Tropiska fiskar handlar om systrarna Patti, Rosa och Christina och det är just deras systerskap som skapar sammanhanget mellan novellerna. Systrarna är uppvuxna i Uganda på 80-talet, alltså åren efter att den brutale diktatorn Idi Amins herravälde tagit slut. Men efterdyningarna av diktaturen är påtagliga, trots att de nämns mest bara indirekt, och skapar den fond som behövs för att ge novellerna den unika bakgrunden. Till saken hör också att efter det att den politiska situation i Uganda stabiliserades något så när i slutet av 80-talet, drabbades landet av en ny katastrof: AIDS-epidemin.
Patti, Rosa och Christina är mycket olika varandra. Fast de är systrar och kommer från samma förhållanden gör de helt olika val i livet när det gäller självförverkligande. Patti går på internatskola, blir religiös, svälter sig och skriver dagbok. Hon hamnar så småningom i USA, kämpar med att smälta in, vill helst vara osynlig, glömma det förflutna. Rosa upptäcker att kvinnor kan ha makt över män genom sex och för att få sin upptäckt bekräftad testar hon trolldom på läraren i litteratur, mr Wodo. Men han genomskådar henne och det hela blir rätt pinsamt (novellen heter Passion). Som ung vuxen ger sig Rosa gärna hän åt sex och fri kärlek men priset för den stillade åtrån blir högt. Den egentliga huvudpersonen i boken är nog Christina som också flyttar temporärt till USA. Hon får ett förhållande med en tio år äldre vit man, gillar högklackade skor och snygga kläder och känner mest tomhet. Vad vill hon med sitt liv?
Tropiska fiskar berör ett flertal tunga ämnen så som klass, religion, sex, orättvisor pga könsskillnader och, inte minst, AIDS-epidemin. Baingana har skrivit komplexa berättelser där inget är svart eller vitt, där känslorna tillåts vara motstridiga och där personerna tillåts tvivla och misströsta i sitt sökande efter sig själva. Hon har skapat trovärdiga kvinnoporträtt och det är lätt för läsaren att engagera sig känslomässigt i kvinnornas öden.
Jag gillar Bainganas sätt att berätta och beskriva. Personbeskrivningarna är tydliga, bildspråket är hämtat från vardagen och gärna kryddat med en nypa kärleksfull humor.
Gud säger: "Jag har tråkigt. Nu gör jag ett klot till kvinna." Och så dyker miss Okello upp, lika kort som hon är bred, tjock och mörk, mörkt svart, blänkande svart, en svärta så djup att man kan drömma om att försvinna in i den. Men det går inte, för hon står inte stilla länge nog. Hon springer hela tiden.En av de starkaste novellerna är Tackbrev som handlar om AIDS och består av ett brev som Rosa skriver till sin forna kärlek David. Det är en mäktig och gripande text. Sjukdomen nämns inte vid namn förrän i slutet men vi förstår ändå långt innan vad Rosa lider av och hur det är ställt med henne. Sorgen i det!
Novellen Vilse i Los Angeles handlar om identitet och om att vara afrikan i USA. Patti, som är i LA, säger exempelvis att hon är från Afrika istället för från Uganda, livet blir liksom lättare om hon går med på denna begreppsförskjutning.
Vad vet väl jag om afrikaner, jag blev en först sedan jag åkt därifrån, tänker jag men säger inte.Jag känner igen tanken från Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah, hon berör ju också problemet. Själv säger hon likadant, att hon blev svart först när hon kom till USA. Det är intressant att denna fråga väcks gång på gång i böcker skrivna av afrikaner med erfarenhet av livet i USA eller Europa.
Tropiska fiskar är Doreen Bainganas debutbok (2006) men är redan helgjuten. Jag hoppas att jag snart kan läsa mer av henne för hon är en författare att lägga på minnet inför framtiden. Till svenska översattes Tropiska fiskar av Boel Unnerstad.
Några andra bokbloggare som har läst boken: Feministbiblioteket, Ingrids boktankar, Dagens bok, Och dagarna går.
Köp boken på Bokus
