var för nära verkligheten, är min teori. Idag ska vi ta för oss på ett helt annat sätt samtidigt som hög mysfaktor är dagens mantra. Den konflikten är spännande.

Översättning: Rose-Marie Nielsen


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

En ny härlig radioföljetong: Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

Jag har verkligen fallit för radioföljetong som företeelse och tycker att det är väldigt roligt att helt gratis kunna lyssna på intressanta böcker. Säkert är det rena turen att SR:s val så ofta och så bra matchar min boksmak men faktum kvarstår. När de nu börjar sända Tove Janssons numera klassiska barndomsskildring Bildhuggarens dotter (i författaruppläsning från mitten av 80-talet) är jag mer än glad för jag har velat lyssna på den här ljudboken ett tag. Här finns mer information om boken och följetongen samt ljudfilerna.

EU-val och Handduksdag idag

Det är handduksdag idag, så glöm inte handduken!

Det är inte bara EU-val idag den 25 maj, det är Towel Day också. Både röstkort (om man ännu inte har röstat) och handduk medtages alltså. Varför det är viktigt att rösta i EU-valet förstår vi. Men varför skulle en handduk vara viktig och oumbärlig? Det framgår klart av citatet nedan:

"En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med." (Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen)

Ha en bra dag!

Snart börjar uppladdningen inför årets Bokmässa på allvar

På facebook läste jag att seminarieprogrammet för årets Bokmässa är tryckt och klart men än så länge hemligt. Först på tisdag kommer innehållet att presenteras. Jag är otålig och nyfiken som sjutton. Undrar också hur det kommer att märkas att Bokmässan fyller 30 år i år.

Det blir brasilianskt tema i år, som ni säkert redan vet.

Har du också planer på att åka till Bokmässan i september?

Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv

Medicinforskaren och läkaren Josef Kaplan, huvudpersonen i Jean-Michel Guenassias roman Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv, fyller i slutet av boken hundra år och det är nutid. Josef Kaplans liv är präglad av först två världskrig och sedan det kalla kriget. Europas, Tjeckoslovakiens och Tjeckiens 1900-tals historia avspeglar sig i Josef Kaplans öde och om du associerar huvudpersonens namn till en viss litterär figur kallad Josef K, så är du på rätt spår.

Josef Kaplan kommer från Prag och är jude. Han utbildar sig till läkare, ett yrke som har gått i arv från far till son i flera generationer, men det är forskning som lockar honom snarare än praktisk läkarutövning. På 30-talet får han en forskartjänst på Pasteurinstitutet i Paris och flyttar dit för att vid sidan om arbetet på labbet leva i sus och dus, förföra kvinnor och dansa tango hela nätterna igenom. Han trivs och njuter av livet tills Hitler sätter ner stöveln och börjar stampa och marschera. Då flyttar Josef till Algeriet för att forska om malaria. Men ett världskrig är ett världskrig och även i Algeriet skickar man judar till koncentrationsläger. Josef Kaplan får möjlighet att rädda skinnet genom att gömma sig på en avlägsen och isolerad forskningsstation i öknen. Han lämnar huvudstaden Alger och återvänder först efter tre fyra år.

Skildringen av tiden i Algeriet är intressant. Dels är det miljöerna och tidsepoken som jag finner spännande, dels Josefs förehavanden som läkare och medicinforskare. Den stora pestepidemin som drabbade Algeriet 1944 beskriv också, något som naturligtvis leder tankarna till Camus roman Pesten.

Berättarperspektivet växlar i denna del av handlingen. Grundperspektivet i romanen är berättandet i tredje person med en tydlig allvetande berättare bakom, men när Josef befinner sig på forskningsstationen i öknen är det hans egen röst vi hör eftersom det är Josefs dagboksanteckningar vi följer. Då blir närheten till hans känslor och tankar en helt annan. Det är en av romanens bästa delar, tycker jag.

I april 1945 lämnar Josef och hans nyblivna fru Christine Algeriet. De ger sig iväg på en resa genom ett krigshärjat Europa med destination Prag. Därmed påbörjas också ett nytt kapitel i Josef Kaplans otroliga liv. Josef, Christine och deras närmaste vänner går med i det kommunistiska partiet, det är många som är övertygade marxister vid den tiden. Josef får en hög post. 1948 genomförs den kommunistiska kuppen i landet med den följden att icke kommunister börjar fördrivas och snart påbörjas en mycket mörk period i Tjeckoslovakiens historia när vem som helst kan anklagas för vad som helst och dömas som statens fiende till långa fängelsestraff eller till och med till döden. Här kan det för den oinvigde kännas jobbigt med en del namn som nämns men de ingår i landets politiska historia och vill man veta mer om vem som gjorde vad, är det bara att googla. Själv tyckte jag förstås att det var mycket intressant att författaren sätter Josefs och hans familjs liv i ett konkret historiskt sammanhang och tvingar sina personer att förhålla sig till allt som händer.

Men för att göra en lång och komplicerad historia kort. Josef börjar tvivla och hans fru som är fransyska tar ett av barnen och lämnar i hemlighet landet när de politiska rättegångarna på 50-talet eskalerar. Vännen Pavel försvinner också spårlöst och Josef lämnar Prag och flyttar till ett sanatorium i bergen. Åren går och 60-talet kommer, dottern Helena har vuxit upp. 1965 dyker en mystisk patient och världskänd frihetskämpe från Bolivia upp på sanatoriet, en person som skyddas av självaste Stalin och är kompis med Castro. Kanske kan du gissa vem denna man är? Fast han kallar sig Ramón för allt är mycket hemligt och regisserat och kontrollerat av statliga polisen och regeringen.

I och med att det politiska läget i Tjeckoslovakien kompliceras allt mer under andra halvan av 60-talet, händer det att Josef anklagas och fängslas för spioneri. Som sagt, det här är en roman som är fullspäckad med händelser och inte minst personer som plötsligt dyker upp i handlingen för att efter ett tag lämna den igen. Det är lite jobbigt ibland. 1970-talet passerar och snart faller Berlinmuren och gränserna återigen öppnas mot omvärlden. I bokens slutdel går allt mycket fort och det är mycket som måste ordnas upp på det personliga planet, så berättelsen raskar på, blir lite tjatig men rätt som det är skriver man 2010 och Josef fyller hundra år och alla trådar har knutits samman. Man kan pusta ut.

Trots att jag har en del invändningar när det gäller stilen, sträckläste jag romanen eftersom jag var uppriktigt fängslad av berättelsen. Att läsa Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är en intelligent underhållning och ett lättläst och svindlande äventyr genom 1900-talets historia. Man vill väldigt gärna veta hur det går.

De invändningar jag har handlar om bristande gestaltning. Guenassia gestaltar nämligen inte, han nöjer sig med att i princip bara referera och sammanfatta, vilket jag tycker är en stor brist. Ytterligare ett minus får boken för dialogerna som ofta känns stela och konstruerade. Men det finns ställen i texten som är små stilistiska pärlor. Det glimmar och glittrar om de stycken som beskriver dans, Josef Kaplans stora passion. Då kommer passionen och rytmen fram och man rycks verkligen med. Jag uppskattade också beskrivningarna av Prag, Paris och Alger som jag tycker är levandegjorda. Även skildringen av Josefs relation till Christine och dottern Helena är lyckade och känslofulla.

Jag hade stor behållning av romanen eftersom den beskriver mitt lands modena historia och jag tyckte att det var mycket intressant att följa en person som i början var en övertygad marxist och kommunist men som till slut också själv blev förgiftad av sitt partis beska medicin. På det viset är detta en angelägen bok eftersom den utgör en skönlitterär pusselbit i uppgörelsen med min och andra centraleuropéers historia efter andra världskriget och fram till Berlinmurens fall. Hur många liv har kommunistregimen inte förstört?

Översättning: Johanna Hedenberg.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Under all denna vinter

Det finns ett litterärt ämne som ger mig i särklass mycket ångest och det är komplicerade och smärtsamma mor-dotter-relationer. Att det är för att jag själv har problem på just det området behöver man inte vara en diplomerad psykolog för att förstå, tvärtom är det rätt uppenbart. Vid 49-års ålder kämpar jag fortfarande med mina känslor och hur jag ska förhålla mig till sådant som gör ont i mig och jag tar gärna till litteraturterapi som hjälp när den bjuds.

Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter rörde verkligen om i mina emotioners gryta och berörde mig mycket eftersom där fanns saker som gick rakt in i själen på mig. När blev modern någon att undvika? är en fråga som huvudpersonen Helene ställer sig, liksom även jag.

Helene bor långt ifrån sin mor och de har inte setts på länge när modern väntas komma på ett tre dagar långt besök i Helenes och hennes mans hus. Det är besöket, Helenes tankar och de hysteriskt pedantiska förberedelserna på moderns ankomst som handlingen kretsar kring. Helene blir så stressad och uppjagad av moderns närvaro och väsen att hon nästan blir lite psykotisk av all mental anspänning. Kommer hon, hennes värld och den Helene har blivit att duga inför modern? Samtidigt finns ju längtan efter en definitiv mental frigörelse där och det är i den konflikten som berättelsen glänser och berör så starkt. Där koncentreras också obehaget eftersom Helene bland annat fantiserar om att döda modern (en psykologisk aspekt som är sprungen ur grekisk mytologi).

Under all denna vinter är en intensiv och känsloladdad roman men ändå är Negar Nasehs språk smidigt och varsamt; varje ord och varje mening har sin plats och är omsorgsfullt utmejslade.Texten vilar tryggt på botten av filosofiska och psykologiska fundament när det gäller modern som mytisk och litterär gestalt, vilket framgår av bokens andra del.

Det är nämligen så att Under all denna vinter består av två delar: dels själva romanen, dels författarens arbetsdagbok. Jag läste först romandelen och sedan arbetsdagboken men önskar att jag hade gjort tvärtom. Jag tycker att arbetsdagboken är oerhört intressant. Inte enbart för beskrivningen av skrivprocessen utan även för att författaren har läst in sig på ämnet väldigt grundligt och på ett personligt sätt redogör för sina faktaupptäckter och tankar kring dem. Naseh har läst både faktalitteratur och skönlitteratur, bl. a. antika dramer och myter om jungfru Maria, vilkas influenser återfinns i romanen i form av distinkta symboler. Endast en läsare som är uppmärksam och letar, finner dem. Eller om man har läst dagboken först, för då läser man säkert med andra glasögon. Det är mycket spännande.

När man läser denna fantastiska debutroman kan man inte annat än förundras över mognaden i prosan och berättandet. Negar Naseh är en författare att räkna med i framtiden. Hoppas hon skriver.


Köp boken på Bokus eller AdLibris. Den finns i olika format, bl.a. som ljudbok i författaruppläsning som är mycket lyckad. Ljudboken innehåller också en författarintervju på slutet, även den intressant och givande att ta del av. Rekommenderas varmt.

Babels schlagertävling - vilken bra teve

Generellt har jag blivit ganska trött på litteraturprogrammet Babel men ännu inte till den grad att jag skulle sluta att titta. Vissa inslag är fortfarande bra, kanske en tredjedel av programmet, så jag tittar. Den här säsongen finns bl.a. ett inslag som heter Babels schlagertävling där kända författare skriver var sin schlagerlåt (text) till Benny Anderssons musik och Helén Sjöholm sjunger sedan låten. Det är en himla bra teve, tycker jag. Snyggt, intressant och underhållande. Mina favoriter så här långt är Horace Engdahls och Mikael Niemis låttexter och jag har enormt svårt att bestämma mig för vem jag ska rösta på. Horace? Mikael? Men det är två författare och två schlagerlåtar kvar, så jag avvaktar (ja, jag vet att alla är redan utlagda på webben, men det känns som fusk att lyssna innan programmet har sänts). Har du någon favorit i tävlingen?

Radioföljetongen: "Vänner emellan" av Amos Oz

Den nya radioföljetongen i P1 har redan pågått en stund men eftersom jag ändå inte brukar lyssna i realtid så gör det ingenting. Det är novellsamlingen Vänner emellan av Amos Oz som sänds i 13 avsnitt i uppläsning av Staffan Göthe och jag vill lyssna på den, med start imorgon. Kanske håller du också på och lyssnar eller är till och med klar med följetongen? Eller har du läst boken? Är den bra?

Det går segt nu

Just nu orkar jag nästan ingenting, det är svårt att få något läst och svårt att få något skrivet. Vill mest bara sova. Av erfarenhet vet jag att det kommer bättre tider igen, så jag tar det lugnt. Men då vet ni att jag lever i alla fall. Håller på med en recension just nu, lite i taget, kanske får jag ihop den snart. 

Bokcirkeln i Lundströms bokradio läser Hundra år av ensamhet

Bokcirkeln i Lundströms bokradio ska börja läsa Hundra år av ensamhet av den nyligen bortgångne Gabriel García Márquez och jag funderar på att vara med för en omläsning av denna klassiker från 1967. I Lundströms bokcirkel möts förutom programledaren Maria Lundström författaren/dramatikern Martina Montelius och diplomaten Pierre Schori. Gissar att det kommer att bli mycket givande samtal att ta del av.

På programmets hemsida skriver Marie Lundström:

Bokcirkeln träffas tre gånger i maj i Lundströms Bokradio. Start lördag tionde maj!
Skaffa boken och börja läs! Varmt välkomna är alla som lyssnar att haka på!

Till första träffen ses vi runt hundra sidor in i boken, vi läser fram till kapitlet som börjar med raden: " I maj slutade kriget". 

Till andra träffen klämmer vi runt hundra sidor till, läser fram till kapitlet som inleds med orden: "Memes sista ferier sammanföll med sorgen efter överste Aureliano Buendías död". 

Till tredje träffen har vi läst ut romanen, summerar, drar egna lärdomar och säger hej då eller på återseende både till boken och varandra.


Sändningstiden är lördagar 8.05 med repris på måndagar 18.15.

Hänger du med?

Vad boktiteln och omslaget ibland kan göra

I nio fall av tio väljer jag vilken bok jag vill läsa antingen utifrån vilken författare som har skrivit den eller för att den har ett ämne eller en stil som jag är nyfiken på. Men ibland kan slumpen eller "ytliga" faktorer så som titel och omslag avgöra, som i fallet med boken jag läser just nu. Att jag på det sättet har upptäckt en för mig ny algerisk författare är en bra bonus.

I katalogen över vårens bokutgivning fastnade min blick omedelbart på bilden av Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv av Jean.Michel Guenassia.

Ett välkänt motiv från Prag på omslaget och ordet "tjeckiske" i titeln räcker för att tjeckiskan i mig ska bli lässugen. Nu läser jag boken, har kommit mer än halvvägs och är tämligen fascinerad av berättelsen som på förlagets hemsida beskrivs så här:

Möt Josef Kaplan, den tjeckiske läkaren som lämnar Prag för ett liv fyllt av tango och äventyr, i ett Europa och Nordafrika sönderslitna av krig och konflikter. Spanska inbördeskriget, Vichyregimen, det koloniala Nordafrikas misär - Josef och hans älskade Christine flyr genom länderna och hamnar till slut åter i Prag, ur askan i elden - efter Slánskýrättegångarna kan vem som helst anklagas för vad som helst. Josef misstänks för spionage och drar sig tillbaka till sitt sanatorium. Åren går, och en dag dyker det upp en ny patient, en mystisk kubansk frihetshjälte som kallas Ramón. Den som läst Guenassia tidigare känner igen det höga tempot, berättarglädjen och det imponerande persongalleriet. Vi känner även igen teman från förra romanen: den enskilda människans öde i en historiskt dramatisk tid, den judiska identiteten och utanförskapet.

Jag befinner mig just på det stället i handlingen där Josef och Christine ska lämna Algeriet och åka till Tjeckoslovakien, det är början på 1945 och mycket återstår av berättelsen. Jag är mycket nyfiken på fortsättningen, framför allt för skådeplatsens och den historiska bakgrundens skull. Dessutom är det här en ganska välskriven roman, även om den inte är i toppklass. 

Det jag har läst hittills var en rätt svindlande resa från Josefs ungdomsår i Prag på 20- och 30-talet, hans tid i i sus och dus i Paris i slutet av 30-talet och de tuffa krigsåren i Algeriet. Josef Kaplan är läkare och forskare, forskar om bl.a. malaria. Det stora pestutbrottet i Algeriet 1944 är också en del av handlingen, vilket är mycket spännande och för tankarna till Camus Pesten.

Så, vad är slutsatsen? Slutsatsen är att man inte ska underskatta omslagets och titelns funktion.

Brukar du välja böcker utifrån omslag och/eller titel?

En tanke om Otsukas två romaner

Det här är två böcker som jag håller högt och tycker att de är mycket vackra både utanpå och inuti. Jag ser jag dem också lite som en helhet, ungefär som två cirklar som delvis går in i varandra eller som en mindre cirkel inuti en större. (Läs mer här och här.)

Grejen med verb

Jag älskar grammatik, har alltid gjort det. Grammatiska termer i allmänhet och de syntaktiska i synnerhet låter som ljuvlig musik i mina öron. Grammatikintresset är något som i alla tider har skiljt mig från merparten av mina medmänniskor. Redan på högstadiet var jag överförtjust i satslösning och grammatikkurserna på högskolan avnjöt jag lika passionerat som kurser i litteraturvetenskap.

Att vara lite av en grammatiknörd är en av två saker som jag har gemensamt med författaren Sara Lövestam - den andra är att både hon och jag är sfi-lärare. Vi har alltså ett yrke där grammatiken förekommer dagligen och vi måste förklara reglerna så begripligt och åskådliggörande som möjligt. Jag behövde inte lära mig mer om verb men jag ville ta del av hennes förklaringar av och tankar kring grammatik.

Grammatik är spännande på det sättet, att den är utlämnad åt människans nycker och därmed helt omöjlig. (s. 53)

Jag har naturligtvis kastat mig över Sara Lövestams nya bok (hon har skrivit fyra romaner tidigare). Den heter Grejen med verb och är en underhållande och kunnig presentation av denna intressanta och viktiga ordklass. Sara Lövestam kan sin sak och till på köpet har hon humor och fantasi, så sättet på vilket hon förklarar termer som konjugation, tempussystemet, tempus, modus, transitivitet, verbfras, partikelverb och particip mm är roligt, lättsamt och originellt.

Hos Sara Lövestam är verb samhällsmedborgare, participer är lustiga krabbor, presenssystemet liknas vid Clark Kent och preteritumsystemet vid Stålmannen (den stora frågan är dock vad Clark Kents kalsonger föreställer). Hon berättar sagor, skriver i dialogform och bjuder på sång.

Jag har fått några bra och konkreta pedagogiska tips att använda i klassrummet på sfi när det blir läge för lite verb igen. Det är min behållning av den här boken, för när det gäller verbkunskap känner jag mig fullärd. Men så riktar sig ju boken också i första hand till läsare som vill fördjupa sig i och lära sig mer om grammatik utan att för den sakens skull storkna av grammatisk rappakalja. Hela grejen med verb blir i Lövestams tappning lätt som en plätt och riktigt, riktigt underhållande. Och illustrationerna är också kul, Saras egna.

Får man då veta vad grejen med verb är? Ja, på sista sidan. Det är spännande in i det sista.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Är det här du?

Någon bokbloggare som känner igen sig?

Rött är visst färgen för dagen

När kejsaren var gudomlig

Äntligen en ny bok av Julie Otsuka! När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutroman från 2002 men som berättelse om en historisk tid anknyter den till hennes första bok på svenska, den magiskt drabbande Vi kom över havet. Nu, när jag har läst båda, ser jag dem lite som en helhet. Ungefär som två cirklar som delvis går in i varandra eller som en mindre cirkel inuti en större. (Min recension av Vi kom över havet finns här). När kejsaren var gudomlig handlar om övergrepp som tusentals japanska amerikaner i Kalifornien utsattes för efter attacken på Pearl Harbor i december 1941, en händelse som även berörs i Vi kom över havet.

En namnlös kvinna och hennes två barn, en pojke och en flicka. Vi möter kvinnan för fösta gången en solig vårdag 1942 när hon är på väg att lämna tillbaka en bok till biblioteket och får syn på ett anslag som har dykt upp överallt på stan under natten. Hon vänder på klacken, går tillbaka hem och börjar systematiskt och målmedvetet att avveckla det. Om några dagar ska hon och barnen resa till ett interneringsläger långt borta i Utah. Där ska deras hjärtan skälva av rädsla bakom en taggtråd, i baracker fulla av ökensand och damm. Att plötsligt bli stämplad som fiende och förrädare känns absurt, men är likväl en verklighet som den lilla familjen måste förhålla sig till. När kejsaren var gudomlig är en berättelse om övergrepp, anpassning och känslan av skuld och uppgivenhet.

Vid tiden för anslaget är fadern i familjen redan arresterad, ingen vet var han är. Hans lille son skäms och lider vid minnet av hur ovärdigt arresteringen har gått till och vill inte förlika sig med bilden av pappan som blir bortförd endast iklädd morgonrock och ett par trasiga tofflor. I fyra år längtar pojken efter att få återse sin pappa och när den dagen kommer, är det en av de starkaste scenerna i boken.

Till skillnad från Vi kom över havet som har en kollektiv kvinnlig huvudperson och en vi-berättare, är huvudpersonen under större delen av den här romanen kvinnan och de två barnen. Men i sista delen växlar Otsuka från tredje person till en vi-röst som i detta fall tillhör pojken och hans lillasyster, och därmed ändras också hela berättarperspektivet: från en allvetande, observerande berättares perspektiv till det utsatta barnets synvinkel.

Julie Otsuka är fenomenal på att gestalta känslor genom att fånga detaljer i till synes banala situationer, men som blir oerhört effektiva i sitt sammanhang, som till exempel i följande scen som utspelar sig efter att familjen kom hem igen efter flera år i interneringslägret och pojken skildrar vad han såg:

Vår mor /.../ gick ut genom bakdörren, ut på gården, och ställde sig där i det höga vildvuxna gräset i skuggan av träden, allt medan löven föll omkring henne. Detta var en märklig och ovanlig syn: vår mor, i skugga, under träd. Vi såg på när hon fångade ett fallande löv i handen och höll upp det mot ljuset. Vi såg på när hon släppte lövet. På den plats vi kommit ifrån fanns det sol men ingen skugga och enda gången vi någonsin såg träd var på natten, i våra drömmar.

Till saken hör att bilden av lövet i kvinnans hand när hon står under trädet fanns där en gång tidigare, i början av berättelsen, fast den gången var det bara vi läsare som var vittnen till ögonblicket. Och det var ett ögonblick och en scen så stark att jag började gråta. För i det som kvinnan gjorde under trädet den gången rymdes all smärta och resignation inför den påtvingade verklighet hon och hennes barn befann sig i. Så ja, jag grät. Och när jag sedan hundra sidor senare kom till scenen som citeras här ovan, mindes jag. Synen är laddad för pojken, men för läsaren är den laddad två gånger om.

Bilden av ett gult löv i en kvinnas hand är enkel men har ändå många skikt. Det är så Julie Otsuka skriver. Enkelt och mäktigt. Magiskt.

Översättning: Ulla Roseen


Köp boken på Bokus eller AdLibris .