Röd självbiografi

Jag hade förmodligen aldrig upptäckt Röd självbiografi om jag inte lyssnade på Lundströms bokradio. I januari sändes nämligen ett avsnitt som hade rubriken Om precisionen i språket och programmet innehöll bl.a. ett reportage om och en intervju med den kanadensiska antikforskaren, essäisten och poeten Anne Carson. Det var ett mycket inspirerande reportage. Och när programledaren Marie Lundström kallade Anne Carsons bok Röd självbiografi för lyrikens bladvändare, var jag definitivt övertygad om att den boken måste jag bara läsa.

Röd självbiografi är ett prosalyriskt verk, ett slags versroman. En självbiografisk versroman. Men inte om Anne Carson själv utan om en pojke/man/ som heter Geryon och som också är ett rött monster med vingar på ryggen. Geryon påbörjar skrivandet av självbiografin när han fem år gammal och berättar bland annat om sin äldre bror som utsätter honom för grova incestuösa övergrepp. Mamman skildras som kärleksfull men svag och ovetande (?). När Geryon växer upp börjar han fotografera och lämnar familjen. Samtidigt förälskar han sig något så vansinnigt i unge och vackre Herakles. Men Herakles sviker och Geryon blir lämnad. Många år senare träffas de av en slump igen och Geryon märker att begäret och känslorna inte alls har lämnat honom. För att fly från sina känsloplågor ger han sig ut på en resa, både mentalt och fysiskt. Fotograferingen blir viktigare än någonsin och Geryons kreativitet exploderar.

Röd självbiografi är en märklig bok, inte minst för att berättelsen är en blandning av en grekisk myt, fakta och en pojkes uppväxtskildring. Jag upplevde boken ibland som mycket vacker, ibland som lite tungläst. Det mytiska och overkliga finns ju tydligt närvarande där, liksom symboliken (färger): jag tänker på det att Geryon är ett rött, bevingat monster, att hans själsliga landskap beskrivs med termer av ett vulkaniskt landskap, att färgen rött hemsöker Geryon hela tiden, att Herakles figurerar i boken. Med mera. Stilen liknar inget annat (förutom kanske ett antikt epos?) och språket är egenartat, originellt och fängslande. Jag har kanske inte förstått allt till fullo, men jag har njutit av texten.

Känslan av att vilja veta hur det till slut kommer att gå för Geryon har varit intensivt närvarande genom hela boken (som för övrigt är tunn, bara ca 130 sidor). Jag förstår precis vad Marie Lundström åsyftade med att boken är "lyrikens bladvändare". Jag är mycket glad över att jag nu har läst den. Anne Carsons författarskap är något alldeles extra. Jag vill läsa mer. Står redan i bibliotekskön till Makens skönhet.

Några citat ur Röd självbiografi:

Verkligheten är ett ljud, man måste ställa in rätt frekvens
inte bara skrika.

******

Det finns ingen människa
utan en värld.

******

"Den väldiga natten rörde sig ovanför och strödde ut droppar av sig själv."

******

"Hur ser avstånd ut?" är en enkel direkt fråga. Det sträcker sig från ett ickerumsligt
inuti ända till gränsen
för vad som kan älskas.