fredag, april 18, 2014

Snöstormen

Att lyssna på romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin som radioföljetong var en läsupplevelse lite utöver det vanliga. Romanen som sådan är häftig och annorlunda och i kombination med Rolf Lassgårds uppläsning var det hela makalöst bra.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Snöstormen som på samma gång är både klassisk och modern. I språket och i berättarflödet känner jag igen spåren av de ryska giganterna Tolstoj, Gogol och Dostojevskij vars litterära ande svävar över texten och ger den den där känslan av litterär tradition och sammanhang. Snöstormen känns klassiskt rysk i varje bokstav, vilket tilltalar mig.

Var i finns då det moderna och nyskapande? I följande: Som genrebeteckning passar nog bäst etiketten sci-fi-artad dystopisk folksaga från landsbygden. Med zombieinslag. Fast dessa är tack och lov diskreta för annars skulle jag nog blivit avskräckt redan på förhand, zombier är inte min kopp te. Sedan förekommer det jättar också, bland annat en vars näsborre spelar en avgörande roll för handlingens utgång (där får valet av omslagsbilden sin förklaring också, för ni ska veta att jag har undrat över den).

Det finns fler märkliga varelser i romanen, så som hästar som antingen är små som rapphöns eller stora som flervåningshus. Snöstormen handlar om en hetsig provinsialläkares resa till en avlägsen by som har drabbats av en märklig farsot från Bolivia. Läkaren är på väg till Dolgoje med vaccin och för resan anlitar han kusken Harkel, en udda figur. Hans hästvagn är ingen vanlig vagn utan en självgångare som dras av ett femtiotal småhästar.

Läkaren och Harkel färdas i snöstorm och i en besvärlig terräng och de möts av många motgångar och konstiga överraskningar på vägen samt tvingas söka hjälp på ett par ensligt belägna gårdar som, naturligtvis, bebos av märkliga figurer. Det är breda vidder, skogar, kallt och blåsigt, snöoväder och töväder om vartannat och det dricks vodka. Det är ofta rätt surrealistiskt och jag försöker tolka alla de märkliga inslagen på något sätt men de är många, en rimlig tolkning låter sig inte göras, så jag ger upp och låter mig bara svepas med av Sorokins fantasifulla och mångtydiga berättelse som jag när allt kommer omkring gillar väldigt mycket. Eftersom boken är en dystopi, går det mesta åt helvete under tiden färden pågår, det ligger i sakens natur och är inget att tassa kring eller förtiga. Det som är spännande är på vilket sätt den slutgiltiga katastrofen sker.

Eller är det så att snöstormen är Putin? Är Harkel det gamla Ryssland? Är läkaren det gamla Sovjet? Ni ser att jag inte kan låta bli att lägga in tolkningar, särskilt när jag vet att Sorokin är en stor Putinkritiker och när det känns uppenbart att boken är en allegori. Eller är den inte alls det? Det kanske bara är en modern rysk saga. Oavsett vad, är Snöstormen är fascinerande roman. Och Vladimir Sorokin är en fascinerande författare, betecknad som en av Rysslands just nu största.

Här finns en liten länksamling om Vladimir Sorokin.


Inga kommentarer: