Hem

Fulländad, mästerlig och stark. Det skulle kunna räcka med dessa tre ord för att beskriva Nobelpristagaren Toni Morrisons nya roman Hem i vilken hon gräver djupt ner i människans själ och blottar hennes förmåga till både grymhet och kärlek, hat och försoning.

I början av 1950-talet pågick Koreakriget, ett krig där också drygt 36 000 amerikaner dog medan många också blev skadade och sargade för livet. Samtidigt präglades USA fortfarande väldigt mycket av rasism och förtryck av svarta.

Huvudpersonen i kortromanen Hem är Frank Money, svart och och tillbakakommen från Koreakriget. Full av hat och självförakt och svårt traumatiserad ligger han inlåst på ett mentalsjukhus, plågad av sina krigsminnen och förlamad av skräck över vad han har sett och ångest över grymheter han själv har begått.

Ett barn. En liten, liten flicka.
Jag tänkte inte. Jag behövde inte tänka.
Det var bäst att hon dog.
Hur skulle jag kunna låta henne leva sedan hon tagit med mig till ett ställe som jag inte visste fanns inom mig?

När Frank nås av beskedet att hans älskade syster Cee är svårt sjuk på grund av livsfarliga skador som en hänsynslös läkare har åsamkat henne genom experiment och våld, rymmer han från sjukhuset för att rädda henne. Medan han avverkar det stora geografiska avståndet till staden där den sjuka Cee befinner sig, hinner han tänka en hel del. Han bestämmer sig för att ta sin syster tillbaka till deras barndomsstad i Georgia, trots att tanken på platsen är ångestladdad. Under tiden får vi också ta del av Cees livsöde.

Romanens titel - Hem - är symbolladdad. Boken handlar inte primärt om att komma hem till en fysisk plats, även om Frank och Cee gör det också. Det handlar mest om att komma hem mentalt och själsligt. Att liksom komma hem inom sig själv. Att finna ro, att försonas med sitt förflutna, att både vilja och orka gå vidare med sitt liv hur trasig man än har blivit.

Toni Morrison skriver sparsmakat men kraftfullt och hon växlar berättarperspektiv. Hem är också en mycket visuell roman. Bilderna som Morrison använder sig av är ofta brutala och, har jag förstått efteråt, också symbolladdade eftersom de ibland förebådar något som händer längre fram i handlingen. Som till exempel i en scen i köket i början av Cees vistelse i läkarens hushåll. Cee och kokerskan ska skära upp några meloner när följande dialog äger rum:

När de kommit in i köket plockade Sarah fram tre meloner ur en korg. Hon smekte först långsamt den ena och sedan den andra."Hanar", sa hon med en fnysning.Cee lyfte upp den tredje, strök över dess citrongula skal och pressade pekfingret mot den lilla gropen vid skaftet. "Hona", sa hon och skrattade. "Det här är en hona.""Halleluja!" Sarah började också skratta lågt och kluckande. "De är alltid allra sötast.""Och alltid allra saftigast", inflikade Cee."Inget slår en flicka när det gäller doften.""Och inte i fråga om sötma."Sarah tog upp en lång vass kniv ur en låda, och med stora förväntningar på den kommande njutningen skar hon flickan i två delar.

Allt eftersom blir även vissa omvända paralleller mellan Franks agerande i Korea och förtrycket som Cee utsattes för synliga. Barndomsminnen, Franks krigsminnen, Cess berättelse och romanens nutid blandas och vävs samman till en oförglömlig historia om livets mörker men också om ljusglimtar som kan lysa upp det, förhoppningsvis permanent. "Träd dör. Sköldpaddor blir kokta i sitt skal. Beskriv det om du kan", säger Frank på ett ställe i boken, som en direkt uppmaning till författaren. Toni Morrison kan beskriva sådant. Det är vad hon gör. Och läsningen blir oförglömlig.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.